Kossor och daggmaskar och hundar på indiska tåg

Prestationsångest. Jag vet inte vad jag ska skriva om längre när jag inte är i Indien. På dagarna är jag i Sverige. På nätterna däremot är jag där igen.

Jag stod mitt på en väg mellan några lastbilar, i den indiska trafiken såklart. Plötsligt kom det en svart ko springande mellan bilarna. Och bakom den en ung tjej. Hon slog på kon med en piska och kon blev arg och sprang rakt emot mig för att stångas. Jag kom ingenstans eftersom bilarna var i vägen. Men då stannade kon. Och jag blev arg på tjejen som piskade kon, för hade hon inte gjort det hade den aldrig attackerat mig. Jag vill ju vara snäll mot djuren.

På dagen när jag var i Sverige umgicks jag med morfar, vi var bakom hans hus och jag tittade på hur han skötte sina blommor. Plötsligt hittade han en daggmask som låg i solen.
– Inte ska du ligga här lilla vän och stekas i solen, kom så ska du få komma till en mörk och fuktig plats, sa min morfar.
Så tog han upp den lilla daggmasken varsamt och medan han höll den i sin slutna hand grävde han en liten grop och stoppade sedan ner den lilla masken.


Morfar

Jag tycker mycket om min morfar. Han var ju en av de första ekologiska odlarna i Sverige, han har varit vegetarian och förstått vitsen med att inte använda konstgödsel i över trettio år, och det är först nu som folk börjar fatta allvaret med miljöproblemen. Dessutom har han ju uppfunnit sand och gräsklippsmetoden.

Nu skryter jag allt, men jag är ju lite stolt, gräsklippet gör så blommorna blommar och allting blir frodigt och grönt, betydligt bättre och kraftigare än de med konstgödsel.

Om min morfar var född i Indien, då skulle han nog varit Jain, en sådan som inte dödar något levande, men kanske skulle han varit lite greenpeaceaktivist, naturdoktor och buddist också.
Läste någonstans att det går åt 30 gånger mer energi för att producera ett kilo nötkött än ett kilo vegetarisk mat. Och då sade man också att matkonsumtionen står för nästan en tredjedel av vad varje svensk släpper ut i koldioxid.

Denna tanke är lite skrämmande tanke nu när Indierna övergår mer och mer till att äta kött, kött är det lyxiga, det som ger status. Bjuder man på middag i Indien i en något välställd familj, då måste det vara kött. Man vill ju inte verka fattig. För vegetarisk mat är för fattiga, kött för rika. Kött har blivit en statussymbol precis som ljus hy.

Man kan ju prisa hinduismen och tycka att det är tur att så många av jordens befolkning är hinduer och därmed betraktar korna som heliga. Att äta fågel och fläsk var enligt den där undersökningen betydligt bättre för miljön än ko, men inget går ju upp mot vegetarianismen ;)

En annan natt drömde jag att jag åkte Indiskt tåg. Som vanligt beställde jag mat på tåget, men jag var allt lite orolig för hur det skulle gå med min hund. För jag hade en hund med ombord, det har jag aldrig sett i Indien, jag tror inte det går där. Medveten om detta hundproblem blev jag mycket förvånad när serveringspersonalen kom med en tallrik mat som var formad till tre fina ben med örtkryddor strödda på och gav denna till min hund. Detta trodde jag inte om Indiska tåg.
Drömtydning någon?

Val och talibanfiskar

Bygget fortsätter

Igår var Sam och röstade. Idag stod det i tidningen att det 6 % mer valdeltagande än vid förra valet. Valdeltagandet var uppgick till 50% i Bangalore. Röstdagen till en public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. På landsbygden var röstdeltagandet betydligt högre med 60%. Vad säger detta? Sam säger att flera av hans kompisar inte röstar, den största gruppen icke röstare är utbildade människor i storstäderna runt 40-årsåldern. De tillhör en generation som gett upp, eller så är de för lata för att stå i kö. Rätt oroande utveckling, men tydligen är den något yngre generationen mer angelägen.

Valet står nu mellan de två största blocken det ena som leds av BJP som är ett hindunationalistiskt konservativt parti och i opposition Kongresspartiet och dess systerpartier.
Om BJP vinner valet stöds också de moralpoliser som jag skrivit om i tidigare inlägg, och om något vore bra för Indiens framtid, så vore det ju att värna om en bättre jämställdhetspolitik och minskat kvinnoförtryck och då är inte BJP det rätta valet.

För att återgå till att prata om djur som i det förra inlägget så kissade Freddy inne idag på min nya väska, jag googlade som vanligt när något problem dyker upp och läser att det kan vara stressrelaterat, kanske beror det på att han är förvirrad vem som är hans ledare. Bhaia matar och promenerar med honom men är lägst i rang hemma, huva, jag vill inte ha tjänare något mera.

I förrgår smet en vildkattmamma och två kattungar in i vårt sovrum och skrämde Gecko och sedan dess har hon varit försvunnen. Som grädde på moset i djurfrågan dödade Sam en akvariefisk idag eftersom den var elak och jagat och bitit en annan fisk. Sam säger att den döda fisken var en talibanfisk som orsakade så mycket mental ångest och oro hos sina offer att den måste dö. Men är det etiskt försvarbart? Vad tycker ni?


Den mobbade fisken har lärt sig att simma jättesnabbt

Husdjur

Häromnatten bröts hettan av ett kraftigt åskväder och det regnade stora floder vilket ledde till temperaturen sjönk några behagliga grader. Jag har aldrig varit så tacksam för ett regn i hela mitt liv. Lukten av våt lera, vinden som smällde i fönstren och blixtar fräste på himmelen. Vi kunde till och med tända några ljus när strömmen gick utan att vara rädd de värmde oss för mycket.
Men när regnet forsade och fyllde varenda grop kom också andra saker upp ur sina hålor.

I går mötte Bhaia och Freddy en kobra när de var ute på sin dagliga eftermiddags promenad. Som tur han Bhaia se kobran innan Freddy klev på den, men den var låång, längre än Bhaia själv beskrev han och förklarade hur hans hår stod rakt upp, Bhaias alltså.
Jag har som tur var sovit ganska gott eftersom Sam försäkrade att kobror inte kan klättra i trappor även om jag ser till att tända lampan nu när jag går upp på toan på natten. Jag lärde jag mig faktiskt det redan häromdagen eftersom jag klev på något hårt som knastrade lite och sedan var försvunnet när jag tände lampan.

Däremot har vi skaffat ett annat husdjur. En pytteliten Geckoödla springer runt i vårt rum och försöker fånga myggor på nätterna. Hon är inte så jättesnabb på att fånga dem ännu och vi har bara sett henne misslyckats så Sam slog några myggor och klistrade fast dem på väggen för att hjälpa henne såhär i början. Hon kanske är lika lång som ett lillfinger och har väldigt små tassar. När vi tittar på film lyfter hon på huvudet och tittar rakt på oss med små pepparkaksgubbsögon. Igår tittade vi nog mer på henne än på filmen. Hon får heta Gecko.

Tigersafari

Det är närmare 35 grader på dagarna och gräset är brunt och värmen gör sådanadär vågiga rörelser över vägarna och de torra fälten. Inomhus svettas vi under fläkten som snurrar på högvarv och utomhus bränner solen allt som kommer i hennes väg.
Det är väl vid sådana tillfällen man ska passa på att göra det där roliga och exotiska som man bara kan göra i Indien, tänkte vi och bestämde oss för att åka på tigersafari för att distrahera tankarna. En bra bit utanför Bangalore finns en Biologisk park med tillhörande arealer av tigerland.

Nöjda med att sparat några hundringar på att ha lyckat smuggla in mig genom kassan som indier och inte turist satte vi oss i en kokhet minibuss med gallerförklädda fönster. Den tog oss sedan i en himla fart ut på vischan, ut bland de stora kattdjuren. Sam och jag satt längst bak och hade fin utkik över de andra passagerarna som istället för att titta på mig (för ovanlighetens skull!) satt klistrade vid fönstren.



När vi kommit ut en bit stannade vi och alldeles nära bilen låg ett lejon och gäspade och såg så himla nonchalant ut. Det är inte klokt vad stora det är! En vit tiger kom också nära och gick runt bilen på baksidan och när Sam pratade med den tittade den rakt på oss och man får liksom lust att sträcka ut handen och klappa den för den är ju världens vackraste. Jag hade alldeles glömt bort hur mycket jag tycker om djur och vilket effekt de har på själen.



När vi var tillbaka efter den uppfriskande tigerstrapatsen gick vi i den biologiska parken och tittade på flodhästar och bambihjortar, kobror, pelikaner och klappade på elefanter. Elefanter är väldigt mycket hårdare än man tror på ytan. Som att klappa på en gris med jätte jätte jättehårt skinn med hårstrån på.





Vi tittade på en himla massa djur som jag bara sett som seriefigurer förut, och Sam studerade hur de rörde sig, stod och gick, satt och åt. Men hans favorit blev ändå en brun väldigt anspråkslös fågel stor som en liten höna som han satt och pratade med väldigt länge. Så glad jag är att jag har Sam och att han är som han är. Väldigt glad.


Sams Höna