En låt

Jag måste bara dela med mig av en video som måste ses! Klicka på länken, jag vet inte ännu hur man laddar upp hela videon.

Moderaternas nya kampanjlåt

Bakom dörrarna på vårdcentralen

Vårdval Stockholm

Jippi! tänkte jag när jag fick jobbet. Jag fick en hyfsad lön för att vara sjuksköterska, och för att inte tala om vilka trevliga arbetstider.

Vårdcentralen jag arbetade på var en av många vårdcentraler som privatiserats efter att Alliansen, borgarna införde 2008 det som kallas Vårdval Stockholm. Vilket nu lett till att ca 60% av Stockholms vårdcentraler är privatiserade och nya ploppar upp som svampar. Man sa att det skulle generera en bättre kvalitet för patienterna eftersom man hela tiden kan byta vårdcentral och läkare om man inte är nöjd.

En av de första sakerna jag fick höra från min chef när jag började var att det var bra att ha många unga och friska listade på vårdcentalen. Jag fick veta att tyvärr har vi fått några krångliga patienter, och med det menade man en hemlös man och en mentalt förståndshandikappad patient med svårinställd diabetes och bensår.

Jag fick höra att om det kommer någon från ett annat län ska vi boka in dem direkt på en doktorstid även om det inte är något akut. För att då får vårdcentralen pengar av det andra länet.

Jag arbetade som mottagningssköterska och mitt arbete gick bland annat ut på att arbeta med det som kallas telefonrådgivning.
Rådgivning borde ju innebära att man ska kunna rådgiva människor i telefon om det är berättigat, istället för att de kommer i onödan till vårdcentralen.

Men rådgivning gav/ger inte vårdcentralen några pengar, istället fick vi höra att vi måste fylla de röda tiderna. De fick inte “bränna inne” som det kallades.

I bokningssystemet fanns gröna och röda tider. Vi fick bara boka in de röda, de besök som skall vara avklarade på max 15minuter. De andra skulle doktorerna själva boka in, de var på 30 minuter.

Det var de röda tiderna vi skulle fokusera på, ju fler röda tider vi bokade in destå bättre, för för varje besök fick vårdcentralen skattepengar. Så hellre många korta besök än några långa.

Om det var någon patient som ville träffa en doktor för ett längre besök, ett återbesök, en utredning etc. då fick vi inte boka in dessa patienter utan hänvisa till doktorns telefontid.

Den timmen på morgonen var det inte lätt för alla att komma fram för doktorns telefonkö blev alltid full, och patienterna hänvisade att ringa tillbaka nästa dag. Kanske var det också en slump att de patienterna ofta var de patienter i mest behov av vård.

Men vi hade något som kallades tillgänglighetsmätning. Det innebar att en tillgänglighetsmätning gjordes där vi mottagningssköterskor blev uppringda av ett företag som skulle mäta vår tillgänglighet.
En vårdcentral ska inte ha mer än 90 minuter från att pat ringer in till att de blir uppringda, annars får vårdcentralen böta. Vi hade en lista med alla inkommande samtal som fått en uppringningstid som vi skulle ringa tillbaka till.

Då vi hade möte med chefen sa hon att det var bra att vi lärde oss vilka nummer de ringde från telefontillgängligheten så kunde vi ringa av dem i förväg. Då skulle vårdcentralen få mer pengar. Tyvärr gällde undersökningen inte tillgängligheten till doktorerna.

Problemet är att som patient kan man byta vårdcentral om man vill, men om man är sjuk på riktigt vill ingen vårdcentral att man går till dem.
Det kostar vårdcentralen att ta prover, det kostar dem också att skriva remisser. Nu ska det också börja kosta dem att skriva ut läkemedel, ett nytt förslag från det borgligt styrda landstinget.
Det innebär att alla som är i behov av vård och utredningar och medicinsk behandling är oattracktiva patienter vilka nu kommer att bli ännu mer kostsamma för vårdcentralen.

Det kan vara en slump att det är så många långa och krångliga tryckningar när man sitter i telefonkö. Det kanske bara är en slump att det inte finns möjlighet att höra alternativen i telefonväxeln på något annat språk än svenska.

När vi hade personalmöte kom en ekonom och viftade framför ett diagram och pekade på siffor som visade hur mycket varje patientbesök hade minskat i kostnad sen samma tid förra året, och hur många fler nya patienter som hade listat sig på vårdcentralen sedan förra året.

Så var det personalmöte in och personalmöte ut. De gick alltid ut på att handla om hur många vi listat på, hur många besök vi ökat, och hur vi skulle effektivisera och boka in fler röda tider. Inte ett ord om kvaliteten på vården. Inte ett ord om de som verkligen behövde vård fick vård och om den vården var bra.

Eftersom jag arbetat på vaccinationsmottagning reagerade jag när doktorerna ordinerade vaccin till höger och vänster utan att ta reda på någon bakgrundsinformation som är väsentlig och kan innebära att det kan vara rentalv farligt, eller iallafall verkningslöst, att ge vaccin. Jag tog upp detta med chefen men fick bara till svar att detta inte var någon vaccinationsmottagning.
Men vaccineringar ger pengar till vårdcentralen och därför vaccinerar allt fler vårdcentraler resevaccinationer.

Visst, ett stort antal friska människor blir nöjda av att snabbt få träffa en läkare om de är bekymrade över en vaxpropp i örat, eller om de har en förkylning. De får en bedömning, har de tur snackar de till sig lite antibiotika, de vill ju ha ut något efter att ha varit där.

Men vad händer med alla som verkligen behöver sjukvården? Har de något val i Vårdval Stockholm? Vad händer med alla multisjuka som behöver ha en läkare som har en helhetsbild och kan se över och skriva ut medicin för patientens alla sjukdomar samtidigt? Vad händer med alla psykiskt sjuka som behöver mer än 15 minuter för ett läkarbesök. Vad händer med alla som inte kan svenska språket, de hinner kanske inte förstå på 15 minuter? Vilken vårdcentral vill ta emot dessa vanliga men sjuka människor?

Jävla invandrare

Vi som av Sverigedemokraterna kallas Svenskar har haft turen att bli födda i ett land där trygghet automatiskt blivit en del av vår vardag.
Där vi kan lita på att systemet fungerar att vi har rätt till utbildning och arbete, ett land där vår ekonomiska trygghet gör att alla har en andra chans, vi är ett land med personnummer. Ett land där vi kunnat växa upp utan att vara hotade av krig, eller religiösa konflikter, ett land där vi hur fattiga vi än anser oss vara alltid har mat på bordet, men framförallt tryggheten. Ett land där vi får tak över huvudet, utbildning och rätt till sjukvård.

Kommer någon från ett annat land som inte har haft det vi har så attackerar vi honom. Vi kallar honom för jävla invandrare, muslimjävel, kom inte hit och ta våra jobb.

Men utan invandrare stannar Sverige. Har vi inte fattat det? Invandrare är i princip de enda som är beredda att ta vilket jobb som helst, eftersom de inte är bortskämda med att leva på bidrag eller ta för givet att allt finns där gratis.

Det är därför vi ser invandrare arbeta med alla jobb vi inte vill ha. För vi är så jävla bortskämda att vi inte kan tänka oss att arbeta som städare i tunnelbanan. Det är människor med annan bakgrund än oss själva som kör taxi, som städar, som diskar, som jobbar inom äldreomsorgen, sjukhusen, som startar restauranger, affärer, som sliter som djur och arbetar natt och dag inom det egna företaget, för att de inte tar för givet att livet är gratis.

Vi svenskar skiter i att gå i skolan, vi tycker vår utbildning är tråkig, vårt jobb är tråkigt, att det är jobbigt att vänta i kö på att få gratis sjukvård. Vi gnäller över att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser för vår bil. Att det är för jävligt att skolan, dagis, osv..

Och drabbas hela världen av en ekonomisk kris, då är det säkert invandrarnas fel.

Svenskar har inte längre någon religion. Svenskarnas religion är klagandets religion, svenskarnas religion är spriten. På helgerna utövar svenskarna sin religion. Tillsammans kräks och spyr de ihop på tunnelbanan som körs av just det, invandraren. Som arbetar natt för att han ska kunna försörja sin familj och sina avlägsna släktingar i hemlandet. Allt emedan vi svenskar mest bekymrar oss för vilka kläder som är snyggast inför nästa gång vi ska ut och praktisera vår religion, konsumtion, religion, konsumtion, religion..

Om man inte kan se att alla människor har lika värde och att alla borde få samma chans i livet oavsett bakgrund så kan man i alla fall konstatera fakta och det är att för att vi svenskar ska kunna gå i pension så behöver vi ha en population av människor i arbetsför ålder som arbetar och betalar skatt. Och i och med att Sveriges befolkningsutveckling ser ut som den gör med den största delen av befolkningen i den övre delen av pyramiden så behöver vi skaffa en jävla massa barn fort som fan. Eller så kanske vi kan tänka på att ta hand om de barn som kommer hit och iallafall låta dom städa tunnelbanan.

Sommarlov fur alle

På jobbet är det sån full rulle att jag knappt hinner gå på toaletten. För hur jag än gör när jag jonglerar med tio patienter samtidigt går det inte riktigt att hinna med det jag ska.

Samtidigt som någon dement man drar ut sin infart med blodtransfusion och det sprutar blod över hela rummet, är någon annan drogmissbrukare som tagit överdos aggressiv och slänger blodtrycksmanschetten i taket, en tredje ung misshandlad kille får en ångestattack, och någon fjärde medelålders man håller på att få en hjärtattack för i alla fall tror han det, för det gör så ont över bröstet. Någon liten tjej som försökt ta överdos tabletter kräks i ett hörn, samtidigt som en man med misstänkt sepsis faller i blodtryck och jag blir tvungen att köra dropp i 120, emedan den storrökande KOL patienten får svårt att andas.

Det är jag och en annan sjuksköterska på arton patienter. Vi har ingen undersköterska som hjälper oss, och till läkarna får vi ringa om det är akut för de ligger och sover. Vi börjar kvällen med tio patienter, sedan släpps det på utifrån akutmottagningen och vi ska skriva in resterande åtta patienter under natten. Framemot tretiden kan det om vi har tur lugnat det ned sig och vi hinner kanske dokumentera det som hände kl 22. Om vi har tur. Sen ska vi övervaka, medicinera, ta prover på de 18 patienterna, och hjälpa de som vill på toaletten. Men det brukar vi inte hinna så de får oftast kissa på bäcken i sängen.

Jag diskuterade detta med min man som bara gapar. Han förstår inte hur vi i Sverige kan ha så konstiga prioriteringar. Att halva sjukvården stänger ner på sommaren, att det är viktigare att folk får semester än att vården fungerar. Att avdelningarna på sjukhuset drar ner på personal och platser så att man ska ha ledigt, SEMESTER!

Vilket på min arbetsplats resulterar i att vi inte längre har en tredje mellansjuksköterska på dagarna, och ingen kvällsundersköterska på kvällarna. Att så gott som all personal är ny och patienterna behandlas av en ny sjuksköterska som avlöses av en annan ny sjuksköterska som tas över av en tredje ny sjuksköterska. Ingen vet var någonting finns och när etikettskrivaren till provtagningsrören pajar mitt i natten, då har ingen någon aning om hur man lagar den.
Med de knappa marginalerna är det lätt att det knyter sig i magen när ambulanserna rullar in på rad.

Till saken hör ju också att en tredjedel av patienterna är utomsocknes, eftersom de är på SEMESTER och solar och badar.

Hur det än är tror jag att jag börjat komma in i tempot och med kroppen full med adrenalin lyckas jag i alla fall göra det nödvändigaste. Och när det fungerar är det faktiskt kul, tiden går supersnabbt och jag hinner knappt med så är det morgon igen. För att inte tala om vad jag lär mig. Men på vems bekostnad?

Sen var det det här med prioriteringar. Hur kan ett land påstå sig ha så bra sjukvård då hälften stänger ner på sommaren? Hör ni inte hur konstigt det låter? Sjukvård, som bör finnas tillgängligt året runt. För att vi ska sola och bada! Vi får ju börja om igen varje år på hösten.

Jag som alltid har slitit i vården på somrarna. Jag har sett hur det fungerar, år ut och år in, jag hör cheferna pusta, ja tack och lov, det gick i år ändå, lite med andan i halsen har man klarat av att inte döda någon på köpet pga. av neddragna resurser och ny personal. Personal som håller en sommar, för sedan är de slut. Ingen ordinarie vill ju jobba under dessa sommarmånader så de gör bäst i att ta ut semester samtidigt då det är som värst. För annars orkar man inte jobba kvar.
Ja svensk sjukvård är bra i teorin, men ska man bli sjuk ska man inte bli det på sommaren. Inte där jag jobbar i alla fall.

Att tidningar, myndigheter, industrier, företag, ja in princip allt - håller ingen eller mycket dålig kvalitet på sommaren, det drabbar ju i alla fall inte någon fattig. Eller gör det kanske? Sverige kanske måste börja tänka om, om vi vill hänga med i framtiden. Ett land som sover två månader om året halkar ju automatiskt efter, ingen tvekan om saken. Vad det än gäller. Oavsett om vi vill sola och bada eller inte.

Snälla snälla stadsministern

Det här med att privatisera vården.
Det kan ju låta så fint att det handlar om att höja kvaliteten, att man ska ha rätt att välja vård, och om man kan och vill betala mer ska man få göra det, gå före köerna. Men har Mr Reinfeldt någonsin funderat på vad som händer i länder där vården redan är privat? Det kan jag berätta;

Jag kommer till ett sjukhus som anhörig (jag råkar vara svensk sjuksköterska också). Jag går förbi en patient som klagar över en sådan svidande smärta kring infartskanylen i handen. Jag ser hur sjuksköterskorna ger henne antibiotikainjektioner utan att spola rent med NaCl.
Jag ställer sjuksköterskan mot väggen, det borde hon ju veta att det gör mycket ondare och dessutom ökar risken för infektion om man inte spolar nålen. Då säger hon på fullaste allvar att hon vet det men att det blir dyrare då, en ny spruta med koksalt kostar 2 rupier.

Om jag har ett privat sjukhus. Om jag är ute efter att tjäna pengar på vård, då skulle jag tänka såhär;

-Jag gör ingenting som inte har någon synlig verkan på patienten här och nu, dvs är ekonomiskt lönsamt för mig, även om jag vet att det kan vara bra för patienten i långa loppet.

-Jag som läkare rekommenderar behandlingar, uppföljningsbesök och mediciner som inte är nödvändiga om det ger mig pengar i kassan.

-Jag skippar det där jag lärt mig om vårdhygien om det innebär att jag kan spara en droppslang genom att överföra den gamla till nästa dropp. Det patienten inte ser och vet det lider hon inte av, även om hon kanske får en infektion, och kanske ger det mig iallafall klirr i kassan sen när jag får behandla henne.

-Jag skulle använda samma arbetskläder flera dagar i rad, och bara byta om det blir synliga fläckar. Det kostar ju att tvätta dem.

-Men jag skulle putsa min fasad, måla om och investera i att bygga stora skyltar och en tilltalande hemsida, så patienterna väljer just min klinik.

-Jag skulle som läkare ordinera ut antibiotika till allt som heter minsta lilla förkylning, för det är det patienterna vill ha. Det blir synligt resultat. Om de tjatar lite extra ger jag dubbel dos, för det ger mig money money money. Skit i om det i det långa loppet leder till att det bildas multiresistenta bakterier, MRSA, ähh det får någon annan ta.

-Jag skulle skrämma upp alla jag träffar så de känner att de måste vaccinera sig mot all hyperkondri och äta dyra piller i förebyggande syfte.

Det som inte Mr Reinfeldt och hans kompanjoner på högersidan förstår är att det som är bra i den svenska sjukvården är TILLITEN. Tilliten som gör att sjukvården gör det som är bäst för patienten. Staten vill inte att folk ska bli sjuka, även här ur ett ekonomiskt perspektiv. Förebyggande hälsovård, folkhälsa, utbildning och upplysning, det gynnas inte av privata vårdsystem. Jag som patient vet att jag om jag blir sjuk i Sverige ges den bästa behandlingen för att jag ska bli frisk, inte pga av att någon tjänar pengar på vad jag betalar.

Därför är det bättre att betala först precis som det fungerar genom skattepengar. För att sedan få utdelning där hälsomålen kommer först och inte vinstintresset. Det är det som blir skillnaden mellan privat och statlig vård. Ännu arbetar den största delen svensk sjukvårdspersonal utifrån att rädda patientens hälsa och styrs inte av att tänka ekonomisk vinst. Låt detta aldrig förändras, då faller hela den svenska sjukvården. Snälla snälla Mr Reinfeldt!

Allt om kungafamiljen

Den senaste tiden har jag intresserat mig lite extra för kungafamiljen. Och det händer inte särskilt ofta. Egentligen tycker jag ju att monarkin är ett gammalt konservativt tjabbel som borde avskaffats för länge sedan.

Jag blev lite nyfiken och kollade upp vad monarki egentligen betyder och jag läser att det är den äldsta formen av stadsstyre, och grundar sig på hur stammar styrdes. Monarkerna sågs som gudomens eller gudarnas representant på jorden. De var ofta präster, gudar och kungar en i samma person.
Ja är inte vår självaste Konung lite gudomlig (!)

Jag tycker synd om kungafamiljen. Att de till skillnad från de flesta andra som föds i detta land inte själva har val att bestämma vem de får gifta sig med och vad de vill säga. Att de förväntas svara korrekt på allt och le åt alla. Och om de inte gör de får de på moppe.

Det som förvånar mig mest är att så stor del av svenska befolkningen stödjer denna förlegade form av stadsstyre. Kanske har vi monarki på samma sätt som det är roligt att hålla apor i en bur. Vi har något att titta på och skvallra om och kritisera. Om de var något annat än kungliga hade de kunnat dra sig ur, välja att inte ställa sig i rampljuset, men om man är född i detta kast vad har man för val?

Inte ens Indien har Monarki för guds skull, även om väldigt många i Indien inte får gifta sig hur som helst alla gånger. Kastsystem, arrangerade äktenskap, giftermål inom samma släkt för att blidka släktens sociala och ekonomiska intressen. Ja det finns visst några paralleller här.

Både hans Gudomliga Majestät Konungen, men också vår inte längre så rundkindade stadsminister Fredrik Reinfeldt måste tydligen godkänna vem kronprinsessan Viktoria får gifta sig med. Jag säger då det.

Men hursomhelst, i alla fall, jag hoppas nu att det går bra för Daniel Westling med hans nya njure, och Sverige har ju trots allt kommit en bit på väg som vågar acceptera någon som inte har blått blod att se som blivande prins. Och denne blivande prins verkar ha lyckats med att få fler svenskar att anmäla sig till donationsregistret. Något bra kanske det är med den svenska monarkin trots allt.

Val och talibanfiskar

Bygget fortsätter

Igår var Sam och röstade. Idag stod det i tidningen att det 6 % mer valdeltagande än vid förra valet. Valdeltagandet var uppgick till 50% i Bangalore. Röstdagen till en public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. På landsbygden var röstdeltagandet betydligt högre med 60%. Vad säger detta? Sam säger att flera av hans kompisar inte röstar, den största gruppen icke röstare är utbildade människor i storstäderna runt 40-årsåldern. De tillhör en generation som gett upp, eller så är de för lata för att stå i kö. Rätt oroande utveckling, men tydligen är den något yngre generationen mer angelägen.

Valet står nu mellan de två största blocken det ena som leds av BJP som är ett hindunationalistiskt konservativt parti och i opposition Kongresspartiet och dess systerpartier.
Om BJP vinner valet stöds också de moralpoliser som jag skrivit om i tidigare inlägg, och om något vore bra för Indiens framtid, så vore det ju att värna om en bättre jämställdhetspolitik och minskat kvinnoförtryck och då är inte BJP det rätta valet.

För att återgå till att prata om djur som i det förra inlägget så kissade Freddy inne idag på min nya väska, jag googlade som vanligt när något problem dyker upp och läser att det kan vara stressrelaterat, kanske beror det på att han är förvirrad vem som är hans ledare. Bhaia matar och promenerar med honom men är lägst i rang hemma, huva, jag vill inte ha tjänare något mera.

I förrgår smet en vildkattmamma och två kattungar in i vårt sovrum och skrämde Gecko och sedan dess har hon varit försvunnen. Som grädde på moset i djurfrågan dödade Sam en akvariefisk idag eftersom den var elak och jagat och bitit en annan fisk. Sam säger att den döda fisken var en talibanfisk som orsakade så mycket mental ångest och oro hos sina offer att den måste dö. Men är det etiskt försvarbart? Vad tycker ni?


Den mobbade fisken har lärt sig att simma jättesnabbt

Klagosång

Jag är rädd för mig själv när jag tappar tålamodet och tycker saker här är så jobbiga. Jag klagar och blir pessimistisk och bara ser allt det tröga och det besvärliga överallt i detta land. Jag inser hur otroligt negativ jag låter och hur gnällig jag blivit, jag vill ju vara positiv!

Men egentligen är det väl såhär; Jag har växt upp i ett land där allt varit serverat på silverfat. För hur mycket vi än gnäller i Sverige så har vi det jättebra.

Vi kan åka buss och tåg och tunnelbana och andas frisk luft. Vi blir upplysta och omhändertagna och vi är så fruktansvärt bortskämda. Vi får gratis skolgång och sjukvård. Vi är trygga, har rättigheter och vi har inte sett ett krig på många år. Vi ser gröna skogar och har tid att gnälla över två minuter sena bussar, men vi ska vara så jävla glada att det överhuvudtaget kommer någon buss, eller att det finns någon luft att andas! Att vi överhuvudtaget har någon arbetsfri helg, pension eller ett existerande sjukvårdssystem.

Och nu säger någon kanske att vi betalar så hög skatt i Sverige, så det är inte alls gratis. Och det är ju alldeles rätt det med. Men trots att Sam betalar 30% skatt på sin lön, förvinner pengarna i korruptionen, och dessutom är han en av de få lyckliga som tjänat vad man kan kalla lön som räcker till att skatta staten. I ett land där 27% tjänar mindre än en dollar om dagen fungerar inte skattesystemet.

Idag skulle Sam ta vaccin för Hepatit B, men efter att ha pratat med sina föräldrar som visade sig inte veta något är det troligen så att han inte ens har vaccin för Hepatit A!
Vi som Svenskar som inte ens kan åka till Indien utan att överdoseras med koleravaccin och japanska hjärnhinneinflammationer. Jag googlar på Hepatit A i Indien och läser att 90% av barn i Indien blir någon gång utsatta för Hepatit A. Det är den hepatit som man får genom dåligt vatten eller råa grönsaker eller liknande. Kan det verkligen stämma att Sam som kommer från en utbildad familj, inte ens han har vaccinet!??

Så tänker jag på bristerna i Indien igen och är tvungen att gnälla av mig lite. För plötsligt tycker jag mig se hur Indien är ett överbefolkat land där ingen bryr sig om varandra, och om de gör det så är det de närmaste och anledningen till att man bryr sig om sina närmaste är att samhället inte hjälper till ett skit och såklart har man inget annat val.

Så det fina med Indiens goda ”familjevärderingar” är nu i min uppfattning ett resultat av att vara så illa tvungen i ett samhälle där sjukhus och andra institutioner endast har ett enda intresse och det är pengar, pengar, pengar. Där läkarna jobbar är alla bleka och plufsiga och ser likadana ut för någonstans har alla i deras släkt varit läkare och de själva blivit bortgifta med en avlägsen kusin. Där de vill rädda sitt eget skinn och bryr sig egentligen inte om hälsa, så länge de kan rabbla medicinsk anatomi utantill.
För det är statusen i samhället som räknas.

Och om man är vit och kommer hit blir man så fint bemött allt för den fina hudfärgens skull. Och vem vill upplysa om folkhälsa och rädda massa liv i ett land där det redan är för många? För det mesta är folket rasister och egoister och har inget annat intresse än att komma ur den här skiten om det så är genom att köpa hela regeringen. Och hur kan man ha goda ideal när det inte finns någon att lita på, för alla blåser varandra och försöker rädda sitt eget skinn och framförallt om man jobbar för staten.
Och står man någon gång i kö ser man till att klämma sig före, för den starkaste överlever alltid, de andra ligger på gatan och tigger.

När vi sitter i bilen och har stannat vid rödljus ljuder femtio tutor bakom oss för att vi inte kör mot rött! För det finns inga ideal, och ingen tanke på att hjälpa varandra. För hjälper vi varandra så kommer fler att stå och slåss om vattnet vid pumpen den dagen då det kommer bara några droppar.

Så bitter har jag blivit, och jag bannar mig själv och försöker tänka på något bra med Indien.

Det skulle väl kanske kunna vara att det finns fortfarande väldigt många färger och tempel. Indien har en rik kulturell historia och en levande historia som inte går att finna någon annan stans i världen. Indien är väldigt spännande när det kommer till religion och religionens betydelse för folket.

Indien har en fantastisk matkultur och kunskap om mat och dess hälsoeffekter är något som varje indier har teorier om. Och Indien har ett otroligt hantverk som är levande och vackert och konsttradition som är unik. Indien har långa sandstränder och rosa solnedgångar, vajande palmer, färsk frukt och billiga grönsaker. Bollywood, klassisk dans och musik.

Men har ni fattat att det inte ens finns ett fungerande sopsystem? Grannarna går ut med sina sopor och slänger dem i ett hörn tjugo meter bort. Sen kommer någon och tuttar eld på det om man har tur. Hepatit A var det va?

Hur ska man ens kunna tänka tanken ekologiskt här? Jag är rädd för jag vet inte vad det är för besprutade genmanipulerade grönsaker jag egentligen äter. Såklart bryr sig ingen om sådana bagateller i ett samhälle där man kämpar för att överleva och det kostnadseffektiva går före allt annat?

Ekologiskt tänkande är en överklassfråga, om den ens existerar här. Och vad händer egentligen, jag trodde indierna uppskattade vegetariskt, men det var förr det, nu anses kött vara finare än grönt och därför äts det mer och mer kött, det har blivit en statusfråga i ett land där status är viktigare än allt annat! Och hur ska detta gå om alla börjar äta kött då det är 10-20 gånger mer energikrävande att producera kött än grönt? I ett land på 1.15 billioner människor! Och egentligen har väl indierna (bara för att de förut varit vegetarianer) samma rättigheter att äta kött som de köttfrossande amerikanerna och européerna, vem ska ta ansvar för allt detta, jag ger upp.

Nej, jag tror Sverige behöver fortsätta ignorera Indiens problem om vi ska kunna fortsatta med vår överkonsumtion. Det är lika bra att hålla dem nere, utvecklingsländerna. För om de inte satt i skiten, skulle vi väl heller inte sitta där vi sitter. Den starkaste överlever. Eller?