Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.

Händer just nu

Tänkte att jag skulle skriva lite om vad som händer i Indien på nyhetsfronten.
I söndags anhöll polisen drygt hundra människor i ett farm house en bit utanför city. De arresterade dem och satte dem i fängelse, påstod att det hölls en rejvfest där. Tre dagar senare sitter fortfarande runt hälften av de tillfångatagna kvar i fängelse eftersom de inte kan betala lösen. Drygt trettio av deltagarna var foreigners och tidningen kryllar nu av bilder på foreigners i jeans och tshirt med sjalar över ansiktet. Till saken hör att det inte hittades några droger och deras enda brott var att de ville dricka öl och dansa. Som tur var hörs det många upprörda röster och folk börjar få nog. Bangalores polis bör nog läsa på lite mer om Rejv innan de hugger till nästa gång.

En annan stor nyhet för ett tag sedan gällde de konservativa moralpoliserna som de kallas. Ett av de konservativa partierna är emot att kvinnor skall få klä sig i västerländska kläder och umgås i barkretsar. Så i Mangalore, en stad nära kusten att attackerades med fysiskt våld tre tjejer och slängdes ut från en pub för att de var just kvinnor. Som svar på saken höjdes röster över hela landet. Ledaren för det konservativa partiet stod upp för attacken och fick rum i media där han sedan fördömde Valentins day och män och kvinnor som håller handen, allt det hemska kommer från västerländsk kultur. Pust! Det är verkligen en lång väg kvar.

Men många tjejer börja säga ifrån nu, rejält, det hålls demonstrationer och skrivs artiklar. Mannen i fråga fick några tusen rosa underkläder skickade till sig på Valentins day som protest. Om man verkligen ska skåda Indisk kultur så var det Indierna som uppfann Karma Sutra. Och på de heliga templen kryllar det av nakna figurer i olika sexpositioner. Det är indisk kultur det.
Men tyvärr, det är fortfarande en väldigt lång väg för indiska kvinnor till friheten. Trots att det är förbjudet sedan 1978 att gifta sig innan arton år, är 45% av Indiens flickor gifta före arton år!

Igår var det Holi och Sam kom hem från jobbet med lila hårbotten. I tidningen stod det uppmaningar om att använda organiska färger. Tydligen kan man få ögonskador och allt möjligt av de färger med kemikalier i. Grannbarnen lekte utanför och jag tittade på.

Tuppar och fina manniskor

Idag är det andra dagen på kampen och jag har varit i blocket idag igen. Som svensk sjuksköterska har jag sjukvårdsutbildning, (men kanske mindre erfarenhet av att injicera i ögonen). Men (eftersom jag är tjej? eftersom jag är yngre än tupparna som håller i sprutorna? eftersom sjuksköterskor i Indien har sjukt låg status? eller bara för att jag är utlänning) känner jag inte att man litar till min kompetens.

Eftersom några av männen beter sig som tuppar av hög rang blir jag frustrerad när de gör saker som i jag tycker är fel. När en läkare kommer in och i egenskap av detta anser sig ha rätt att ge injektionen utan handskar och med händerna fulla med guldringar (dvs absolut inte rent) i en liten pojkes öga och när pojken är rädd så han skakar och gnyr lappar han till honom på kinden och skrattar när han gråter och det värsta är att hans attityd är så vidrig och så äcklig man kan dö, och jag vill bara slå honom hårt. Och jag tänker att ord är starkare än slag men jag är tyst och önskar istället att han låg på britsen så jag kunde sticka en lång kanyl i ögat på honom och smacka till honom om han ens ryckte i ögonbrynet och så skulle jag skratta och alla andra tjejer med mig, för han skulle skrika och jag skulle kräva han rörde på ögonen upp och ner och om han inte gjorde som jag sa skulle jag sticka honom igen och blända honom med lampan så han inte såg någonting alls och sen putta iväg honom hårt ut på golvet och skratta högt när han faller.

Ja det var i alla fall skönt att skriva det. Jag vill verkligen inte påstå att det är alla läkare, och till oss som har lätt att generalisera så säger jag bara, alla människor är mer eller mindre lyckade i sina yrkesval, även läkare och tyvärr finns det människor med omänsklig attityd over hela varlden, men man kommer tyvärr oftare ihåg de otrevliga än de bra. Förutom den incidenten och att jag var tvungen och ta en diskussion med en annan tupp för att få tillåtelse att dra upp sprutor, var det en riktigt trevlig dag. Vi började kl 06.30 i blocket så vi var tvungna att gå hemifrån runt kvart i sex tiden för att hinna med frukost. En veterinär som heter Shivsharam är också en kompis till moster Karin och han är en mycket fin liten man. Vi skrattade gott där vi satt och drog upp bedövningssprutorna (efter att jag övertalat tuppen) och en kvinna som ger injektioner kommer ihåg mig från Deesa men jag känner bara igen henne utan masken fast hon vet allt om mig.

Patienterna har en lapp runt halsen och på den har de satt sitt fingeravtryck för de flesta kan inte skriva, och även fast de ser ut som nittio eller mer är de bara femtio och anledningen till att de fått gråstarr är troligtvis undernäring. Patienterna har man under förundersökningar hämtat upp från byar och orter runt omkring i Bihar och nu får de alltså gratis behandling med mat och husrum för anhöriga och uppföljning och allt annat man kan tänkas kan behövas för och omkring operationen. Så nu vill jag gå ifrån den lilla lilla doktorsmänniskan till att tänka på de otroligt stora människor med varma hjärtan som faktiskt lägger 80 miljoner? (är lite osäker på siffran) dollar på detta och gör 33 tusen blinda människor seende igen och som aldrig bokstavligen skulle göra en fluga förnär.

Integration

Ibland funderar jag på vad jag gett mig in på. Det hände i förrgår. Plötsligt insåg jag att jag är i samma situation som någon som flyttar till Sverige och inte har något jobb eller arbete, vänner eller studier, ska lära sig ett nytt språk, en ny kultur. Och att tänka sig att komma som ny till Sverige har jag alltid tyckt varit riktigt läskigt. Att bli integrerad är ju inte helt lätt, det blir en massa missförstånd och saker som är annorlunda.

Ibland önskar jag att jag kunde gömma mig i mängden, att jag skulle se ut som alla andra så att jag kunde gå till tidningskiosken som vilken indiska som helst utan att bli utstirrad. Så inser jag att jag aldrig kommer att kunna göra det, jag kommer alltid se annorlunda ut, oavsett hur länge jag än bott här eller hur indiska kläder jag än bär, eller hur indisk jag än känner mig. Människor kommer alltid tro att jag är rik och kommer från England även om jag så vore född här och något jag måste lära mig förhålla mig till. Det är det som gör det lite svårt att vara självständig. Indien är ju också trots allt ett land där kvinnor inte har samma frihet som män, där kvinnor tas omhand och vördas, men anses inte kunna ta samma ansvar som män. Jag tror att jag i egenskap av vit kvinna hamnar i en situation där jag blir mer beskyddad än vore jag indiska, och detta bekymrar mig en aning.

Det speglar samhället och ansvaret som min nya familj har för mig för de vill inte utsätta mig för risker, farliga män eller rånare. Och naivt uppväxt i ett säkert och tryggt Sverige måste jag erkänna att jag inte riktigt ser faran med att gå ut själv. Och trots att Sam förstår och föreslår jag ska trotsa rädslan och Mum pratar om hur hemskt det är i nordligare stater där de förtrycker kvinnor så är ändå samhället vi lever i just nu på vissa sätt gammalmodigt och på både gott och ont försöker jag förstå och anpassa mig så gott det går.