Jävla invandrare

Vi som av Sverigedemokraterna kallas Svenskar har haft turen att bli födda i ett land där trygghet automatiskt blivit en del av vår vardag.
Där vi kan lita på att systemet fungerar att vi har rätt till utbildning och arbete, ett land där vår ekonomiska trygghet gör att alla har en andra chans, vi är ett land med personnummer. Ett land där vi kunnat växa upp utan att vara hotade av krig, eller religiösa konflikter, ett land där vi hur fattiga vi än anser oss vara alltid har mat på bordet, men framförallt tryggheten. Ett land där vi får tak över huvudet, utbildning och rätt till sjukvård.

Kommer någon från ett annat land som inte har haft det vi har så attackerar vi honom. Vi kallar honom för jävla invandrare, muslimjävel, kom inte hit och ta våra jobb.

Men utan invandrare stannar Sverige. Har vi inte fattat det? Invandrare är i princip de enda som är beredda att ta vilket jobb som helst, eftersom de inte är bortskämda med att leva på bidrag eller ta för givet att allt finns där gratis.

Det är därför vi ser invandrare arbeta med alla jobb vi inte vill ha. För vi är så jävla bortskämda att vi inte kan tänka oss att arbeta som städare i tunnelbanan. Det är människor med annan bakgrund än oss själva som kör taxi, som städar, som diskar, som jobbar inom äldreomsorgen, sjukhusen, som startar restauranger, affärer, som sliter som djur och arbetar natt och dag inom det egna företaget, för att de inte tar för givet att livet är gratis.

Vi svenskar skiter i att gå i skolan, vi tycker vår utbildning är tråkig, vårt jobb är tråkigt, att det är jobbigt att vänta i kö på att få gratis sjukvård. Vi gnäller över att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser för vår bil. Att det är för jävligt att skolan, dagis, osv..

Och drabbas hela världen av en ekonomisk kris, då är det säkert invandrarnas fel.

Svenskar har inte längre någon religion. Svenskarnas religion är klagandets religion, svenskarnas religion är spriten. På helgerna utövar svenskarna sin religion. Tillsammans kräks och spyr de ihop på tunnelbanan som körs av just det, invandraren. Som arbetar natt för att han ska kunna försörja sin familj och sina avlägsna släktingar i hemlandet. Allt emedan vi svenskar mest bekymrar oss för vilka kläder som är snyggast inför nästa gång vi ska ut och praktisera vår religion, konsumtion, religion, konsumtion, religion..

Om man inte kan se att alla människor har lika värde och att alla borde få samma chans i livet oavsett bakgrund så kan man i alla fall konstatera fakta och det är att för att vi svenskar ska kunna gå i pension så behöver vi ha en population av människor i arbetsför ålder som arbetar och betalar skatt. Och i och med att Sveriges befolkningsutveckling ser ut som den gör med den största delen av befolkningen i den övre delen av pyramiden så behöver vi skaffa en jävla massa barn fort som fan. Eller så kanske vi kan tänka på att ta hand om de barn som kommer hit och iallafall låta dom städa tunnelbanan.

Söndagsslöa

Idag missade vi kyrkan igen. På senaste tiden har vi blivit två okristliga loosers som mest kollar på film halva nätterna och sover halva dagarna. Men när skälet att gå till kyrkan är för inte göra föräldrarna besvikna så tappar man liksom motivationen tillslut. Även om vi inte går till deras konservativa kyrka utan till den mest svenskliknande kyrkan i stan.

Men varje gång vi sitter och lyssnar på predikan letar jag mer eller mindre medvetet efter påståenden och som säger emot föräldrarnas kyrkas sätt att vara. Som tillexempel att man skall inte fördöma eller döma, älska din fiende, behandla alla lika, gud är kärlek, hjälp de fattiga. Men det slutar ju med att jag egentligen inte alls är någon god kristen eftersom jag sitter och letar efter sånt som ger mig rätt och dem fel, och hur accepterade och kärleksfullt är inte detta?

Äh jag tillåter dem tro på det de vill, men då ska jag inte gå till kyrkan för deras skull utan min egen och jag respekterar dem så mycket att jag aldrig skulle få för mig att säga till dem att jag tycker de har fel. Men egentligen finns det ju inget rätt eller fel när det kommer till religion, tro är faktiskt varje människas ensak, det borde ju till och med jag ha lärt mig vid det här laget. De är gulliga och oskyldiga men i mina ögon uppätna av en sektliknande kyrka. Inget jag kan göra något åt.

Igår var vi ut och åt med gänget. Sophie följde också med och vi satt och grillade svampar och drack drinkar på Barbecue nation. Hamsa och Prem kommer nog att gifta sig inom några månader så fort deras föräldrar introducerats för varandra nästa vecka. Det är väl på tiden (i indisk tidräkning) efter att ha varit ett par i fem år. Och så mycket som de hjälpte oss med vårt bröllop så skulle jag gärna vilja vara med vid deras såklart. Hamsa högg mig i armen och tiggde och bad om att jag skulle stanna i Indien.

Jag hade ju verkligen inte tänkt att röva bort Sam så snart efter att vi gift oss och jag hoppas de inte blir allt för arga på mig för det. Förhoppningsvis kommer vi kunna komma och hälsa på en gång om året eller så i alla fall, det är i alla fall föräldrarnas krav nu när Sam gör som storasyster Shirley och flyttar utomlands.

Förra helgen var Sophie och föräldrarna till mammans födelseort i Chennai. Sophie lyckades fotografera av några gamla foton från deras barndomstid. Det är inte klokt vad tjusiga de var föräldrarna då de var unga, lika gamla som Sam och jag är nu. Vad tiderna förändras. Pappan körde tom med smal slips och kvalitetskostymer. Kul med bilder.

Här hade jag tänkt att ladda upp några gamla bilder från den tiden men internet är så fantastiskt slött idag så jag vågar inte riskera något. Förhoppningsvis bättre lycka imorgon. På återseende och godnatt. Nu ska vi slöa oss med ännu en film, tror det blir "In The Mood for Love".

Compliance

När jag började skriva min blogg hade jag stora ambitioner att skriva om hälsa och sjukdom, i Indien och i Sverige.
Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.

Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.

Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.

Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.

Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.

När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.

När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.

Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.

Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.

Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?

Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.


Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag

Gott Nytt År!

Så går ännu några dagar och jag börjar förstå att mina släktingar och vänner faktiskt står bakom hörnet och kommer att vara här när som helst. Det som känts så långt borta är plötsligt väldigt nära. Mina fina vänner Hanna och Emma dyker ner på MJ Road och Sam och jag tar lite paus i arrangerandet och för första gången på tre månader har jag möjlighet att gå runt på samma gata som mina gamla lekkamrater och det känns väldigt bra.

Vi spanar efter kossor och äter kryddstark mat, pratar gamla minnen och jag har helt glömt bort hur det är att inte varit här förut. Sen shoppar vi bröllopskläder åt dem och smuttar på Kingfisher och hänger med Hamsa som nu är vår stora klippa och spindel i nätet och gör allt från att boka biljetter till att sätta upp tält och blomsterarrangemang.




Mitt i alltihopa med Emma och Hanna bland alla indiska handkraftverk hittar vi ett lager av Svenskt porslin från 40-talet, eller porslin är det väl inte för det är metall med glasyr på. Vi bli förvånande och stor och glor i evigheter, på koppar och muggar, allt sånt som vi växt upp med i sommarstugor och hos mor och farföräldrar. Indien upphör aldrig att förvåna.



Hemma hjälper Sophie mig att prova min gräddvita Saree och jag tycker jag ser ut som en sjöjungfru där jag korvgår fram och sareen är väldigt tung och jag börjar tänka att jag hoppas att jag inte snubblar ner i poolen istället för att hinna fram till altaret. Det vore ju lite typsikt mig inför de 250 gästerna.

Idag är det nyårsafton och Sam och jag har bestämt oss för att göra en fuling. Här är det väldigt stark tradition för kristna att gå i kyrkan på nyår, mycket starkare än vad det är att gå dit på julen, och att min älskade Sam har varit i kyrkan alla nyårsaftnar utom en säger väl allt. Man tackar Gud för det år som gått och ber om lycka i det nästa. Och vi vill ju inte vara helt fel heller, men vi hade tänkt oss i alla fall en kindpuss på tolvslaget och det går ju inte i kyrkan.

Så istället håller vi ytterst hemligt för föräldrarna att vi inte är där på tolvslaget, för vi tänker gå dit tidigare när det är tomt och snika hem igen när föräldrarna lämnat huset och då behöver vi inte ljuga om att vi har varit där. Så nu är planen att korka upp en flaska vin i hammoken under stjärnorna på taket och hoppas att det inte är för kallt. Och sen var det bara en liten detalj mer, Kvällspasset i p3 kommer också vara med att fira oss i telefonen, om de nu kommer fram.

Men först är planen för dagen att vi ska åka in till stan för att ingravera i våra ringar, fixa Sams bälte och kanske hinna in till någon frisör som skulle kunna fixa mitt hår på den där dagen, sy upp en mörkbrun sareeblus åt mig och om eventuellt lämna in sånghäftena på tryck. Vi får väl se, det är bara tolv timmar kvar på detta året och Sam sover fortfarande..
Gott nytt år till er kära vänner!
Kramar Stina

Dragkamp

Det drar ihop sig mer och mer, igår kom vi på att vi bara har två veckor kvar i livet som ogift. Och det känns lite galet, fast väldigt naturligt på samma gång. Fortfarande planerar vi för sånger som skall sjungas och böner som skall bes och vad som ska sägas när, hur blomsterarrangemanget skall se ut, hur tält ska sättas upp, belysning till efterfest och hur sjutton ska vi gå och stå och vad ska vi säga. Den väldigt stora skillnaden med att gifta sig i Indien och inte i Sverige är att det egentligen är föräldrarnas bröllop och inte vårat.

Vi diskuterar med Mum som har plötsligt väldigt mycket att säga till om och jag inser att jag får svälja en hel massa saker som jag när jag vänder mig om kräks upp utanför dörren. Häromkvällen var vi på Sams kusins bröllop. Hans föräldrar är liksom Sams föräldrar medlemmar i The Pentecostal Misson, vilket är en hardcorekyrka där de tjugo nunnorna klädda i vitt tittar snett på mig medan de sjunger mantran med huvudena sänkta.

Bruden som entrar kyrkan i händerna på en nunna ser mycket ledsen ut. Prästerna är tuppar som höjer händerna och ropar och talar i tungor och de behandlas av den förtryckta församlingen som Gudar själva. Tydligen var bruden ledsen för en nunna hade slitit av blomsterdekorationen på bilen där hon satt innan hon skulle gå in i kyrkan. För i denna kyrka är utsmyckningar och smyckningar något syndigt, och prästen ber inte om det finns en färgglad girland i närheten. Brudparet är helt klädda i vitt och de flesta i församlingen likaså, inga ringar byts och inte heller varma blickar.

Jag kunde jag inte annat än skratta när prästen predikande om hur mannen är Lord och hur kvinnan skall se till att vara hemma en halvtimme före mannen för att laga mat, om hur mannen skulle OM kvinnan någon gång vara sjuk hantera det faktum att han inte fick sitt morgonte och en hel massa om hur äktenskapet innebär uppoffringar. Så långt kunde jag hantera det för det var långt borta från oss och Sam och jag skrattade åt det och avskydde det, och aldrig någonsin kunde tänka oss att vårt bröllop skulle bli sådant.

Fram till vi diskuterade det med hans föräldrar och de säger att detta är det traditionella sättet att bli vigd på. Att någon Sara i bibeln kallar sin man för Lord, och därför är det rätt att mannen är familjens överhuvud för bibeln säger så. Vi som trodde vi kunde slippa säga obey och protect och att vi kanske till och med kunde kyssa bruden. Vi vill ha färg, och musik och inte så starkt religiösa ord och jag vill så långt ifrån blått och lila och iskallt vitt som det bara går, men ändå kompromissar vi, och Sam köper svart kostym istället för Shervani och vi trycker vita inbjudningskort och hela tiden är det en dragkamp mellan Mum och Dad och Sam och mig. Jag insisterar på röda rosor och tänker att om jag ska säga obey så säger jag delay istället.

Som tur är gifter jag mig med Sam som han liksom jag skrattar åt det trångsynta och får mig att förstå att det är bättre att svälja och spotta ut senare än att försöka ändra väldigt traditionella och konservativa synsätt så här på stört, vi vill inte ha matkrig på mottagningen efteråt.

Forberedelser

Det blir soligare och varmare och Sam och jag tillbringar dagarna i stan. Vi shoppar sarees och beställer slöja, köper biblar och beställer kostym och varvar alltsammans med samosa, chai och rostade jordnötter. Vi går långa promenader genom staden och jag lär mig nästan att hitta i vissa områden. På kvällarna möter vi upp det gamla vanliga gänget och käkar middag, eller så hänger vi vid Hamsas tempel om hon är för busy med att sälja blomstergirlanger. Någon gång smugglar vi hem en flaska vin som vi dricker i hemlighet uppe på taket sent på kvällen. Vi träffar massa viktiga kyrkmänniskor och går i kyrkan på söndagarna för att försöka styra upp ett kyrkbröllop. Men eftersom man måste vara aktiv medlem och eftersom det innebär stora summor pengar och engagemang och inte minst tusen olika papper så lägger vi ner projektet och bestämmer oss för att utföra allt i trädgården istället. Vi får tag i en harmlös präst som halvligger i soffan och killar sig på magen där vi sitter i hans vardagsrum. Utanför fönstret pågår en muslimsk begravning och vi känner lukten av liniment och jag ser glittrande guldtyger svepta runt liket då jag råkar tappa koncentrationen och titta ut för prästen pratar väldigt tyst. Han är i alla fall långt ifrån uppblåst och vi går igenom det viktigaste papperen att skriva. Han frågar om jag kan be min präst lysa bröllopet i min kyrka och det känns som om jag befinner mig femtio år tillbaka i tiden. Han avkastar hindersprövningen eftersom den inte är från kyrkan och jag är så illa tvungen att be mammas präst i Mörbylånga att lysa bröllopet tre gånger under predikan. Jag funderar ibland på vad mer från femtiotalet som ingår i detta äktenskap.

Sam säger halvt på allvar halvt på skämt att Sverige är en kommuniststat där man inte längre lyder under religionen och samvetets lagar utan där staten är Gud och det har han kanske rätt i. I alla fall säger jag är staten tydliga med vad de bestämmer över, och spelar inte på folks dåliga samvete gentemot någon gud. Religion ska inte vara politik och så har vi en av våra heta diskussioner igen.

Det är som att jag för varje dag ser nya saker, ibland måste jag tänka till en extra gång för att komma ihåg att vi i Sverige inte fäller in backspeglarna för att klämma oss igenom trafiken, att det inte finns någon i uniform som står och blåser med visselpipa mitt i vägen. Att det inte går att köpa mjölk och grönsaker utanför dörren, att bilarna inte tutar melodier när de backar. Vi går på supermarknaden och allt ser bra precis ut som i Sverige förutom att en hylla är proppad med rökelser, att det finns en uppsjo av whitening kramer och att kryddhyllan ser totalt annorlunda ut och jag ser det som nästa projekt att lära mig kryddorna. När jag ska göra en sallad och vill få tag i basilika inser jag att det är svårare än jag trodde för ingenstans finns basilika i detta kryddornas land.

Lite här och var på gatorna och i affärerna är det juldekorerat med stora pappstjärnor eller superamerikanska plastiga tomtar och kitchigt glitter. Vi nöjer oss med en stor vit adventsstjärna som vi hänger ute på terrassen och jag tycker det är lite väl vit, men eftersom föräldrarna är rädda att förknippas med något annat än det "rena" kristna är det bara att svälja och acceptera liksom mycket annat när det gäller religion. Många diskussioner och bråk har vi här hemma om religion. Mum är rädd för allt som inte har med kristendomen att göra, till och med när Hamsa, Sams vän tagit på sig att göra blomsterarrangemanget skriker Mum i högan sky, för Hamsa är hindu, och hon är så rädd så rädd.

Vad jag förut visste lite om vet jag nu mer om och Sam säger att Ohm symbolen för honom är lika stark som Natzisymbolen eftersom han sett orangea Ohm flaggor vaja och kyrkor bli brända och vi diskuterar hur den symbolen nästan blivit infekterad som svenska flaggan. Ohm som egentligen betyder harmoni är nu symbolen för fascisthinduextremister. En dag ser jag en kille gå runt med en stor svart svastika tiltad tryckt på röd och vit bakgrund på magen. Sam säger att tyvärr så är det faktiskt många extremhinduer som dyrkar Hitler och tycker att de tillhör den Ariska rasen. Samtidigt som Hinduerna har accepterat Jesus som en av sina gudar och jag blir bara mer förvirrad. Sam berättar om hur det var när de växte upp i Kashmir, hur de såg och hörde kriget, hur människor hatade och dödade, hur pappans vänner dog, hur Sams barndomskamrat blev skjuten. Han berättar om upptakten till konflikten som varat så länge, hur Hinduerna var rikare och en framgångsrik minoritet, hur de blev utslängda och hur detta ledde till upptrappningar mellan muslimer och Hinduer. Och jag tänker att jag blivit så beskyddad och lyckligt lottad att levt i lilla neutrala Sverige, och hur jag har svårt att förstå och sätta mig in i detta för jag är så naiv jag vill inte se någon döda och hata.

Religiös förvirring

Jag tycker att det är så sorgligt att man ska döda i religionens namn. Inte bara döda, jag tycker det är sorgligt att se hur religioner fördömer och ser ner på varandra. Hur kristna fördömer hinduer, hinduer fördömer muslimer, och hur muslimerna blir utpekade som terrorister meddetsamma. Om det nu finns en gud eller gudar, är det väl det mest oreligiösa man kan göra att fördöma, hata och mörda andra människor.
Här är religion ett så hett och känsligt ämne att hårda ord kastas mot de icke egna. Sam och jag går till kyrkan och hör på missionärer, och jag tycker mig ana en tendens att det handlar om omvandling. Som om målet vore att alla skulle bli kristna i hela världen. Jag mår illa när de pratar om tribals som ska få biblar översatta på sitt eget språk och jag hoppas verkligen att Sam har rätt när han säger att det inte handlar om att omvandla någon, utan att alla ska få kunskap om Jesus och sedan själv ta egna beslut.
Religion är för mig på många sätt obehagligt och otäckt och väldigt skrämmande. När religion förväxlas med politik och makt. Då religionen egentligen förlorar allt den står för från början. Det är inte religion, det är egoistiskt maktbegär, och ett ”vi och dom” tänkande baserat på rädsla som leder till ökade klyftor. Tanken att man ska vara god mot andra människor har för länge sedan glömts bort.
Jag önskar bara att alla kunde leva sida vid sida i harmoni, utan att fördöma, se ner på, utesluta eller hata människor endast på grund av religiös tillhörighet, jag själv är naiv nog att tro att det är det religion egentligen står för. Dalai Lama är i alla fall en fredlig ledare då han säger;
I am going to use my energies to develop myself,
to expand my heart out to others,
to achieve enlightenment for the benefit of all beings.
I am going to have kind thoughts towards others.
I am not going to get angry, or think badly about others.
I am going to benefit others as much as I can.
Kanske verkar det enkelt för mig då jag kommer från ett land där religionen står i bakgrunden och där alla mer eller mindre delar samma religiösa värdegrund och vi levt länge i skydd långt borta från krig och konflikter. Jag har inte sett min kyrka blivit bränd eller mitt tempel eller moské blivit bombad. Det är långt ifrån min verklighet, så kanske har jag inte möjlighet att sätta mig in i detta och kanske skulle jag själv känna starkare om det var i Sverige man eldade upp hotell Knaust i Sundsvall och terrorister sprängde SJ. Våld föder våld och hat föder hat, kanske har det gått för långt redan, infektionen här är redan ett faktum och det är svårare att läka om man själv blivit utsatt för då blir man blind och rädd och vågar inte längre se hur grannen är en människa av kött och blod som skrattar och gråter, äter och hänger tvätt och kramar sina barn precis som du.

Hemma

Äntligen efter 40 timmars ytterligare tågresa är jag hemma igen i Bangalore. Tiden går supersnabbt, för när jag är hemma igen är det bara drygt en månad kvar till bröllopet och det är mycket ska fixas och ordnas och tiden att skriva minskar. Väldigt skönt känns det i alla fall att vara tillbaka och se Sam igen och det känns som om vi har varit ifrån varandra i evigheter och även om inte allt går helt smidigt i planerandet känns det bra att vi har varandra. Vi träffar Sams kompisar i stan på helgen och går ut på restaurang och dricker Old Monk och det är befriande att vara tillbaka. Jag inser att det nog blev lite väl mycket av det exotiska i Bihar för jag är extra känslig inför försäljare och exploderar nästan om någon kommer fram på gatan för att sälja något eller tigga för jag är jättejätteless på att vara vit. Men någonstans vet jag att mina nerver ligger utanpå och att jag måste varva ner och försöka tänka på hur de tänker och att jag bara blivit lite överkänslig och att jag ska läääära mig att hantera detta för det måste jag leva med för jag kommer aldrig bli brun och jag representerar alltid väst och pengar hur fattig eller indisk jag än blir.
På söndagen går vi till en kyrka som är fin och Mum och Dad är glada för de vill att vi går i kyrkan på söndagarna, men papper går ej att fixa att gifta oss i denna kyrka och vi överlämnar oss till Delhiauntie som förhoppningsvis har bakom kulisserna kontakter i en annan kyrka där vi kan knyta oss samman. Vi hamnar av en slump på ett cafe där ett jazzband spelar Miles Davis och jag känner att det hade kunnat vara någonstans i Stockholm, London eller New York. På övervåningen sitter grupper av ungdomar i Sackosäckar och spelar world of warcraft eller något annat hemskt dödaspel på stora monitorer, vi drickar cappuccino och frappe och går sen ut och blir genomblöta för det regnar igen och det är ingen ordning på vädret alls, men det gör ingenting för vi torkar snart igen på annat cafe med Hamsa, Prem och Mani.

På utflykt

När första delen av lägret tagit slut och det är en paus på två dagar åker vi iväg på galej med en grupp av läkarstudenter från Gujarat som gör sin placering här. Det är unga killar som får strikta direktiv av ledningen, att hålla avstånd och bete sig, och även chauffören får sig en lektion om att köra lugnt och försiktigt och säkert massa mer som vi inte hör. Så åker vi med sju exalterade killar som sjunger romantiska hindisånger i kör i jeepen. Vi åker lift upp på en bergstopp där ytterligare ett buddisttempel finns sen besöker vi Nalanda som är anledningen till resan och här ser vi ruinerna av ett flera tusen år gammalt universitet där munkar undervisade tio tusen studenter i matte, skriftspråk, medicin, filosofi och meditation. Nalanda brändes sedan ner av muslimer på elvahundratalet. Det är mäktig historia som ringer i öronen och jag förstår varför historia kan vara kul för här är det så maffigt och välbevarat och stort.

Sen besöker vi ett museum över Nalanda och det är märkligt att titta på välbevarade statyer från 500 e KR och tänka sig skulptören grimasera och försöka översätta sin grimas till skulpturen. Vid multimediamuseet får vi till vår förvåning se en spritt språngande naken jainmunk med himlen som klädsel komma vandrande och det är bra mycket intressantare än själva museet för där är allting är på Hindi och jag är den enda som inte förstår, men att se en naken jainmunk är något ovanligt och jag funderar på om han aldrig fryser och hur han gör när han går ut på stan och om han verkligen kan gå omkring sådär utan att folk reagerar.
Och överallt med våra medicinstuderande vänner skall det posas och tas fotografier och det är väldigt kul att kolla på hur de hoppar omkring och det känns väldigt typiskt indisk med alla invanda poser och att fotograferandet nästan blir det viktigaste. Innan vi åker tillbaka till Budhgaya åker vi förbi några varma källor där varmvatten kommer upp ur marken och indiska män går omkring halvnakna. Vi befinner oss i något som liknar ett stort badhus utomhus tvättar våra fötter i det varma vattnet men vi går inte ner i bassängen för vattnet är grått och vi är anständiga flickor för överallt kryllar det av halvnakna män och heliga män.

Harmonisk skola

Saraswati, larandets gud

Efter frukosten vid halv åttatiden på morgonen hämtas vi av en liten kille med välkammat hår och vi får en skön promenad över åkrar och ängar och solen är inte så varm än så det känns skönt och behagligt. Han är en av de elever som studerar på den lokala skola vars elever också arbetar som volontärer på lägret och vi är inbjudna att delta i morgonmötet. Skolan drivs av en Buddistisk organisation och drivs av donationer men är i sig religiöst obunden. Det är måndag och skoldag igen och vi möter artiga barn i blå skoluniformer som till min glädje pratar engelska. På väggarna finns bilder på Buddha och Jesus bredvid den hinduiska lärandets gud Saraswati och bilder på Gandhi. Så sitter vi på golvet i en stor ring och ber och mediterar och sjunger sånger och pratar om Gandhi och humility. Och två pojkar spelar upp ett litet skådespel på temat att vara god mot andra och det känns som en väldigt bra start på dagen och jag önskar denna anda fanns mer i Svenska skolor. I naturkunskaps salen sitter kartan på världen och jag förklarar för vår guide om golfströmmen och han nickar ivrigt och jag berättar lite om Sverige. Sen går vi tillbaka över gröna ängar och tittar på hundar och killingar sen är det dags för ännu en dag på ögonoperationslägret.

Muslimsk dag och en stor overraskning

Vi tar en tur till ett NGO kontor och kollar deras anslagstavlor, bibliotek och café och sen promenerar vi ut igen på gatan och överallt var vi än går så frågar Eleonor Rikshawallas och Chai wallas och Juice wallas om vägen och det är kul för alla blir lika förvånade och glada när hon pratar hindi med dem och vi kan förstå vad alla säger och jag drömmer om den dagen jag får makten i min mun.
Vi går och går och är i norra Delhi och här är gatorna trånga och fulla med folk och här går kossor och det stinker av urin och värmen är het i pannan och det dunkar i fötterna men det är riktiga eller i alla fall gamla delen av Indiens gatuliv vi ser och det känns genuint där vi går bland koblajor och försäljare som trängs och nästan ramlar på varandra. Vi går i de muslimska kvarteren och möter kvinnor i burka och männen bär kalott på huvudet. Vi finner en gränd med en känd muslimsk restaurang där vi äter dal och nybakade nanbröd. Så hittar vi till en av Indiens största moskéer Jamamasjied och eftersom vi inte går i shorts eller kjol slipper vi att bära knallrosa hellånga nattlinnen som de andra västerlänningarna som vill gå in och vi funderar på varför de inte fattar bättre då det står i varenda guidebok om Indien att man inte skall visa axlar eller knän, och framförallt inte inne på helig mark. Namaaz är precis avslutad men några män ligger kvar på stengolvet och ber mot Mecka. Vi klättrar upp i ett torn och högst där uppe blåser det svalkande vindar i våra sjalar och nedanför oss breder gamla Delhi ut sig och vi ser det röda fortet och vi står och trängs med unga killar som ibland står lite väl nära (de ar inte muslimer) och Eleonor skäller igen på hindi och det är så kul att se deras reaktion. Sen går vi ut på promenad igen om min kropp är glad och benen trötta men vi går och går och det är skönt att röra på sig. Vi tar en tur in i Back packer kvarteren i närheten av järnvägsstationen, sätter oss på ett mycket sunkigt roof cafe och dricker lemon soda och leker med magsjukedöden då vi beställer pannkaka med fruktsallad och servitören har ett av smuts askgrått linne med hål i och jag tänker det är bra jag i alla fall vaccinerade Eleonor mot hepatit häromdagen och så håller vi andan och äter i alla fall och känner oss lite rebelliska och slänger dupattan på stolen.
Väl nere på fast mark igen promenerar vi gatan fram och till min sjukt stora förvåning går vi rakt in i Mauro, den italienska killen som hängde på samma ställe i Gokarna där jag träffade Sam för ett år sedan och som min bror Simon tillbringade stora antal timmar med medan jag och Sam stod i vattenbrynet och tittade på stjärnorna. Vi blir båda lika paffa att se varandra och när jag berättar uppföljningen och vad som hände sen och han bara gapar och vi skrattar och det är verkligen helt sjukt att vi möter varandra just där och då. Och dessutom kom han dagen till ära flygande från Bangalore med en Bangalorisk tjejkompis och jag är bara tvungen att bjuda dem till bröllopet. Fortfarande alldeles paff och utan att riktigt veta vad vi ska säga, säger vi hejdå och Eleonor och jag beger oss mot nästa möte med en av hennes kompisar som skall ta oss till en Kvavali Sufi (muslimsk sång och musikuppträdande) på ett Darga (vad jag tror är en muslimsk gravplats). När det börjat skymma parkerar vi den svarta Jeepen och följer Eleonors kompis Ginu (som för övrigt är kristen) som leder oss in i de muslimska heliga trånga gränderna. Vi går barfota på stengolven och runtomkring oss och ovanför oss hänger det vackra tyger i rött och grönt och mörkblått och i hörnen ligger fullt med rosblad och det känns som en Alladinsaga och stämningen är mycket magisk och allt är otroligt vackert. Vi kommer ut på ett litet torg och där sitter en grupp män på stengolvet utanför graven och sjunger och spelar och det låter lite som böneutroparna man kan höra från moskéer för en kille sjunger och sen svarar alla i kör och det är väldigt hypnotiserande och allting känns overkligt och väldigt speciellt och vi sitter och glömmer tiden och bara följer med och lyssnar och tittar samtidigt på allt det vackra som glimmar i mörkret runtomkring oss men in i graven får vi inte gå för endast män är välkomna.