Farväl lilla mormor

Igår kväll torsdagen den 25 juni, 2009 dog min mormor, hon tog sitt sista andetag kl 21.50. Det var väl ungefär samtidigt som man höll på att göra hjärt och lungräddning på Michel Jackson. Jag satt och höll hennes hand och solen färgade himmelen rosa utanför fönstret. Det var så lugnt och stilla. Hon sov djupt och plötsligt började pulsen slå halvfart och hon suckade till.

Mormor bestämde det väldigt bra. Hon kom in till sjukhuset ungefär en vecka innan, epilepsi kramperna var åldersförändringar på hjärnan sa doktorn. Hon var så bestämd att hon ville dö, och det var ingen tvekan att vi inte skulle ge henne dropp och så, hon gjorde det så lätt för oss.

Visst känns det lite sorgligt, en mormor som alltid funnits där, som bakat de godaste kanelbullarna, och alltid kallade mig för Nenne. Men det var så skönt för henne att slutligen få avsluta det långa rika liv hon levt.

Jag har så många gånger tänkt att det känts så märkligt att sitta med någon deras sista stund i livet, en människa som fötts och varit någons lycka, som levt ett helt liv med vänner och bekanta, lekt och skrattat, tänkt och funderat och undrat över saker, blivit förvånad och arg, blivit kär och besviken, orolig och glad.

Allt som en människa har gått igenom, och så många gånger har jag suttit och hållit denna människas hand när hon tar sin sista suck. Det har känts som ett stort privilegie att fått göra detta, och jag har alltid undrat över var deras barn och barnbarn är, alla dessa vänner som den människan samlat på sig genom livet och varför just jag som sjukvårdspersonal har fått den äran. Nu är jag så glad att jag fick också den äran med min egen mormor. Det känns så jätte jättefint, och det kunde inte ha slutat bättre för min lilla mormor.

Jag jobbar på akuten och mormor kommer in

Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.

Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.

Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?

Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.

I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.

Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu

Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?

Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.

Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)