Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.
Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.
Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?
Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.
I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.
Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu
Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?
Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.
Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)
Visar inlägg med etikett bitterhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bitterhet. Visa alla inlägg
fredag 19 juni 2009
fredag 15 maj 2009
Normal skit
Även fast solen skiner och fåglarna kvittrar och det är grönt och blommorna blommar så är det skit. Det är skitjobbigt att komma från Indien. Och det var skitjobbigt att vara i Indien och det är skitjobbigt att mamma har cancer och att Sophie har njursvikt.
Det är skitjobbigt att Sophie inte kan opereras förrän om tidigast två månader, och det vet man ju i indisk tidräkning vad det innebär. Och det är skit jävla bajs jobbigt att Sam inte kan komma hit förrän efter det, även fast han har uppehållstillstånd.
Det är skit att mamma aldrig får någon tid för återbesök så vi får veta mer om behandlingen. Och det är piss att tänka på vad som händer om läkaren säger något hemskt.
Det är piss att jag inte är kompetent nog att ta reda på vad fördelarna med icke-steroida behandlingsmetoder efter njurtransplantationer innebär så jag kan tala om det för Sophie så hon känner sig lugn med att göra operationen på ett indiskt sjukhus som jag inte alls vet någonting om.
Det är skitjobbigt att tänka på vad som händer om det skulle vara så att hennes kropp stöter bort njuren.
Det är piss att inte ha en enda vän som bor i närheten. Och det känns piss skit att jag inte kan prata med mamma på samma sätt som innan hon blev sjuk för allting kretsar omkring hennes cancer. Och det är skit att jag känner så för jag borde ju ta hand om henne. Och det är ju så självklart. Men jag måste vara så stark.
Jag vill ha ett normalt liv, med ett normalt jobb, en egen bostad med normala saker, en frisk mamma, en Sam som bor tillsammans med mig och en frisk Sophie, jag vill kunna träffa vänner och gå på bio och konserter och göra andra normala saker som normala människor gör.
Det är skitjobbigt att Sophie inte kan opereras förrän om tidigast två månader, och det vet man ju i indisk tidräkning vad det innebär. Och det är skit jävla bajs jobbigt att Sam inte kan komma hit förrän efter det, även fast han har uppehållstillstånd.
Det är skit att mamma aldrig får någon tid för återbesök så vi får veta mer om behandlingen. Och det är piss att tänka på vad som händer om läkaren säger något hemskt.
Det är piss att jag inte är kompetent nog att ta reda på vad fördelarna med icke-steroida behandlingsmetoder efter njurtransplantationer innebär så jag kan tala om det för Sophie så hon känner sig lugn med att göra operationen på ett indiskt sjukhus som jag inte alls vet någonting om.
Det är skitjobbigt att tänka på vad som händer om det skulle vara så att hennes kropp stöter bort njuren.
Det är piss att inte ha en enda vän som bor i närheten. Och det känns piss skit att jag inte kan prata med mamma på samma sätt som innan hon blev sjuk för allting kretsar omkring hennes cancer. Och det är skit att jag känner så för jag borde ju ta hand om henne. Och det är ju så självklart. Men jag måste vara så stark.
Jag vill ha ett normalt liv, med ett normalt jobb, en egen bostad med normala saker, en frisk mamma, en Sam som bor tillsammans med mig och en frisk Sophie, jag vill kunna träffa vänner och gå på bio och konserter och göra andra normala saker som normala människor gör.
tisdag 14 april 2009
Förskräckligt är oväsendet
Nu är jag jävligt irriterad igen. Ljud ljud ljud. Bang bang. Tut tut. Pang pang. Visselpipa, hög och skränig musik. Landet kryllar av oljud och höga toner. Jag kan inte gå någonstans utan att det plötsligt vibrerar i tummhinnan av höga skrik eller fruktansvärda tutor. För tillfället sitter jag med mina älskade öronproppar hårt instuckna i öronen och ändå rycker jag till varje gång grannarna utanför smäller smällare. Och jag menar, det är inga små smatterband, utan sådana som låter mer som en explosion så fönstren skakar, det ekar i hela kvarteret och man tror något allvarligt har hänt.
Jag går ut på verandan för att se efter och till min fasa ser jag att samma outbildade familj som slänger soporna tio meter bort låter sina små barn kasta bomberna. Den äldste är inte mer än tio år och de tre andra betydligt yngre. Hur outbildad kan man bli? Mamman står där i dörröppningen i sitt nattlinne och tittar på. Om inte ungarna smäller händerna och ansiktena av sig så blir de garanterat hörselskadade. Jag önskar nästan att skadar sig så de lär sig en läxa men ångrar det så snart jag tänkt det för så elakt får man inte tänka, och det är ju inte BARNENS utan föräldrarnas fel.
En annan sak som stör mig när vi ändå är inne på temat ljud, är den man i uniform som kommer var tredje natt och blåser i en visselpipa nedanför vårt fönster. Ungefär kl 01 brukar han komma, med sin visselpipa och sin träpinne som han slår i marken för att väcka alla vildhundar som börjar skälla och det blir ett jävla liv. Han ska tydligen vara till för att hålla tjuvarna borta, men de hör ju honom på en mils avstånd. Sånt här fattar jag inte med Indien. Ingen respekt för att folk kan ta illa vid sig av att bli väckt varenda natt, eller döv heller för den delen.
Jag skrattar när jag tänker på att vi i Sverige sätter upp en försynt papperslapp i trappuppgången för att varna för OM vi skulle råka störa någon när vi håller trettioårsfest efter klockan nio. Ett ljud i Sverige är i jämförelse med bullret i detta land en fis i rymden. Och just nu skulle jag så himla gärna fisa i norrlands tysta skogar istället för att sitta här och hålla för öronen.
Jag går ut på verandan för att se efter och till min fasa ser jag att samma outbildade familj som slänger soporna tio meter bort låter sina små barn kasta bomberna. Den äldste är inte mer än tio år och de tre andra betydligt yngre. Hur outbildad kan man bli? Mamman står där i dörröppningen i sitt nattlinne och tittar på. Om inte ungarna smäller händerna och ansiktena av sig så blir de garanterat hörselskadade. Jag önskar nästan att skadar sig så de lär sig en läxa men ångrar det så snart jag tänkt det för så elakt får man inte tänka, och det är ju inte BARNENS utan föräldrarnas fel.
En annan sak som stör mig när vi ändå är inne på temat ljud, är den man i uniform som kommer var tredje natt och blåser i en visselpipa nedanför vårt fönster. Ungefär kl 01 brukar han komma, med sin visselpipa och sin träpinne som han slår i marken för att väcka alla vildhundar som börjar skälla och det blir ett jävla liv. Han ska tydligen vara till för att hålla tjuvarna borta, men de hör ju honom på en mils avstånd. Sånt här fattar jag inte med Indien. Ingen respekt för att folk kan ta illa vid sig av att bli väckt varenda natt, eller döv heller för den delen.
Jag skrattar när jag tänker på att vi i Sverige sätter upp en försynt papperslapp i trappuppgången för att varna för OM vi skulle råka störa någon när vi håller trettioårsfest efter klockan nio. Ett ljud i Sverige är i jämförelse med bullret i detta land en fis i rymden. Och just nu skulle jag så himla gärna fisa i norrlands tysta skogar istället för att sitta här och hålla för öronen.
tisdag 7 april 2009
Lita aldrig på Indisk sjukvård!!!!!
Som om helvetets jävla skit inte redan drabbat oss. Sophie har nu fått Hepatit C!! Häromdagen var hennes levervärden i obalans och hon skulle göra en extra koll idag. Och det är Hepatit C hon fått. De jävlarna på sjukhuset kollade inte blodet för Hepatit när de gav blodtransfusionen efter hennes operation!
Den gången de knutit bandaget för hårt efter dialysen, vilket gjorde att blodet bildade en propp som kleggade igen systemet.
Det som ledde till att de var tvungna att operera för att ta bort proppen.
Den gången då hon blödde så mycket under operationen att hon förlorade stora mängder blod eftersom de gett henne blodförtunnande medicin för att lösa upp proppen!
Jag tror inte det är sant!! Jag blir så jävla förbannad. Så jävla onödigt. Förbannade skit. Och jag vill inte vara den i familjen som vet vad Hepatit C innebär! Skit skit skit skit. Förbannade jävla skit. Hon är bara 26 år, HELVETE!!!
Den gången de knutit bandaget för hårt efter dialysen, vilket gjorde att blodet bildade en propp som kleggade igen systemet.
Det som ledde till att de var tvungna att operera för att ta bort proppen.
Den gången då hon blödde så mycket under operationen att hon förlorade stora mängder blod eftersom de gett henne blodförtunnande medicin för att lösa upp proppen!
Jag tror inte det är sant!! Jag blir så jävla förbannad. Så jävla onödigt. Förbannade skit. Och jag vill inte vara den i familjen som vet vad Hepatit C innebär! Skit skit skit skit. Förbannade jävla skit. Hon är bara 26 år, HELVETE!!!
måndag 23 mars 2009
Klagosång
Jag är rädd för mig själv när jag tappar tålamodet och tycker saker här är så jobbiga. Jag klagar och blir pessimistisk och bara ser allt det tröga och det besvärliga överallt i detta land. Jag inser hur otroligt negativ jag låter och hur gnällig jag blivit, jag vill ju vara positiv!
Men egentligen är det väl såhär; Jag har växt upp i ett land där allt varit serverat på silverfat. För hur mycket vi än gnäller i Sverige så har vi det jättebra.
Vi kan åka buss och tåg och tunnelbana och andas frisk luft. Vi blir upplysta och omhändertagna och vi är så fruktansvärt bortskämda. Vi får gratis skolgång och sjukvård. Vi är trygga, har rättigheter och vi har inte sett ett krig på många år. Vi ser gröna skogar och har tid att gnälla över två minuter sena bussar, men vi ska vara så jävla glada att det överhuvudtaget kommer någon buss, eller att det finns någon luft att andas! Att vi överhuvudtaget har någon arbetsfri helg, pension eller ett existerande sjukvårdssystem.
Och nu säger någon kanske att vi betalar så hög skatt i Sverige, så det är inte alls gratis. Och det är ju alldeles rätt det med. Men trots att Sam betalar 30% skatt på sin lön, förvinner pengarna i korruptionen, och dessutom är han en av de få lyckliga som tjänat vad man kan kalla lön som räcker till att skatta staten. I ett land där 27% tjänar mindre än en dollar om dagen fungerar inte skattesystemet.
Idag skulle Sam ta vaccin för Hepatit B, men efter att ha pratat med sina föräldrar som visade sig inte veta något är det troligen så att han inte ens har vaccin för Hepatit A!
Vi som Svenskar som inte ens kan åka till Indien utan att överdoseras med koleravaccin och japanska hjärnhinneinflammationer. Jag googlar på Hepatit A i Indien och läser att 90% av barn i Indien blir någon gång utsatta för Hepatit A. Det är den hepatit som man får genom dåligt vatten eller råa grönsaker eller liknande. Kan det verkligen stämma att Sam som kommer från en utbildad familj, inte ens han har vaccinet!??
Så tänker jag på bristerna i Indien igen och är tvungen att gnälla av mig lite. För plötsligt tycker jag mig se hur Indien är ett överbefolkat land där ingen bryr sig om varandra, och om de gör det så är det de närmaste och anledningen till att man bryr sig om sina närmaste är att samhället inte hjälper till ett skit och såklart har man inget annat val.
Så det fina med Indiens goda ”familjevärderingar” är nu i min uppfattning ett resultat av att vara så illa tvungen i ett samhälle där sjukhus och andra institutioner endast har ett enda intresse och det är pengar, pengar, pengar. Där läkarna jobbar är alla bleka och plufsiga och ser likadana ut för någonstans har alla i deras släkt varit läkare och de själva blivit bortgifta med en avlägsen kusin. Där de vill rädda sitt eget skinn och bryr sig egentligen inte om hälsa, så länge de kan rabbla medicinsk anatomi utantill.
För det är statusen i samhället som räknas.
Och om man är vit och kommer hit blir man så fint bemött allt för den fina hudfärgens skull. Och vem vill upplysa om folkhälsa och rädda massa liv i ett land där det redan är för många? För det mesta är folket rasister och egoister och har inget annat intresse än att komma ur den här skiten om det så är genom att köpa hela regeringen. Och hur kan man ha goda ideal när det inte finns någon att lita på, för alla blåser varandra och försöker rädda sitt eget skinn och framförallt om man jobbar för staten.
Och står man någon gång i kö ser man till att klämma sig före, för den starkaste överlever alltid, de andra ligger på gatan och tigger.
När vi sitter i bilen och har stannat vid rödljus ljuder femtio tutor bakom oss för att vi inte kör mot rött! För det finns inga ideal, och ingen tanke på att hjälpa varandra. För hjälper vi varandra så kommer fler att stå och slåss om vattnet vid pumpen den dagen då det kommer bara några droppar.
Så bitter har jag blivit, och jag bannar mig själv och försöker tänka på något bra med Indien.
Det skulle väl kanske kunna vara att det finns fortfarande väldigt många färger och tempel. Indien har en rik kulturell historia och en levande historia som inte går att finna någon annan stans i världen. Indien är väldigt spännande när det kommer till religion och religionens betydelse för folket.
Indien har en fantastisk matkultur och kunskap om mat och dess hälsoeffekter är något som varje indier har teorier om. Och Indien har ett otroligt hantverk som är levande och vackert och konsttradition som är unik. Indien har långa sandstränder och rosa solnedgångar, vajande palmer, färsk frukt och billiga grönsaker. Bollywood, klassisk dans och musik.
Men har ni fattat att det inte ens finns ett fungerande sopsystem? Grannarna går ut med sina sopor och slänger dem i ett hörn tjugo meter bort. Sen kommer någon och tuttar eld på det om man har tur. Hepatit A var det va?
Hur ska man ens kunna tänka tanken ekologiskt här? Jag är rädd för jag vet inte vad det är för besprutade genmanipulerade grönsaker jag egentligen äter. Såklart bryr sig ingen om sådana bagateller i ett samhälle där man kämpar för att överleva och det kostnadseffektiva går före allt annat?
Ekologiskt tänkande är en överklassfråga, om den ens existerar här. Och vad händer egentligen, jag trodde indierna uppskattade vegetariskt, men det var förr det, nu anses kött vara finare än grönt och därför äts det mer och mer kött, det har blivit en statusfråga i ett land där status är viktigare än allt annat! Och hur ska detta gå om alla börjar äta kött då det är 10-20 gånger mer energikrävande att producera kött än grönt? I ett land på 1.15 billioner människor! Och egentligen har väl indierna (bara för att de förut varit vegetarianer) samma rättigheter att äta kött som de köttfrossande amerikanerna och européerna, vem ska ta ansvar för allt detta, jag ger upp.
Nej, jag tror Sverige behöver fortsätta ignorera Indiens problem om vi ska kunna fortsatta med vår överkonsumtion. Det är lika bra att hålla dem nere, utvecklingsländerna. För om de inte satt i skiten, skulle vi väl heller inte sitta där vi sitter. Den starkaste överlever. Eller?
Men egentligen är det väl såhär; Jag har växt upp i ett land där allt varit serverat på silverfat. För hur mycket vi än gnäller i Sverige så har vi det jättebra.
Vi kan åka buss och tåg och tunnelbana och andas frisk luft. Vi blir upplysta och omhändertagna och vi är så fruktansvärt bortskämda. Vi får gratis skolgång och sjukvård. Vi är trygga, har rättigheter och vi har inte sett ett krig på många år. Vi ser gröna skogar och har tid att gnälla över två minuter sena bussar, men vi ska vara så jävla glada att det överhuvudtaget kommer någon buss, eller att det finns någon luft att andas! Att vi överhuvudtaget har någon arbetsfri helg, pension eller ett existerande sjukvårdssystem.
Och nu säger någon kanske att vi betalar så hög skatt i Sverige, så det är inte alls gratis. Och det är ju alldeles rätt det med. Men trots att Sam betalar 30% skatt på sin lön, förvinner pengarna i korruptionen, och dessutom är han en av de få lyckliga som tjänat vad man kan kalla lön som räcker till att skatta staten. I ett land där 27% tjänar mindre än en dollar om dagen fungerar inte skattesystemet.
Idag skulle Sam ta vaccin för Hepatit B, men efter att ha pratat med sina föräldrar som visade sig inte veta något är det troligen så att han inte ens har vaccin för Hepatit A!
Vi som Svenskar som inte ens kan åka till Indien utan att överdoseras med koleravaccin och japanska hjärnhinneinflammationer. Jag googlar på Hepatit A i Indien och läser att 90% av barn i Indien blir någon gång utsatta för Hepatit A. Det är den hepatit som man får genom dåligt vatten eller råa grönsaker eller liknande. Kan det verkligen stämma att Sam som kommer från en utbildad familj, inte ens han har vaccinet!??
Så tänker jag på bristerna i Indien igen och är tvungen att gnälla av mig lite. För plötsligt tycker jag mig se hur Indien är ett överbefolkat land där ingen bryr sig om varandra, och om de gör det så är det de närmaste och anledningen till att man bryr sig om sina närmaste är att samhället inte hjälper till ett skit och såklart har man inget annat val.
Så det fina med Indiens goda ”familjevärderingar” är nu i min uppfattning ett resultat av att vara så illa tvungen i ett samhälle där sjukhus och andra institutioner endast har ett enda intresse och det är pengar, pengar, pengar. Där läkarna jobbar är alla bleka och plufsiga och ser likadana ut för någonstans har alla i deras släkt varit läkare och de själva blivit bortgifta med en avlägsen kusin. Där de vill rädda sitt eget skinn och bryr sig egentligen inte om hälsa, så länge de kan rabbla medicinsk anatomi utantill.
För det är statusen i samhället som räknas.
Och om man är vit och kommer hit blir man så fint bemött allt för den fina hudfärgens skull. Och vem vill upplysa om folkhälsa och rädda massa liv i ett land där det redan är för många? För det mesta är folket rasister och egoister och har inget annat intresse än att komma ur den här skiten om det så är genom att köpa hela regeringen. Och hur kan man ha goda ideal när det inte finns någon att lita på, för alla blåser varandra och försöker rädda sitt eget skinn och framförallt om man jobbar för staten.
Och står man någon gång i kö ser man till att klämma sig före, för den starkaste överlever alltid, de andra ligger på gatan och tigger.
När vi sitter i bilen och har stannat vid rödljus ljuder femtio tutor bakom oss för att vi inte kör mot rött! För det finns inga ideal, och ingen tanke på att hjälpa varandra. För hjälper vi varandra så kommer fler att stå och slåss om vattnet vid pumpen den dagen då det kommer bara några droppar.
Så bitter har jag blivit, och jag bannar mig själv och försöker tänka på något bra med Indien.
Det skulle väl kanske kunna vara att det finns fortfarande väldigt många färger och tempel. Indien har en rik kulturell historia och en levande historia som inte går att finna någon annan stans i världen. Indien är väldigt spännande när det kommer till religion och religionens betydelse för folket.
Indien har en fantastisk matkultur och kunskap om mat och dess hälsoeffekter är något som varje indier har teorier om. Och Indien har ett otroligt hantverk som är levande och vackert och konsttradition som är unik. Indien har långa sandstränder och rosa solnedgångar, vajande palmer, färsk frukt och billiga grönsaker. Bollywood, klassisk dans och musik.
Men har ni fattat att det inte ens finns ett fungerande sopsystem? Grannarna går ut med sina sopor och slänger dem i ett hörn tjugo meter bort. Sen kommer någon och tuttar eld på det om man har tur. Hepatit A var det va?
Hur ska man ens kunna tänka tanken ekologiskt här? Jag är rädd för jag vet inte vad det är för besprutade genmanipulerade grönsaker jag egentligen äter. Såklart bryr sig ingen om sådana bagateller i ett samhälle där man kämpar för att överleva och det kostnadseffektiva går före allt annat?
Ekologiskt tänkande är en överklassfråga, om den ens existerar här. Och vad händer egentligen, jag trodde indierna uppskattade vegetariskt, men det var förr det, nu anses kött vara finare än grönt och därför äts det mer och mer kött, det har blivit en statusfråga i ett land där status är viktigare än allt annat! Och hur ska detta gå om alla börjar äta kött då det är 10-20 gånger mer energikrävande att producera kött än grönt? I ett land på 1.15 billioner människor! Och egentligen har väl indierna (bara för att de förut varit vegetarianer) samma rättigheter att äta kött som de köttfrossande amerikanerna och européerna, vem ska ta ansvar för allt detta, jag ger upp.
Nej, jag tror Sverige behöver fortsätta ignorera Indiens problem om vi ska kunna fortsatta med vår överkonsumtion. Det är lika bra att hålla dem nere, utvecklingsländerna. För om de inte satt i skiten, skulle vi väl heller inte sitta där vi sitter. Den starkaste överlever. Eller?
tisdag 10 mars 2009
Tålamod
Och hur ska jag kunna sammanfatta två månaders som gift på ett smärt och smidigt sätt. Egentligen ska bloggandet göras varje dag. Men det är inte så lätt är det när ingenting fungerar på de tekniska vägarna. Förra veckan beslutade vi i alla fall att skaffa ett till internetabonnemang, trådlöst som inte är beroende av när de klipper av telefonkablarna i småbitar. Jag tänkte nu försöka komma tillbaka till verkligheten, om inte strömmen går vill säga.
Det är svårt att vara objektiv ibland. På sista tiden har jag varit skitförbannad på Indisk byråkrati och på hur vidrigt det är med korruptionen. Och plötsligt ser jag bara det som är dåligt här och jag börjar tänka på att cykla på halvfrusna vägar i svenskt solsken. Och då känns luften här mer förorenad än någonsin.
Jag vet inte ens om jag orkar förklara hur komplicerat det var för mig att få förlängt visum. För det första behövde jag ett nytt pass, med min namnändring. För att få ett nytt pass måsta man ansöka på ambassaden i New Delhi. New Delhi ligger 2006 kilometer från Bangalore. Så med lite tidspress efter att fått ändrade uppgifter från ambassaden om att det tar 14 dagar och inte en vecka att få ett nytt pass var jag tvungen att snabbt ta ett flyg till Delhi.
På indiska ambassaden i Stockholm sitter det fullt med planscher och foldrar om Indien och rummet är stort och mysigt med soffor och en öppen reception med en tjock indisk kvinna som säger hej.
Besöksrummet på Svenska ambassaden i New Delhi är ett klaustrofobiskt litet vitt rum med några furulaminatstolar. Det enda som lyser upp är en förskräckligt ful stram tavla i orange, men det sjukaste av allt att för att kunna prata med någon där måste man stå på andra sidan en glasruta och prata i en telefonlur med personen på andra sidan, som i fängelse. Välkommen till Sverige. Inte ens en Dalahäst. Eller en Sverigekarta. Jag antar Sverige inte så gärna vill bjuda Indierna till sig.
Eftersom personen på andra sidan glasrutan hade problem med popups tog det hela dagen för mig att ansöka om ett nytt pass då den svenska passenheten i Sverige låg och sov och inte kunde assistera med datasupport, men det var väl en bagatell i sammanhanget.
Sen väntade jag en vecka I Delhi, för nu skulle plötsligt mitt pass komma inom en vecka och inte 14 dagar som de sagt. Och det var väl bra, men varför sa de inte det då?
De på ambassaden är ju ändå svenskar och vet ju hur ordagrant svenskar tar saker och ting.
Sen kom Sam med tredagarståget. Sams far hade pratat med en av sina vänner som var någon slags högt uppsatt person som påstod sig veta hur det skulle går till för att få förlängt visum. Så vi ringde honom och bestämde tid klockan 11 på Ministry of foreign affairs, en dag senare än vad han först sagt.
Klockan 11 prick var vi där. Klockan halv fem kom han. Som tur var försökte vi ta saken i egna händer och började kopiera papper. Sams födselbevis, telefonräkning, bankutdrag, votationcard, passkopia, vårt marriage certificate, kopior av mitt pass, personbevis, en blankett som talade om hur när och var vi träffades, exakta datum, och sen information om mig och när jag kom och allt annat de ville veta. När allt var summerat och vi skulle lämna in fick vi veta att det behövdes i dubbla kopior. Alltihopa, så då kopierade vi om igen. Sen väntade vi. Och det var Sams trettioårsdag. Och vi väntade. Sen blev vi kallade in på ett kontor där en man bakom ett skrivbord sa att jag måste lämna landet.
Detta var den 26 februari, mitt visum gick ut den 3 mars.
-Turistvisum går ej att förlänga, sa han. Då började jag till min egen förvåning att storgråta och jag undrade varför indiska ambassaden i Sverige sagt att jag skulle ha turistvisum när jag skulle gifta mig. Mannen bakom skrivbordet började bjuda på kakor och säga att jag inte skulle gråta, och så började han ringa telefonsamtal. Sen sa han att med guds hjälp ska det här nog gå att lösa.
Sen fick vi vänta igen. Så fick vi gå till en annan man som sade att de inte kunde acceptera att förlänga mitt visum eftersom mitt gamla visum var i annat namn än mitt nya pass. Att de måste ha ett intyg från Skatteverket om att jag bytt namn, annars skulle bli dyrt. Det jävliga är bara att skatteverket inte kan ge detta intyg på engelska och när jag ringde dem sa de att de iallafall inte kunde skriva ut personbevis just den dagen eftersom de bytt datasystem på måndagen och systemet hängt sig. Och hur som helst ville de inte skicka till någon annan adress än min svenska hemadress.
Så då väntade vi igen. Då kom Sams pappas vän tillslut som sade att de skulle lösa det, han skulle bara snacka med några först. Sen väntade vi igen. Sen närmare klockan sju på kvällen fick vi ett brunt kuvert som var adresserat till Registration of foreign affairs i Bangalore. De sa att eftersom jag inte var registrerad i Bangalore skulle jag bara få tre månader, istället för ett års förlängning och att vi var tvungna att åka till Bangalore för att få skiten gjord där istället. Vi blev ganska ledsna för vi hade planerat att besöka Agra och gå på Moderna museumet för att fira Sam när allt var klart. Istället fick vi åka till järnvägsstationen och köpa nya biljetter dagen efter med tredagarståget tillbaka till Bangalore. Som tur är var det en söt man där som gav oss biljetter i tourist qouta eftersom vi hade marriagecertificatet med oss. Han var så nyfiken att när Sam gick iväg ville han höra hela historien om hur vi träffades.
Det var måndagen den 2 Mars som vi gick in på Registration of Foreign affairs i Bangalore. Snubben där öppnade kuvertet och sedan gav han oss en checklista på dokument att bifoga med ansökan och tre formulär att fylla i. Bifogas med ansökan skulle: Passkopior, votationcard, marriage licence, telefonräkning, löneutdrag, kopia av visum, mitt personbevis mm mm. Plus ett detaljerat handskrivet brev om hur, när var och hur vi träffades. Dessutom var där ett litet trevligt papper som sade att vi måste ha ett intyg från en advokat, skrivet på ett speciellt papper som man köper på banken om att Sam försörjer mig ekonomiskt den tid jag är i Indien.
Så vi gick till High court och frågade och de bara pekade vidare. Vi vandrade och vandrade och det var väl runt 30 grader för Bangalore har blivit varmt. Vi gick förbi det flashiga huset på vilket det står ”Government work is Gods work”, och vi kunde inte annat än le ironiskt. Tillslut kom vi fram till banken där vi skulle köpa pappret och jag trodde det var ett skämt för kön var flera kilometer utanför banken. Det var liksom för bra för att vara sant. Bara för ett ruttet papper!
Så vi väntade och väntade men tillslut, precis innan stängningsdags fick vi köpa papperet som kostade tjugo rupier.
Sen kom det en räddande ängel. En liten gammal man i Dhoti och smutsig skjorta högg tag i Sam när vi kom ut från banken och sade att han kunde hjälpa oss, hans avgift var bara hundra rupies, han ryckte det värdefulla pappret ur Sams hand och började gå väldigt fort. Vi hade liksom inget att förlora så vi bara skrattade och följde med även fast jag smugglade över mina pengar från portmonän ner i jeansfickan.
Tillslut kom vi in på en bakgård som var full med bås och det smattrade av tusen skrivmaskiner, I varje bås satt en man på en stol och skrev på skrivmaskin. Vår lille man gav vara papper till en av maskinskrivarmännen som satt rak i ryggen och snabbt förde han över det ifyllda formuläret till det dyrbara papperet. Den lilla mannen gav skrivmaskinsmannen med spretiga fingrar tio rupies och sedan gick vi vidare, ut genom bakgården in genom en bank och ut igen på andra sidan och genom ett hål i ett staket och sen kom vi in på en ny bakgård. Denna var upplagd på samma sätt, tusentals små bord, som på en marknad och vid varje bord satt en advokat i svart med vit advokatkrage och stämplade papper och skrev signaturer på löpande band. Vår lilla man tog med oss till sin advokatvän som stämplade och signerade vårt dokument utan att blinka. Jag följde bara allt med häpnad och all irritation hade runnit av mig för länge sedan. Vilket märkligt land detta är ändå.
När vi lagom trötta kom tillbaka till Registration of foreign affairs till densamma lille tjocka man som gett oss våra papper tittade han igenom alla våra tusen kopior och sedan sade han att ett formulär fattades. Såklart det formulär som han själv ”glömt” att ge oss, det skulle vara i fyra kopior med fotografier klistrade på alla. Så fick Sam återigen ta den rejäla promenaden till närmaste Xeroxmaskin, medans jag satt och tjurade och tänkte på midsommarstänger och socialdemokrater.
Men sen tänkte jag att nu måste väl allt ändå vara i sin ordning och jag var ganska hoppfull att jag skulle få mitt visum i mitt pass, för pappershögen vi lämnade över var flera centimeter tjock, men DÅ säger den tjocka lilla mannen med ful mustasch att de inte kan ge mig något visum så länge jag inte är registrerad hos polisen. Och då blir jag lite småsur för det var ju precis det de sa i Delhi att jag endast skulle få tre månaders utan polisutredning, och sedan registreras och få ett år och jag försökte säga det till mannen som bara skakade på huvudet och inuti ville jag explodera på den lilla tjockisen.
-Kom tillbaka i morgon med polisutredningen i hand, sa han och jag ville skjuta honom. Det var då den 3 Mars och mitt visum gick ut den dagen. Vi satt oss i bilen och kör den timme det tar till Yelahanka polisstation, den polisstation lilla fetmustaschen skickade oss. Män i endast kalsongerna och handbojor blev förda på rad från ett rum till ett annat och jag tittade på med stora ögon.
Efter att fått hjälp av en av pappa generalens snälla armésoldater slapp vi betala någonting, men rundkindade konstapeln bakom skrivbordet sa att vi inte hör till hans distrikt och skickade istället oss vidare till en annan polisstation.
Där får vi sitta och vänta tillsammans med armésoldaten emedan allt utreds, eller rättare sagt de utreder ingenting utan skriver bara på papper och kommenterar att jag bär saree på bröllopsfotografierna och säger att det måste vara väldigt kallt i Sverige. På den stora griffeltavlan ser jag kriminalstatistiken för 2008, sex försvunna, två mord, inga koslakter, men rutan står där redo att fyllas om någon skulle få för sig att döda en ko. Sen säger polischefen som skriver under att allt går i cykler, efter sju år kommer det bakslag, allting går i sjuårscykler, skördar och ekonomi, det är därför börsen krashade i USA. Det säger hindusimen. Och jag bara ha ha ho ho ho. Jo det går isbjörnar på gatorna i Sverige.
Nästa dag lämnar vi in polisutredningen till den fete lille mustashmannen som nu retar galla på mig bara jag ser honom och såklart ska han jävlas lite extra för när han öppnar den ihopstämplade polisrapporten säger han att han måste ha en kopia på den. Och när vi igen gått till banken för att skriva en check för att betala visumet, tagit kopior på bankkvittot och polisrapport och lämnar detta till fetmustashen då hittar säger han dessutom måste ha en kopia på Delhi rapporten och jag går i tusen bitar.
Som tur är Sam lugn och promenerar iväg till Xeroxmaskinen. Kan de inte köpa sig en kopiatormaskin till kontoret de aporna tänker jag och gnisslar tänder.
Men så säger Sam kloka ord och berättar hur mycket de här konstaplarna tjänar och jag tittar på spindelväven i taket och kön med upprörda människor som står med tusen papper, och kanske, kanske finns det en förklaring till hur de beter sig och hur trögt allt fungerar.
Efter att sedan skrivit under några till papper och väntat till följande dag, fick jag tillslut mitt visum. Som är en fjuttig stämpel i passet. Åh herregud, jag hoppas i alla fall att jag kan passera passkontrollen utan att betala mutor för att lämna detta landet.
Ja det blev ju ett riktigt långt inlägg. Det går liksom inte att korta ner heller, ni får skylla på den indiska byråkratin om det blev tradigt många papperskopior.
Det är svårt att vara objektiv ibland. På sista tiden har jag varit skitförbannad på Indisk byråkrati och på hur vidrigt det är med korruptionen. Och plötsligt ser jag bara det som är dåligt här och jag börjar tänka på att cykla på halvfrusna vägar i svenskt solsken. Och då känns luften här mer förorenad än någonsin.
Jag vet inte ens om jag orkar förklara hur komplicerat det var för mig att få förlängt visum. För det första behövde jag ett nytt pass, med min namnändring. För att få ett nytt pass måsta man ansöka på ambassaden i New Delhi. New Delhi ligger 2006 kilometer från Bangalore. Så med lite tidspress efter att fått ändrade uppgifter från ambassaden om att det tar 14 dagar och inte en vecka att få ett nytt pass var jag tvungen att snabbt ta ett flyg till Delhi.
På indiska ambassaden i Stockholm sitter det fullt med planscher och foldrar om Indien och rummet är stort och mysigt med soffor och en öppen reception med en tjock indisk kvinna som säger hej.
Besöksrummet på Svenska ambassaden i New Delhi är ett klaustrofobiskt litet vitt rum med några furulaminatstolar. Det enda som lyser upp är en förskräckligt ful stram tavla i orange, men det sjukaste av allt att för att kunna prata med någon där måste man stå på andra sidan en glasruta och prata i en telefonlur med personen på andra sidan, som i fängelse. Välkommen till Sverige. Inte ens en Dalahäst. Eller en Sverigekarta. Jag antar Sverige inte så gärna vill bjuda Indierna till sig.
Eftersom personen på andra sidan glasrutan hade problem med popups tog det hela dagen för mig att ansöka om ett nytt pass då den svenska passenheten i Sverige låg och sov och inte kunde assistera med datasupport, men det var väl en bagatell i sammanhanget.
Sen väntade jag en vecka I Delhi, för nu skulle plötsligt mitt pass komma inom en vecka och inte 14 dagar som de sagt. Och det var väl bra, men varför sa de inte det då?
De på ambassaden är ju ändå svenskar och vet ju hur ordagrant svenskar tar saker och ting.
Sen kom Sam med tredagarståget. Sams far hade pratat med en av sina vänner som var någon slags högt uppsatt person som påstod sig veta hur det skulle går till för att få förlängt visum. Så vi ringde honom och bestämde tid klockan 11 på Ministry of foreign affairs, en dag senare än vad han först sagt.
Klockan 11 prick var vi där. Klockan halv fem kom han. Som tur var försökte vi ta saken i egna händer och började kopiera papper. Sams födselbevis, telefonräkning, bankutdrag, votationcard, passkopia, vårt marriage certificate, kopior av mitt pass, personbevis, en blankett som talade om hur när och var vi träffades, exakta datum, och sen information om mig och när jag kom och allt annat de ville veta. När allt var summerat och vi skulle lämna in fick vi veta att det behövdes i dubbla kopior. Alltihopa, så då kopierade vi om igen. Sen väntade vi. Och det var Sams trettioårsdag. Och vi väntade. Sen blev vi kallade in på ett kontor där en man bakom ett skrivbord sa att jag måste lämna landet.
Detta var den 26 februari, mitt visum gick ut den 3 mars.
-Turistvisum går ej att förlänga, sa han. Då började jag till min egen förvåning att storgråta och jag undrade varför indiska ambassaden i Sverige sagt att jag skulle ha turistvisum när jag skulle gifta mig. Mannen bakom skrivbordet började bjuda på kakor och säga att jag inte skulle gråta, och så började han ringa telefonsamtal. Sen sa han att med guds hjälp ska det här nog gå att lösa.
Sen fick vi vänta igen. Så fick vi gå till en annan man som sade att de inte kunde acceptera att förlänga mitt visum eftersom mitt gamla visum var i annat namn än mitt nya pass. Att de måste ha ett intyg från Skatteverket om att jag bytt namn, annars skulle bli dyrt. Det jävliga är bara att skatteverket inte kan ge detta intyg på engelska och när jag ringde dem sa de att de iallafall inte kunde skriva ut personbevis just den dagen eftersom de bytt datasystem på måndagen och systemet hängt sig. Och hur som helst ville de inte skicka till någon annan adress än min svenska hemadress.
Så då väntade vi igen. Då kom Sams pappas vän tillslut som sade att de skulle lösa det, han skulle bara snacka med några först. Sen väntade vi igen. Sen närmare klockan sju på kvällen fick vi ett brunt kuvert som var adresserat till Registration of foreign affairs i Bangalore. De sa att eftersom jag inte var registrerad i Bangalore skulle jag bara få tre månader, istället för ett års förlängning och att vi var tvungna att åka till Bangalore för att få skiten gjord där istället. Vi blev ganska ledsna för vi hade planerat att besöka Agra och gå på Moderna museumet för att fira Sam när allt var klart. Istället fick vi åka till järnvägsstationen och köpa nya biljetter dagen efter med tredagarståget tillbaka till Bangalore. Som tur är var det en söt man där som gav oss biljetter i tourist qouta eftersom vi hade marriagecertificatet med oss. Han var så nyfiken att när Sam gick iväg ville han höra hela historien om hur vi träffades.
Det var måndagen den 2 Mars som vi gick in på Registration of Foreign affairs i Bangalore. Snubben där öppnade kuvertet och sedan gav han oss en checklista på dokument att bifoga med ansökan och tre formulär att fylla i. Bifogas med ansökan skulle: Passkopior, votationcard, marriage licence, telefonräkning, löneutdrag, kopia av visum, mitt personbevis mm mm. Plus ett detaljerat handskrivet brev om hur, när var och hur vi träffades. Dessutom var där ett litet trevligt papper som sade att vi måste ha ett intyg från en advokat, skrivet på ett speciellt papper som man köper på banken om att Sam försörjer mig ekonomiskt den tid jag är i Indien.
Så vi gick till High court och frågade och de bara pekade vidare. Vi vandrade och vandrade och det var väl runt 30 grader för Bangalore har blivit varmt. Vi gick förbi det flashiga huset på vilket det står ”Government work is Gods work”, och vi kunde inte annat än le ironiskt. Tillslut kom vi fram till banken där vi skulle köpa pappret och jag trodde det var ett skämt för kön var flera kilometer utanför banken. Det var liksom för bra för att vara sant. Bara för ett ruttet papper!
Så vi väntade och väntade men tillslut, precis innan stängningsdags fick vi köpa papperet som kostade tjugo rupier.
Sen kom det en räddande ängel. En liten gammal man i Dhoti och smutsig skjorta högg tag i Sam när vi kom ut från banken och sade att han kunde hjälpa oss, hans avgift var bara hundra rupies, han ryckte det värdefulla pappret ur Sams hand och började gå väldigt fort. Vi hade liksom inget att förlora så vi bara skrattade och följde med även fast jag smugglade över mina pengar från portmonän ner i jeansfickan.
Tillslut kom vi in på en bakgård som var full med bås och det smattrade av tusen skrivmaskiner, I varje bås satt en man på en stol och skrev på skrivmaskin. Vår lille man gav vara papper till en av maskinskrivarmännen som satt rak i ryggen och snabbt förde han över det ifyllda formuläret till det dyrbara papperet. Den lilla mannen gav skrivmaskinsmannen med spretiga fingrar tio rupies och sedan gick vi vidare, ut genom bakgården in genom en bank och ut igen på andra sidan och genom ett hål i ett staket och sen kom vi in på en ny bakgård. Denna var upplagd på samma sätt, tusentals små bord, som på en marknad och vid varje bord satt en advokat i svart med vit advokatkrage och stämplade papper och skrev signaturer på löpande band. Vår lilla man tog med oss till sin advokatvän som stämplade och signerade vårt dokument utan att blinka. Jag följde bara allt med häpnad och all irritation hade runnit av mig för länge sedan. Vilket märkligt land detta är ändå.
När vi lagom trötta kom tillbaka till Registration of foreign affairs till densamma lille tjocka man som gett oss våra papper tittade han igenom alla våra tusen kopior och sedan sade han att ett formulär fattades. Såklart det formulär som han själv ”glömt” att ge oss, det skulle vara i fyra kopior med fotografier klistrade på alla. Så fick Sam återigen ta den rejäla promenaden till närmaste Xeroxmaskin, medans jag satt och tjurade och tänkte på midsommarstänger och socialdemokrater.
Men sen tänkte jag att nu måste väl allt ändå vara i sin ordning och jag var ganska hoppfull att jag skulle få mitt visum i mitt pass, för pappershögen vi lämnade över var flera centimeter tjock, men DÅ säger den tjocka lilla mannen med ful mustasch att de inte kan ge mig något visum så länge jag inte är registrerad hos polisen. Och då blir jag lite småsur för det var ju precis det de sa i Delhi att jag endast skulle få tre månaders utan polisutredning, och sedan registreras och få ett år och jag försökte säga det till mannen som bara skakade på huvudet och inuti ville jag explodera på den lilla tjockisen.
-Kom tillbaka i morgon med polisutredningen i hand, sa han och jag ville skjuta honom. Det var då den 3 Mars och mitt visum gick ut den dagen. Vi satt oss i bilen och kör den timme det tar till Yelahanka polisstation, den polisstation lilla fetmustaschen skickade oss. Män i endast kalsongerna och handbojor blev förda på rad från ett rum till ett annat och jag tittade på med stora ögon.
Efter att fått hjälp av en av pappa generalens snälla armésoldater slapp vi betala någonting, men rundkindade konstapeln bakom skrivbordet sa att vi inte hör till hans distrikt och skickade istället oss vidare till en annan polisstation.
Där får vi sitta och vänta tillsammans med armésoldaten emedan allt utreds, eller rättare sagt de utreder ingenting utan skriver bara på papper och kommenterar att jag bär saree på bröllopsfotografierna och säger att det måste vara väldigt kallt i Sverige. På den stora griffeltavlan ser jag kriminalstatistiken för 2008, sex försvunna, två mord, inga koslakter, men rutan står där redo att fyllas om någon skulle få för sig att döda en ko. Sen säger polischefen som skriver under att allt går i cykler, efter sju år kommer det bakslag, allting går i sjuårscykler, skördar och ekonomi, det är därför börsen krashade i USA. Det säger hindusimen. Och jag bara ha ha ho ho ho. Jo det går isbjörnar på gatorna i Sverige.
Nästa dag lämnar vi in polisutredningen till den fete lille mustashmannen som nu retar galla på mig bara jag ser honom och såklart ska han jävlas lite extra för när han öppnar den ihopstämplade polisrapporten säger han att han måste ha en kopia på den. Och när vi igen gått till banken för att skriva en check för att betala visumet, tagit kopior på bankkvittot och polisrapport och lämnar detta till fetmustashen då hittar säger han dessutom måste ha en kopia på Delhi rapporten och jag går i tusen bitar.
Som tur är Sam lugn och promenerar iväg till Xeroxmaskinen. Kan de inte köpa sig en kopiatormaskin till kontoret de aporna tänker jag och gnisslar tänder.
Men så säger Sam kloka ord och berättar hur mycket de här konstaplarna tjänar och jag tittar på spindelväven i taket och kön med upprörda människor som står med tusen papper, och kanske, kanske finns det en förklaring till hur de beter sig och hur trögt allt fungerar.
Efter att sedan skrivit under några till papper och väntat till följande dag, fick jag tillslut mitt visum. Som är en fjuttig stämpel i passet. Åh herregud, jag hoppas i alla fall att jag kan passera passkontrollen utan att betala mutor för att lämna detta landet.
Ja det blev ju ett riktigt långt inlägg. Det går liksom inte att korta ner heller, ni får skylla på den indiska byråkratin om det blev tradigt många papperskopior.
måndag 3 november 2008
Tuppar och fina manniskor
Idag är det andra dagen på kampen och jag har varit i blocket idag igen. Som svensk sjuksköterska har jag sjukvårdsutbildning, (men kanske mindre erfarenhet av att injicera i ögonen). Men (eftersom jag är tjej? eftersom jag är yngre än tupparna som håller i sprutorna? eftersom sjuksköterskor i Indien har sjukt låg status? eller bara för att jag är utlänning) känner jag inte att man litar till min kompetens.
Eftersom några av männen beter sig som tuppar av hög rang blir jag frustrerad när de gör saker som i jag tycker är fel. När en läkare kommer in och i egenskap av detta anser sig ha rätt att ge injektionen utan handskar och med händerna fulla med guldringar (dvs absolut inte rent) i en liten pojkes öga och när pojken är rädd så han skakar och gnyr lappar han till honom på kinden och skrattar när han gråter och det värsta är att hans attityd är så vidrig och så äcklig man kan dö, och jag vill bara slå honom hårt. Och jag tänker att ord är starkare än slag men jag är tyst och önskar istället att han låg på britsen så jag kunde sticka en lång kanyl i ögat på honom och smacka till honom om han ens ryckte i ögonbrynet och så skulle jag skratta och alla andra tjejer med mig, för han skulle skrika och jag skulle kräva han rörde på ögonen upp och ner och om han inte gjorde som jag sa skulle jag sticka honom igen och blända honom med lampan så han inte såg någonting alls och sen putta iväg honom hårt ut på golvet och skratta högt när han faller.
Ja det var i alla fall skönt att skriva det. Jag vill verkligen inte påstå att det är alla läkare, och till oss som har lätt att generalisera så säger jag bara, alla människor är mer eller mindre lyckade i sina yrkesval, även läkare och tyvärr finns det människor med omänsklig attityd over hela varlden, men man kommer tyvärr oftare ihåg de otrevliga än de bra. Förutom den incidenten och att jag var tvungen och ta en diskussion med en annan tupp för att få tillåtelse att dra upp sprutor, var det en riktigt trevlig dag. Vi började kl 06.30 i blocket så vi var tvungna att gå hemifrån runt kvart i sex tiden för att hinna med frukost. En veterinär som heter Shivsharam är också en kompis till moster Karin och han är en mycket fin liten man. Vi skrattade gott där vi satt och drog upp bedövningssprutorna (efter att jag övertalat tuppen) och en kvinna som ger injektioner kommer ihåg mig från Deesa men jag känner bara igen henne utan masken fast hon vet allt om mig.
Patienterna har en lapp runt halsen och på den har de satt sitt fingeravtryck för de flesta kan inte skriva, och även fast de ser ut som nittio eller mer är de bara femtio och anledningen till att de fått gråstarr är troligtvis undernäring. Patienterna har man under förundersökningar hämtat upp från byar och orter runt omkring i Bihar och nu får de alltså gratis behandling med mat och husrum för anhöriga och uppföljning och allt annat man kan tänkas kan behövas för och omkring operationen. Så nu vill jag gå ifrån den lilla lilla doktorsmänniskan till att tänka på de otroligt stora människor med varma hjärtan som faktiskt lägger 80 miljoner? (är lite osäker på siffran) dollar på detta och gör 33 tusen blinda människor seende igen och som aldrig bokstavligen skulle göra en fluga förnär.
Eftersom några av männen beter sig som tuppar av hög rang blir jag frustrerad när de gör saker som i jag tycker är fel. När en läkare kommer in och i egenskap av detta anser sig ha rätt att ge injektionen utan handskar och med händerna fulla med guldringar (dvs absolut inte rent) i en liten pojkes öga och när pojken är rädd så han skakar och gnyr lappar han till honom på kinden och skrattar när han gråter och det värsta är att hans attityd är så vidrig och så äcklig man kan dö, och jag vill bara slå honom hårt. Och jag tänker att ord är starkare än slag men jag är tyst och önskar istället att han låg på britsen så jag kunde sticka en lång kanyl i ögat på honom och smacka till honom om han ens ryckte i ögonbrynet och så skulle jag skratta och alla andra tjejer med mig, för han skulle skrika och jag skulle kräva han rörde på ögonen upp och ner och om han inte gjorde som jag sa skulle jag sticka honom igen och blända honom med lampan så han inte såg någonting alls och sen putta iväg honom hårt ut på golvet och skratta högt när han faller.
Ja det var i alla fall skönt att skriva det. Jag vill verkligen inte påstå att det är alla läkare, och till oss som har lätt att generalisera så säger jag bara, alla människor är mer eller mindre lyckade i sina yrkesval, även läkare och tyvärr finns det människor med omänsklig attityd over hela varlden, men man kommer tyvärr oftare ihåg de otrevliga än de bra. Förutom den incidenten och att jag var tvungen och ta en diskussion med en annan tupp för att få tillåtelse att dra upp sprutor, var det en riktigt trevlig dag. Vi började kl 06.30 i blocket så vi var tvungna att gå hemifrån runt kvart i sex tiden för att hinna med frukost. En veterinär som heter Shivsharam är också en kompis till moster Karin och han är en mycket fin liten man. Vi skrattade gott där vi satt och drog upp bedövningssprutorna (efter att jag övertalat tuppen) och en kvinna som ger injektioner kommer ihåg mig från Deesa men jag känner bara igen henne utan masken fast hon vet allt om mig.
Patienterna har en lapp runt halsen och på den har de satt sitt fingeravtryck för de flesta kan inte skriva, och även fast de ser ut som nittio eller mer är de bara femtio och anledningen till att de fått gråstarr är troligtvis undernäring. Patienterna har man under förundersökningar hämtat upp från byar och orter runt omkring i Bihar och nu får de alltså gratis behandling med mat och husrum för anhöriga och uppföljning och allt annat man kan tänkas kan behövas för och omkring operationen. Så nu vill jag gå ifrån den lilla lilla doktorsmänniskan till att tänka på de otroligt stora människor med varma hjärtan som faktiskt lägger 80 miljoner? (är lite osäker på siffran) dollar på detta och gör 33 tusen blinda människor seende igen och som aldrig bokstavligen skulle göra en fluga förnär.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
