Religiös förvirring

Jag tycker att det är så sorgligt att man ska döda i religionens namn. Inte bara döda, jag tycker det är sorgligt att se hur religioner fördömer och ser ner på varandra. Hur kristna fördömer hinduer, hinduer fördömer muslimer, och hur muslimerna blir utpekade som terrorister meddetsamma. Om det nu finns en gud eller gudar, är det väl det mest oreligiösa man kan göra att fördöma, hata och mörda andra människor.
Här är religion ett så hett och känsligt ämne att hårda ord kastas mot de icke egna. Sam och jag går till kyrkan och hör på missionärer, och jag tycker mig ana en tendens att det handlar om omvandling. Som om målet vore att alla skulle bli kristna i hela världen. Jag mår illa när de pratar om tribals som ska få biblar översatta på sitt eget språk och jag hoppas verkligen att Sam har rätt när han säger att det inte handlar om att omvandla någon, utan att alla ska få kunskap om Jesus och sedan själv ta egna beslut.
Religion är för mig på många sätt obehagligt och otäckt och väldigt skrämmande. När religion förväxlas med politik och makt. Då religionen egentligen förlorar allt den står för från början. Det är inte religion, det är egoistiskt maktbegär, och ett ”vi och dom” tänkande baserat på rädsla som leder till ökade klyftor. Tanken att man ska vara god mot andra människor har för länge sedan glömts bort.
Jag önskar bara att alla kunde leva sida vid sida i harmoni, utan att fördöma, se ner på, utesluta eller hata människor endast på grund av religiös tillhörighet, jag själv är naiv nog att tro att det är det religion egentligen står för. Dalai Lama är i alla fall en fredlig ledare då han säger;
I am going to use my energies to develop myself,
to expand my heart out to others,
to achieve enlightenment for the benefit of all beings.
I am going to have kind thoughts towards others.
I am not going to get angry, or think badly about others.
I am going to benefit others as much as I can.
Kanske verkar det enkelt för mig då jag kommer från ett land där religionen står i bakgrunden och där alla mer eller mindre delar samma religiösa värdegrund och vi levt länge i skydd långt borta från krig och konflikter. Jag har inte sett min kyrka blivit bränd eller mitt tempel eller moské blivit bombad. Det är långt ifrån min verklighet, så kanske har jag inte möjlighet att sätta mig in i detta och kanske skulle jag själv känna starkare om det var i Sverige man eldade upp hotell Knaust i Sundsvall och terrorister sprängde SJ. Våld föder våld och hat föder hat, kanske har det gått för långt redan, infektionen här är redan ett faktum och det är svårare att läka om man själv blivit utsatt för då blir man blind och rädd och vågar inte längre se hur grannen är en människa av kött och blod som skrattar och gråter, äter och hänger tvätt och kramar sina barn precis som du.

Utmaningar

Jag lär mig så mycket. Mestadels om mig själv, men också om hur det är att bo i Indien på indiska villkor. Det är inte något exotisk semesterresa jag är ute på och på gott och ont får jag ta del av hur otroligt sårbart samhället och individen är. Igår var Mum och Dad på begravning då en av Dads vänners 24-åriga dotter dog i en bilolycka på tisdagskvällen. Sophie och jag sitter och pratar om hur man måste ta vara på varenda minut och hur skrämmande det är med döden och hur orättvist det är när den kommer så plötsligt och i unga år och själv är hon 25 och har inga fungerande njurar.

Inte konstigt man har höga familjevärderingar i Indien när mycket annat inte fungerar, om man inte är väldigt rik vill säga. Jag lär mig uppskatta hur fantastiskt systemet i Sverige faktiskt är då vi får gratis utbildning, har ett fungerande sjukvårdssystem och anställningstrygghetsavtal, sånt som man här kan titta sig i brasan efter. Och lågkonjunkturen drabbar även oss. Vi fick just veta att Sams systers man i USA förlorade sitt jobb där borta och systern och deras barn flyttar nog också in här runt jul. Och här har Sams företag inga uppdrag längre och det går ut över de anställda som frikopplas i några månader. Utan att ännu ha betalat ut löner sedan i augusti. Sophies sjukvårdskostnader slår i höjden och det är fortfarande inte klart med donator. Och mitt i detta kaos ska vi planera ett giftermål och jag försöker att vänja mig med att leva i en främmande miljö där jag inte kan gå utanför dörren utan att vara beroende av chaufför.

Så vad gör man. Från och med måndag kommer Sam att vara hemma på dagarna han med, och att sitta och planera för bröllopsresa känns sådär kul i tider då man bör hålla i varenda penny. Så många omständigheter, så mycket att lära och mitt i alltihopa smattrar Ak47:or i Mumbai och folk dör och hela Indien skakar. I Chennai regnar det störtfloder och tyfoner rullar in så vädret är grått och den enda bra med det är väl att Sam slipper tvätta bilen och att det är mysigt att tända ljus när elen ransoneras varje kväll.