Gott Nytt År!

Så går ännu några dagar och jag börjar förstå att mina släktingar och vänner faktiskt står bakom hörnet och kommer att vara här när som helst. Det som känts så långt borta är plötsligt väldigt nära. Mina fina vänner Hanna och Emma dyker ner på MJ Road och Sam och jag tar lite paus i arrangerandet och för första gången på tre månader har jag möjlighet att gå runt på samma gata som mina gamla lekkamrater och det känns väldigt bra.

Vi spanar efter kossor och äter kryddstark mat, pratar gamla minnen och jag har helt glömt bort hur det är att inte varit här förut. Sen shoppar vi bröllopskläder åt dem och smuttar på Kingfisher och hänger med Hamsa som nu är vår stora klippa och spindel i nätet och gör allt från att boka biljetter till att sätta upp tält och blomsterarrangemang.




Mitt i alltihopa med Emma och Hanna bland alla indiska handkraftverk hittar vi ett lager av Svenskt porslin från 40-talet, eller porslin är det väl inte för det är metall med glasyr på. Vi bli förvånande och stor och glor i evigheter, på koppar och muggar, allt sånt som vi växt upp med i sommarstugor och hos mor och farföräldrar. Indien upphör aldrig att förvåna.



Hemma hjälper Sophie mig att prova min gräddvita Saree och jag tycker jag ser ut som en sjöjungfru där jag korvgår fram och sareen är väldigt tung och jag börjar tänka att jag hoppas att jag inte snubblar ner i poolen istället för att hinna fram till altaret. Det vore ju lite typsikt mig inför de 250 gästerna.

Idag är det nyårsafton och Sam och jag har bestämt oss för att göra en fuling. Här är det väldigt stark tradition för kristna att gå i kyrkan på nyår, mycket starkare än vad det är att gå dit på julen, och att min älskade Sam har varit i kyrkan alla nyårsaftnar utom en säger väl allt. Man tackar Gud för det år som gått och ber om lycka i det nästa. Och vi vill ju inte vara helt fel heller, men vi hade tänkt oss i alla fall en kindpuss på tolvslaget och det går ju inte i kyrkan.

Så istället håller vi ytterst hemligt för föräldrarna att vi inte är där på tolvslaget, för vi tänker gå dit tidigare när det är tomt och snika hem igen när föräldrarna lämnat huset och då behöver vi inte ljuga om att vi har varit där. Så nu är planen att korka upp en flaska vin i hammoken under stjärnorna på taket och hoppas att det inte är för kallt. Och sen var det bara en liten detalj mer, Kvällspasset i p3 kommer också vara med att fira oss i telefonen, om de nu kommer fram.

Men först är planen för dagen att vi ska åka in till stan för att ingravera i våra ringar, fixa Sams bälte och kanske hinna in till någon frisör som skulle kunna fixa mitt hår på den där dagen, sy upp en mörkbrun sareeblus åt mig och om eventuellt lämna in sånghäftena på tryck. Vi får väl se, det är bara tolv timmar kvar på detta året och Sam sover fortfarande..
Gott nytt år till er kära vänner!
Kramar Stina

Hemma

Äntligen efter 40 timmars ytterligare tågresa är jag hemma igen i Bangalore. Tiden går supersnabbt, för när jag är hemma igen är det bara drygt en månad kvar till bröllopet och det är mycket ska fixas och ordnas och tiden att skriva minskar. Väldigt skönt känns det i alla fall att vara tillbaka och se Sam igen och det känns som om vi har varit ifrån varandra i evigheter och även om inte allt går helt smidigt i planerandet känns det bra att vi har varandra. Vi träffar Sams kompisar i stan på helgen och går ut på restaurang och dricker Old Monk och det är befriande att vara tillbaka. Jag inser att det nog blev lite väl mycket av det exotiska i Bihar för jag är extra känslig inför försäljare och exploderar nästan om någon kommer fram på gatan för att sälja något eller tigga för jag är jättejätteless på att vara vit. Men någonstans vet jag att mina nerver ligger utanpå och att jag måste varva ner och försöka tänka på hur de tänker och att jag bara blivit lite överkänslig och att jag ska läääära mig att hantera detta för det måste jag leva med för jag kommer aldrig bli brun och jag representerar alltid väst och pengar hur fattig eller indisk jag än blir.
På söndagen går vi till en kyrka som är fin och Mum och Dad är glada för de vill att vi går i kyrkan på söndagarna, men papper går ej att fixa att gifta oss i denna kyrka och vi överlämnar oss till Delhiauntie som förhoppningsvis har bakom kulisserna kontakter i en annan kyrka där vi kan knyta oss samman. Vi hamnar av en slump på ett cafe där ett jazzband spelar Miles Davis och jag känner att det hade kunnat vara någonstans i Stockholm, London eller New York. På övervåningen sitter grupper av ungdomar i Sackosäckar och spelar world of warcraft eller något annat hemskt dödaspel på stora monitorer, vi drickar cappuccino och frappe och går sen ut och blir genomblöta för det regnar igen och det är ingen ordning på vädret alls, men det gör ingenting för vi torkar snart igen på annat cafe med Hamsa, Prem och Mani.

Bröllopsshopping i Delhi

I Delhi träffar jag en auntie till Sam och hennes man och de är mycket gulliga och trevliga människor och de tar mig än på det ena caféet och restaurangen efter det andra och vi har intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord och bröllop såklart och allt känns väldigt enkelt och spontant och precis vad jag behöver efter Bihar. En heldag spenderar jag och aunti sedan med att leta bröllopssaree till mig och vi hittar tillslut en fin i cremevit i siden och jag känner mig lite läskigt spontan då jag räcker fram mitt mastercard för det säger bara swish och så försvann det en indisk månadslön. Och så köper vi lite pärlor för halsband och tittar på skor och jag inser att jag är väldigt mycket mer av en funderare på saker och ting än aunti för hon säger bara köp och jag vill liksom tänka lite längre på saken, men jag tror det kan vara precis det jag behöver och så köper jag ett par rajastjhani sandaler med tanken att jag kan ha de i alla fall någon annan gång, och aunti skrattar för att jag inte vill ha något som är mer än simple och sätter mig på tvären mot allt för mycket tingeling och hon köper en annan sidensaree till mig att ha vid annat tillfälle. Sen följer jag med hem till dem och äter middag med Sams kusiner och tittar på deras lilla hund som är en pekines och jag lyfter upp den och tycker den ser märklig ut för bara har jag bara sett sådana i porslin och sent på kvällen kör de mig tillbaka och jag däckar utmattad i Ellis lägenhet i Krishna Nagar i södra Delhi.