Jag jobbar på akuten och mormor kommer in

Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.

Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.

Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?

Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.

I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.

Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu

Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?

Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.

Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)

Det var ju inte så farligt egentligen

Det gick bra. Det gick så himla bra att jag blir lite arg på mig själv att jag oroade mig så mycket.
För läkaren som var en kvinna i knallblå byxor med snörsko och långt grått hår i hästsvans, hon pratade om att det kan vara lite jobbigt med cellgiftsbehandlingar och strålning. Men mamma kommer överleva. Och det säkert lika länge som alla andra dödliga.

Hon sa att det var den bästa möjliga i den här situationen. Att tumören är väldigt liten och inte särskilt elak och hormonkänslig, att förmodligen är allt borta nu efter operationen då de tog i med god marginal. Men för att försäkra sig om att slå ihjäl eventuella frön från lymfan så kör de cellgift strålning och hormonbehandling. Som extra livrem, säkerhetsbälte och hjälm. Men det är ju en bagatell i sammanhanget, om hon tappar håret och blir lite trött ett tag. Det viktigaste är ju att hon får fortstätta leva livet, se sina barnbarn växa upp och slippa vara avundsjuk på gamla rynkiga tanter för att de är just gamla och rynkiga.

Så konstigt att vara människa egentligen, att man har förmågan att hitta på en massa saker som växer sig stora som gråa moln i huvudet.
Nej, det man inte kan göra något åt imorgon skall man inte oroa sig för i dag. Det är ju livet självt vi lever och vem som helst kan drabbas av vad som helst närsomhelst, men om alla går omkring och oroar sig för det blir oron själva sjukdomen och inte faran i sig. Jag ska aldrig mera oroa mig. Jag ska lyssna mer på Sam och morfar, de sa från början att det var ju självklart att det skulle gå bra. Nu regnar det sommarregn och vi ska dricka vin och göra upp en eld i kaminen. Hej så länge.

Snurrigt

Två saker snurrar just nu mest i mitt huvud. Den ena är Sam och den andra är mamma. Att min Sammy snurrar gör att det känns lättare när det snurrar med mamma. För om två dagar ska jag vara anhörig och inte sjuksköterska och sitta och lyssna på vad mammas bröstkirurg säger, vilken grad och hur mycket och vilken sort av cancer hon har. Och vilken behandling hon ska få. Därför är det skönt när Sam snurrar i mitt huvud samtidigt som jag slipar och målar väggarna och skrapar bort puts och smetar dit murbruk. Mamma gömmer sig bakom blommorna i trädgården och jag smetar spackel som en galning. För det är ingen ide att tänka ännu. Armarna blir spagetti och svetten rinner på ryggen och jag tänker på vad fint det ska bli när Sam kommer hit. Jag har ju ändå världens bästa man och världens bästa mamma.


Min hackkonst

Nu är det väl ändå dags att fortsätta skriva

Jag kanske ska byta rubrik på bloggen snart. Jag flyttade till Indien för kärleken och flyttade tillbaka igen. Inte för att det gick på tok med kärleken utan snarare för att världen drabbades av en finanskris och min mamma fick cancer. Och eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.
Så vad jag ska skriva om nu byter kanske lite perspektiv eftersom jag inte längre bor i kryddornas och de tutande bilarnas land.

Däremot har jag fortfarande en indisk man, och en mamma med cancer. Min mamma som dyker ner i sin trädgård och studerar blommorna hela dagarna, och min man som sitter kvar i det kokheta Bangalore och jobbar febrilt på sin portfolie med animation att visa upp för svenska företag.

Själv sitter jag mitt i den prunkande trädgården och lyssnar på koltrastarna och näktergalen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är tillbaka i Sverige. Det blåser kallt om öronen när jag ger mig ut på joggingtur, men det är fantastiskt att kunna springa ensam på skogsvägarna med havet på ena sidan och de stora gula rapsfälten på andra sidan. Inga lookie lookies någonstans, inga plastpåsar i dikena, inga ljud. Jag ser i ögonvrån hur en sareeklädd rumpa sticker upp mitt i det gula fältet, men när jag tittar dit är det bara en vanlig svensk hare.

Jag lagar mat och friheten att själv laga maten och inte ha någon betjänt som svansar runt benen är fantastisk. Jag lagar spinach dahl med ris och jag experimenterar med pulao och soppa med morötter och ingefära. Fram emot eftermiddagarna sitter mamma och jag i bersån och jag kokar masala chai utan socker med färska kardemummafrön och indisk kanel.

Hon mår rätt bra ändå efter operationen. Den stora rädslan och ångesten är borta och acceptansen och förlikandet är här. Nu återstår väntan på återbesöket och sedan behandlingsperioden med förhoppningsvis cellgift som slår bort de elaka cancercellerna om de överhuvudtaget finns kvar i kroppen. Men det vet vi båda att det kommer bli en tuff period. Och när den är över, när hon gått igenom alltihopa har vi bestämt, Sam och jag och mina bröder att hon skall få en pudelkille i present.

Sista allt i Indien

Ahhh. Jag vill och jag vill inte åka. Hur ska jag kunna vara utan Sam i fyra månader! Det är inte klokt och inte rättvist. Jag vill inte umgås med honom och känna att det är sista gången vi gör allting nu. Sista gången vi fikar på Infinity, sista gången vi sitter i gungan på taket, sista gången vi tittar på film, sista gången vi dricker morgonkaffe, sista gången vi kramas, sista gången bläääää
Fast egentligen är det ju inte sista gången alls. Utan bara en paus, på fyra månader.

Men så längtar jag ju hem också. Till alla mina fina fantastiska vänner och min fina familj. Till friheten och friska luften.
Det som hänt har hänt och det har nog hänt till det bästa. När jag beklagade mig för Sam att det inte riktigt blev som jag tänkt mig säger den snusförnuftige maken att det var nog det jag skulle lära mig i Indien. Att det inte går att planera, i Indien blir ingenting någonsin som man tänkt sig.

Allt det här hänt med Sams jobb och all energi som lagts på andra håll det har nog varit till det bästa trots allt. Och det är meningen att vi ska flytta till Sverige nu. I början tänkte jag nog inte att jag kunde få jackpot och faktiskt kunna ha både mina älskade vänner, familj OCH Sam på samma gång. Och det känns väldigt väldigt bra när jag tänker på det och nu börjar jag räkna dagarna tills Sam kommer till Sverige.

Idag läggs mamma in på Kalmar lasarett. Imorgon förmiddag opereras hon. Jag landar i Köpenhamn på torsdag kväll, jag tar tåget direkt till Kalmar och mammas fina väninna hämtar mig. På fredag då är jag tillbaka på Öland och förmodligen jätteförvirrad, jag ska då äntligen hälsa på mamma på sjukhuset och förhoppningsvis ta med henne hem. Sen ska jag skriva jobbkontrakt för sommaren. Jag har fått en tjänst som nattsjuksköterska på akuten. Det får bli vad det blir, det är i alla fall bara över sommaren och sommarnätterna i Sverige ska ju vara ljusa sägs det.

Hett

Bangalore


Maximum Temperature (Deg C) 37.0
Departure from Normal (Deg C) +4

Minimum Temperature (Deg C) 23.7
Departure from Normal (Deg C) +3

24-hour Rainfall (mm) 0.0

Today's Sunset (IST) 18:32 Tomorrow's Sunrise (IST) 06:12


Idag är det hetare än någonsin. Jag sitter uppe på mitt rum och fördriver tankarna med att läsa en roman om en knarkare från Afghanistan och svarar på fina mail från klick-människor medan svetten rinner i pannan.

Mamma var till bröstmottagningen igår och fick veta lite mer om behandlingarna och framtiden. Det är märkligt hur saker kan ändras från en dag till en annan. Operation i maj och sedan cellgift och strålning. Troligtvis. Sen efter ett år är hon förhoppningsvis frisk och stark så hon kan sota pannan och klippa äppelträd igen.

Sam är fortfarande på resande fot. På väg tillbaka hem. Han gjorde intervjun igår, och såklart var det en massa personliga frågor som inte ens svärmor bör veta. Tydligen måste jag också bli kallad till intervju, när jag en gång är i Sverige. Först då kan processen börja, och handläggningstiden är ungefär sex månader.

På detta sätt ser de ju till att separera par och göra klart att de inte får ses på ett halvår! För jag måste vara i Sverige, och han i Indien. Pust. Jag som saknar honom då han är borta en vecka. Sex månader är en väldigt lång tid!

Men sen, jag längtar så tills det är klart, då ska vi bo i Sverige ett tag. Det är ju trots allt lättare att skydda sig mot kylan än mot värmen. Uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" gäller inte i Indien.

Jag tröstar mig med färsk ananas. Och att jag snart kommer till Sverige igen. Och att mamma inte är förlamad eller har någon allvarlig demenssjukdom. Och att Sam kommer hem imorgon.

Viktiga saker

Frågan är om nu man gräver ner sig i sin egen olycka, hittar man någonsin ut igen? Eller blir det som en kvicksilversjö och man bara sjunker och sjunker och det som var i början ens olycka var egentligen bara en liten grästuva som man kunde hålla i och tyckt om om man vetat vad som komma skulle.

För ungefär en vecka sedan fick min mamma veta att hon har bröstcancer. Och jag som tyckte att jag hade rätt att klaga över papper hit och dit och annat trams. Det är som om Gud tittade på mig och tänkte att nu får det vara slut på detta gnällande och ta och skaffa lite perspektiv. Inte för att jag tror att Gud är särskilt inblandad och gör detta för att JAG ska lära mig något, men man vet ju aldrig. Men troligare är väl i så fall att Gud vill lära min mor något, och då tycker jag inte längre Gud är rättvis. För hon har ju alltid varit så frisk och stark, och fött tre barn, ammat länge och sånt som gör att man inte får bröstcancer och dessutom promenerar hon varje dag och äter bra mat, bakar dinkelbröd, gymmar och klipper sina egna äppelträd och allt.

Kanske förstår man inte meningen med livet förrän sådana här slag i ansiktet får en att vakna till. Och såklart vet vi alla väl redan meningen med livet? Finns det någon som säger att det är att måla rummet i rätt nyans, att bli förbannad på medbilister som kör för sakta, att oroa sig om man kommer försent, eller om det nu fortfarande är inne med höga jeans, eller satsa rätt på börsen. För när det kommer till kritan har ju inte ens vad man kan laga för mat, hur mycket pengar som finns på banken, eller hur många bekanta man har i sin vännerlista på facebook inte någon som helst betydelse i det stora hela. Det är ju bara bullshit alltihop.

För vad som verkligen betyder något, och det vet ni ju också redan, är ju de nära och kära som vi har omkring oss, människor som älskar oss och som vi älskar precis som de är, om vi så har fel årsmodell på bilen eller smutsigt hår, eller vad det nu kan vara. Och om man ska ha någon slags inflytande över sitt liv är det väl att försöka styra det till att vara med de man älskar och göra de saker man själv älskar och tala om att man älskar dem man älskar. Det som VERKLIGEN betyder något. Resten kan ju vara.