Om hur allt började

För två år sedan vinkade jag adjö till Sverige för att åka till Indien och genomföra en fältstudie. Såhär drygt ett och ett halvt år senare sitter jag nu och väntar på min man som kommer flyttandes hit från Indien med pick och pack. Det var det sista jag kunnat tro den gången då jag åkte, att jag skulle gifta mig med en Indier!! Hur galen får man bli!

Och inte trodde vi det heller den första gången vi träffades när vi satt på röda plaststolar smuttade på whiskey och diskuterade svensk hårdrock. Det var i november för snart två år sedan på ett beach café i Karnataka, Indien. Jag tänkte det kanske är dags att berätta hur det hela gick till...


Det började med att min bror och jag båda behövde lite semester, jag från min studie om sjukvård i den avlägset belägna byn i Gujarat, och min bror från novemberrusket i Sverige.
Så lite spontant efter en uppmaning på facebook köpte min bror en resa med två veckors varsel och vi möttes upp i våra vänner diamanthandlarnas hus i Bombay. Vi båda blev lika chockade av att se hur feta vi blivit sedan vi sist sågs. Jag hade ätit söt Gujaratimat i tre månader och inte kunnat motionera överhuvudtaget, min bror hade gett sig på någon slags träningsdiet som gick ut på att först bli fet och sen fixa muskler.

Anyway, efter lite sällskapande med våra Bombayvänner satte vi oss på tåget som gick söderut längs den långa kustremsan. Vi passerade tillslut med glädje Goa och hoppade av nästan i farten från den knökfulla tågvagnen på en liten plats längs Karnatakas kust där vi hoppades på att slippa den värsta turismen.

Och slapp turister det gjorde vi, jag och min bror bodde nämligen helt själva på ett beachresort i en liten liten bungalow. Vi låg på golvet och skrattade helt utan substanser kväll ut och kväll in, medan restaurangägarna var i full fart med att bygga palmtak till restaurangen och servera oss fish curry emellanåt. Det var ännu lågsäsong och monsunen mullrade och det regnade på stranden och på taket till vår betonghydda.

Men vi var lika glada för det och vi sprang långa turer på stränderna, förbi små fiskarbyar och här och var en bajsande fiskargubbe i vattenbrynet. Min bror sprang för det mesta (utom när de bajsade) i vattnet och ändå var det jag som flåsade mest.
Men så efter en vecka i varandras sällskap bestämde vi oss för att byta strand, och pröva på att vara lite sociala.

Vi flyttade till en strand där västerlänningarna klädde sig i oförskämt lite kläder om inga alls och kastade sig efter freesbees i vågorna. Här var vi plötsligt turister och blev behandlade som sådana, försäljare kom och gick längs stränderna och sålde ananas och kartor över Indien för hutlösa priser. Jag hade mycket svårt att förlika mig med att vara turist igen efter tre månader i indiska kläder med mycket traditionellt påklädda nykterister uppe i Gujarat.

Så kom vår räddning en vacker dag. Där vi satt i ångorna av dåligt hash tillsammans med flummiga hippes och israeler kom en grupp indier i moderna kläder vandrande in på vårt beach café.
Dom flyttade in granne med oss och satte sig bekvämt ner utanför vår hydda, slog upp en medhavd whiskey och började spela kort. En stilig lång ung man bjöd in oss och sen satt vi alla och spelade kort och sippade på whiskey, Coca Cola och Sprite.

Vi skojade och skrattade om vikingar och hävde ur oss fördomar mot indier och svenskar. De trodde till en början att min bror och jag ett par och jag trodde att den långa snygga mannen som till min förvåning hette Samuel, var gift med bruden i gänget.

Så förflöt dagarna i skuggan av palmbladen till ljudet av vågornas rullande. En dag skulle min bror och jag åka tillbaka till Gujarat och vi gick till den lilla staden för att hämta våra biljetter som vi beställt hos den suspekta resebyrån. Till vår inte så stora förvåning hade gubben misslyckats med att boka oss biljetter och bad oss komma tillbaka om två dagar.
Den lilla gruppen med våra indiska vänner var också på väg hemåt och vi vinkade dem farväl och skojade om att vi skulle komma och hälsa på dem i Bangalore någon gång. En av dem skulle dock stanna kvar i några dagar, läsa en bok och ta det lugnt, sedan länge planerad ensamtid.

Så där satt jag plötsligt och åt middag med Samuel, den långa killen i blå tenniströja och vi pratade för första gången på tu man hand. Och nu började vi prata på riktigt, inte bara om musik utan om att välja och vilja och följa det man tror på, det var nog mest jag som pratade för jag pratar mycket när jag blir nervös. För jag tyckte att den stora skojaren i gänget nu visade sig nu vara en mycket intelligent, sympatisk och kreativ man som hade mycket intressant att säga. Och vi pratade och pratade. Och jag frågade om varför han inte var gift. Utan att ens tänka åt det hållet, men visst tyckte jag att han var intressant och snygg och attraktiv och allt det där. Men att tänka på att starta något med en Indier, det skulle ju bli alldeles för komplicerat hade jag i bakhuvudet. Det hade min gode kamrat och indienkännaren Mark sagt åt mig att passa mig noga för.

Vi pratade nog i tre dagar ensamma och nyktert över papayajuice och fruktsallad och åt tjocka indiska pannkakor och palak paneer.
Och det kändes bara för bra för att vara sant. Vi var ju likadana, fast ändå inte, men det sa klick, klick, klick, och vi stod på behörigt avstånd men ändå nära och tittade på stjärnorna om kvällarna och på solnedgången med fötterna i det varma vattnet och kände sanden som försvann under tårna i vågorna och vi kunde ha stått kvar hur länge som helst.

Närmare än så kom vi inte, för då var det dags för mig och min bror att åka. Den tjocka resebyrågubben hade tillslut fixat biljetter tillbaka till Gujarat. Sam och jag bytte e-mail adresser och kramades för första gången i vårt liv när vi sa hejdå, och det var då det kändes riktigt sorgligt och jag började förstå vad som höll på att hända.

Jag satt sedan på internetcaféer i Jaipur och började skriva, långa brev och korta brev om viktiga grejer och om de mest triviala småsakerna man kan tänka sig.

Jag åkte hem till Sverige, breven blev tätare och intensivare och plötsligt insåg vi att vi inte kunde låta denna chans gå oss förbi, en chans som endast dyker upp en gång i livet om den ens gör det någon gång. Så vi bestämde oss för att satsa. Så Sam tog mod till sig och berättade för sina föräldrar och först trodde vi aldrig att det skulle gå, men de var så accepterande eftersom vi båda var från kristen familj och sen var det bara för honom att fixa visum och köpa biljetten hit.

Så kom han till Stockholm en dryg vecka i april och det var en vecka på rosa moln då jag insåg att det inte var fantasier eller drömmar utan att jag faktiskt träffat rätt så det bara gnistrade om det. Sen var det inte ett svårt beslut att jag bestämde mig för att flytta till Indien den hösten. Jag gjorde vad som helst för att få vara med honom, och samtidigt få ta ännu större del av det Indien jag redan kände och inte kände till. Så i september åkte jag, och det är väl ungefär därifrån denhär bloggen startade.

Och nu som sagt är vi gifta och vi har varit ifrån varandra alldeles för länge sedan i maj och snart ska vi för tredje gången mötas efter lång väntan då han nu flyttar hit. Och till råga på allt har han fått jobb på en animationsfirma i Stockholm, och vi har lyckats hitta en liten lägenhet på Kungsholmen.

Som slutplädering skulle jag bara vilja säga att om inte jag hade vågat något i mitt liv hade detta aldrig skett och jag är så glad att jag vågade satsa. Somliga tycker kanske man är naiv och tar för stora risker, men som sagts förut om man inte satsar högt, vinner man heller inte stort. Och om man inte vågar följa sitt hjärta går det kanske halvbra, men inte förrän man vågat lyssna helt och hållet till sig själv och det som känns rätt i magen står sen beviset framför ögonen, att allt faktiskt går (nästan) om man bara vågar tro på det. Att livet faktiskt kan bli som en romantisk komedi och att kärlek finns på riktigt, men man måste våga tro på den. Och våga satsa på den. Det tror jag i alla fall. Och när man hittat rätt då vet man det, då behöver man inte tveka längre.

Längtan till skogen

Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg från den 19:e Juli. Håll till godo.

Min bror och jag funderar. Vi funderar på mycket när det regnar och vi sitter uppe sent på nätterna och dricker ljummen julöl i sommarnatten. Varför det ska vara så svårt att vara vuxen. Hur man ska tänka. Om karriär och jobb och framtid. Vi försöker komma på en buisness vad man skulle kunna hitta på. Men att man måste vara så beroende av pengar pengar pengar. Att det inte går att skapa sig en egen värld, där man klarar sig själv i ett hus på landet i norrlands inland. Att det liksom inte funkar nu när man måste ha internet och försörjning och skola och sånt. Men vi vill ha hus och natur. Inte bli insmetade i någon slags stockholmslism där man måste bränna det man har på sånt som inte gör en lycklig. Vi kollar på hus på skoj. Runt tre millioner för ett renoveringsobjekt i utkanten av Stockholm. Vi hittar en hel fastighet med tre lägenheter och två butikslokaler i Kramfors för mindre än en femtedel.

Men jobben finns ju ingen annan stans än i storstaden, och vi vet båda att vi skulle få lappsjuka efter en vecka. Men samtidigt är det lockande med lugnet. De stora tallarna och fjälltopparna. Avståndet från svininfluensan och hemskheter i världen. En get en ko och några hönor. Nä vi är nog riktigt präglade av vår uppväxtmiljö. Som inte passar in idag, och inte heller gjorde det då när våra föräldrar försökte leva med husdjur efter husbehov. Eller vad den där boken nu hette som vi läste. Om självförsörjning och ängsslåtter.

Det här med att folk vill bli bönder igen som blivit värsta hypen efter ”bonde söker fru”. Och den fantastiskt fina lilla dokumentären om trädälskaren, säger inte det någonting om vår samtid? Iallafall säger den något om oss som har ett förhållande till skogen. Uppslitna med rötterna, tvingande in i ett samhälle där snurren tagit fart åt fel håll och det går liksom inte att stoppa det. Storstad, urbanisering, ekonomisk kris, klimathot, överbefolkning, krig, ekonomisk tillväxt bla bla bla. Och det gamla är väl inte alltid bättre. Eller är det kanske bara vi som drömmer, som alltid kommer att drömma. Bara för att vi är sådana.

Vi jag pratar om samvetet. Samvetet att man ska ta ansvar för hela världen. Det dåliga samvetet för u-länder, och hur mycket det egentligen betyder med klimathot och att köpa ekologiskt. Vi behöver få tillbaka kontrollen över våra liv. Komma tillbaka till det som är viktigt. Vi är ju bara djur som vilket djur som helst. Min bror pratar om rabarber, om att vi är som rabarber, som vill fortsätta leva, föröka sig. Vi vill inte veta vad som händer imorgon. När det kommer för mycket press, då ska vi krypa in i vår kokong, hålla oss till våra närmaste. Göra det som förväntas av oss på jobbet, men inte mer. Vi måste vara lite mer egoistiska säger min bror. Tänka på oss själva. Det hjälper inte att ha ångest för omvärlden. Om vi bara kan köpa en liten stuga och komma bort, bort från allt samvete. Njuta av livet som det är här och nu. Slappna av och ha roligt. Bry sig on det som är viktigt. Och det är väl dem man älskar, sen kan man ju kompostera också för all del.

Vuxenångest x2

En annan sak som också fått mig att fundera på det här angående att växa upp, bli vuxen, eller ska man kanske säga förstå att man är vuxen, är när alla möjliga människor som man känt eller lärt känna genom åren plötsligt bombadera Facebook med bebisbilder. Oh herregud. Det var så det gick. Det som hände, så det blev- känslan liksom. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Jag blev ditten, han datten och vi fick denna på patten. Ha ha liksom. Hjälp.

Att det är Sam och jag det är jag så fantastiskt jätteglad för, men betyder denna ålder att man måste bli vuxen, fixa fast jobb och få barn, köpa lägenhet eller möjligtvis hus och sitta hemma och kolla på tv på kvällarna för man är alldeles för trött för att hitta på annat. Sen möjligtvis om man har tur blir man alldeles för full någon enstaka gång om året när man lyckats få barnvakt och går på fest, och då sitter man iallafall bara och diskuterar dagisplatser och skolor och nya kombibilen. Att man ska sluta tro på framtiden och bli alldeles för upptagen bakom blöjbergen så man inte orkar göra revolution längre? Att man kanske kan unna sig en resa till Mallorca en gång om året och bada i pool med andra småbarnsföräldrar? Nej dra på trissor.

Jag kanske bara jobbar på ett jobb med alldeles för vanliga småbarnsföräldrar med vanliga funderingar och prioriteringar, som läser Hemmets Veckotidning och Damernas Värld och diskuterar smakerna på lösgodis. Och vad är det för fel på det egentligen? Det är nog bara mig det är fel på som inte förstår det, jag vill förstå det men jag kan ju inte, jag kan ju bara inte bli sådan! (eller kan jag det?)
Hmmm

I allfall, hursomhelst, vuxen eller inte, jag har en mycket god nyhet. Sam kommer hit den 24 augusti. Nu är det bestämt och biljetten redan köpt och betald. Jippijejjjeeejj. Jag kan börja kryssa av i almanackan. Det ska bli så fantastiskt skönt att få se honom igen, jag är så så otroligt otroligt glad för detta!!

Stockholm i mitt hjärta

Det var helt fantastiskt jättekul att åka till Stockholm. Åhh så jag har saknat allt och alla. Bara att åka tunnelbana kändes riktigt kul, vilken sjuk lyx det är. I perspektiv till hur krångligt det var i Bangalore att ta sig fram är det rena rama paradiset. Från här till där på femton minuter. Folk som plankar och de som tycker det är dyrt har ju ingen aning om vad de betalar för ju! Herregud pengarna måste ju komma någonstans ifrån, tunnelbanor ramlar ju inte ner från himmelen hur som helst.

Den är så skön den där en surrealistiska känslan som brukar komma när man varit borta väldigt länge. Det där perspektivet som gör att man kan sitta och småle åt folk som diskuterar saker som känns så triviala och oväsentliga i det stora sammanhanget att de endast kan uppkomma ur ett välfärdssamhälle där man tappat perspektiven. På det stora hela.

Att säga att man är fattig i Sverige håller inte, det är inte vad man kan kalla fattigdom. Fattigdom är någonting helt annat än att vara student och inte ha råd att gå på konsert en gång i veckan. Fattigdom är att inte kunna göra någonting åt sin situation. För hur lite pengar vi än har till att köpa drinkar och senaste tunikan från Weekday så får vi sjukvård om vi blir sjuka, vi får utbildning, vi får a-kassa, och uppsägningstider och om inte är nog så får vi bidrag, bidrag till boende, bidrag till barnen, bidrag till studierna, bidrag till företaget. Tänk då att ni lever i en värld där inget av detta finns. Om det då händer något, då ni.

I alla fall, på fem dagar hann jag med att träffa mer än tjugo pers, en Bergmanfestival och en examen. Leka med bebisar, tvååringar och hjälpa till med matteläxor. Diskutera meningen med livet, framtiden, kärleken och konsten. Dricka cider, äta crêpes och kolla in nya modet som verkar vara någon slags 90-tals flashback med stora t-shirts och tights i urblekta färger.
Rebeckan lärde mig att kjollängden följer konjunkturen och det är väl fascinerande av något för nu går folk omkring knappt utan kjol.

Sen åt jag soppa med Johanna och pratade om framtiden och bröllopsplaner med Henrik, middag och hallonpaj med Teresas stora familj och akrylmålning med Bea och ett glas rött med Sandy, Anna, Karin och Kaj. Och en till sväng omkring stan med Kajsa och Rebeckan. Sen var det matlagning med Kari med bebisen på höften och kaffe med Tove och Linus på tunnelbanan för att nöjd och belåten åka tillbaka till tysta Öland och alvaret.

Sommarblommor till mormor

Ursäkta diskbänken i bakgrunden, skyll på fotografen

Igår var det mors dag. Och i förrgår var det mormors 91års dag, vi grattade henne båda dagarna, mamma och jag. Vi har plockat liljekonvaljer, syrener och små små vilda panseer och jag har fått en kram av prästen i kyrkan. Det är sommarvarmt och närmare 26 grader. Och vi har ätit årets första egenhändigt odlade jordgubbar från landet. Grannens barn har varit här och vi har suttit i bersån och druckit flädersaft och jag har blivit väldigt brun. Även om jag inte solar med vilje. Emellanåt saknar jag Sam så mycket att det gör ont. Jag har målat om och klart i hallen som nu är alldeles blå och jag har fortfarande fläckar färg på tårna och på fingrarna och vi har cyklat jättelångt så mina ben är alldeles sköna och möra. Livet har nästan blivit normalt nu när mamma inte ska dö. Ja det var väl bara det. Jo imorgon bitti åker jag till Stockholm för att återse kära ansikten jag inte sett på alldeles för länge, och några nya jag aldrig sett, i allafall ett.

Det var ju inte så farligt egentligen

Det gick bra. Det gick så himla bra att jag blir lite arg på mig själv att jag oroade mig så mycket.
För läkaren som var en kvinna i knallblå byxor med snörsko och långt grått hår i hästsvans, hon pratade om att det kan vara lite jobbigt med cellgiftsbehandlingar och strålning. Men mamma kommer överleva. Och det säkert lika länge som alla andra dödliga.

Hon sa att det var den bästa möjliga i den här situationen. Att tumören är väldigt liten och inte särskilt elak och hormonkänslig, att förmodligen är allt borta nu efter operationen då de tog i med god marginal. Men för att försäkra sig om att slå ihjäl eventuella frön från lymfan så kör de cellgift strålning och hormonbehandling. Som extra livrem, säkerhetsbälte och hjälm. Men det är ju en bagatell i sammanhanget, om hon tappar håret och blir lite trött ett tag. Det viktigaste är ju att hon får fortstätta leva livet, se sina barnbarn växa upp och slippa vara avundsjuk på gamla rynkiga tanter för att de är just gamla och rynkiga.

Så konstigt att vara människa egentligen, att man har förmågan att hitta på en massa saker som växer sig stora som gråa moln i huvudet.
Nej, det man inte kan göra något åt imorgon skall man inte oroa sig för i dag. Det är ju livet självt vi lever och vem som helst kan drabbas av vad som helst närsomhelst, men om alla går omkring och oroar sig för det blir oron själva sjukdomen och inte faran i sig. Jag ska aldrig mera oroa mig. Jag ska lyssna mer på Sam och morfar, de sa från början att det var ju självklart att det skulle gå bra. Nu regnar det sommarregn och vi ska dricka vin och göra upp en eld i kaminen. Hej så länge.

Viktiga saker

Frågan är om nu man gräver ner sig i sin egen olycka, hittar man någonsin ut igen? Eller blir det som en kvicksilversjö och man bara sjunker och sjunker och det som var i början ens olycka var egentligen bara en liten grästuva som man kunde hålla i och tyckt om om man vetat vad som komma skulle.

För ungefär en vecka sedan fick min mamma veta att hon har bröstcancer. Och jag som tyckte att jag hade rätt att klaga över papper hit och dit och annat trams. Det är som om Gud tittade på mig och tänkte att nu får det vara slut på detta gnällande och ta och skaffa lite perspektiv. Inte för att jag tror att Gud är särskilt inblandad och gör detta för att JAG ska lära mig något, men man vet ju aldrig. Men troligare är väl i så fall att Gud vill lära min mor något, och då tycker jag inte längre Gud är rättvis. För hon har ju alltid varit så frisk och stark, och fött tre barn, ammat länge och sånt som gör att man inte får bröstcancer och dessutom promenerar hon varje dag och äter bra mat, bakar dinkelbröd, gymmar och klipper sina egna äppelträd och allt.

Kanske förstår man inte meningen med livet förrän sådana här slag i ansiktet får en att vakna till. Och såklart vet vi alla väl redan meningen med livet? Finns det någon som säger att det är att måla rummet i rätt nyans, att bli förbannad på medbilister som kör för sakta, att oroa sig om man kommer försent, eller om det nu fortfarande är inne med höga jeans, eller satsa rätt på börsen. För när det kommer till kritan har ju inte ens vad man kan laga för mat, hur mycket pengar som finns på banken, eller hur många bekanta man har i sin vännerlista på facebook inte någon som helst betydelse i det stora hela. Det är ju bara bullshit alltihop.

För vad som verkligen betyder något, och det vet ni ju också redan, är ju de nära och kära som vi har omkring oss, människor som älskar oss och som vi älskar precis som de är, om vi så har fel årsmodell på bilen eller smutsigt hår, eller vad det nu kan vara. Och om man ska ha någon slags inflytande över sitt liv är det väl att försöka styra det till att vara med de man älskar och göra de saker man själv älskar och tala om att man älskar dem man älskar. Det som VERKLIGEN betyder något. Resten kan ju vara.

Lugn

Vi tar en brejk och kollar på japanska tempel och en jättebuddah staty och varje kväll går vi minst fyra varv runt templet i rask takt och det är så skönt med tystnaden och att kunna gå rakt fram utan att inte kliva i kobajs eller bli påkörd av rikshas. Under Buddhas träd sitter vi och mediterar och jag får en kompis som är en utvecklingsstörd munk som är så söt. Jag njuter verkligen av tystnaden och det fantastiska att inte ha en högtalare med hindimusik i örat, (som i blocket eller emergency), tutande bussar, bilar och rikshas, tiggande barn, skrikande gujaratiflickor, ljudet av en jättekastrull med gaslåga som tjuter och försäljare och klockor som ringer och människor som pratar väldigt högt, allt på samma gång är väldigt tröttsamt för själen och jag förstår verkligen varför man måste lära sig att hitta lugnet inuti sig själv istället.

The Monk who sold his Ferrari

På natten läser jag om Munken och Ferrarin och inser att det är precis så som det står skrivet, att allting vi upplever är det vi skapat i vårt eget huvud och verkligheten är hur vi väljer att uppleva det. Hur negativa tankar är som ogräs i vår trädgård. Och hur trädgården är vårt mind där vi vårdar och odlar och planterar vad vi vill. Robin Sharma skriver the purpose of your life is a life of purpose, och att det handlar om att vara medveten om vad man vill få ut av livet emotionellt, materiellt, fysiskt och spirituellt. Man måste vara medveten om vad man vill uppnå, och vilka mål man har med sitt liv inom alla dessa områden och det är inte desamma som att tjäna stora pengar och göra karriär utan det är minst lika viktigt att fokusera på vad man har för mål emotionellt, fysiskt och sprirituellt vilket människor i väst inte är vana vid. Det viktiga är att bli medveten om det man inners inne vill göra, för sig själv och inte för andra. Och jag inser att det som egentligen är svårast med att vara här just nu är kanske inte att integreras utan att det finns tid att tänka. Och jag är inte van vid det, att ha så mycket tid och att kunna fatta viktiga beslut för framtiden. Och det är ju både fantastiskt och läskigt på samma gång. Men oerhört vad nyttigt det känns.