Tagning action

På tisdagen släpper Sam av mig vid ett medicinskt forskningsinstitut en bra bit utanför city. Internationella Programkontoret är i stan och gör en film om MFS studenter som är lokaliserade i Bangalore. Genom min vän Karin har jag så blivit kontaktad av hennes vän Jessica som nu leder projektet. Vi är på detta institut för att träffa Clara, en tjej som står och trixar med malaria molekyler och Jessica och filmcrewet bestående av två herrar med stora kameror går så runt och filmar, dokumenterar och intervjuar. Jag är ovan att prata svenska och framförallt att träffa så många utlänningar på samma gång så allt känns lite surrealistiskt och väldigt oindiskt till en början. Men dagen flyter på och vi går runt i den enorma gröna park med vajande bambu som knakar i vinden och sjöar där vattnet är brunt men annars otroligt vackert, och detta är ännu en av Indiens kontraster. Bakom chaistånden, skjulen och smutsen döljer sig innanför grindarna dessa otroliga arealer av grönt, långa rabatter med färgglada blommor och hus som skiner av puts och golv som blänker. Vi äter efter filmade och intervjuande tali och dricker godaste druvjuicen som smakar som vindruvorna i morfars växthus.

Sen får de en ide. Vi ringer Sam som tar ledigt från jobbet på eftermiddagen och kommer för att möta upp oss. Vi kör sen hem till oss och filmar mitt liv, liksom vad hände efter MFS, och jag babblar på om integration och kulturkrockar och språkbarriärer och flummar till det ordentligt vad det gäller min egen karriär, för än så länge vet jag bara vart jag vill och inte hur. Mum agerar värsta bollywood skådespelerskan när vi spelar upp ett drama där jag visar henne min bröllopsareen och mina i Delhi införskaffade pärlor, och Sam och jag gungar i hammoken på taket och trixar med inbjudningskorten och grannarna står på taken och tittar på kamerorna som drar till sig hela områdets uppmärksamhet så nu tror de nog att jag måste vara en väldigt viktig person.

Bröllopsshopping i Delhi

I Delhi träffar jag en auntie till Sam och hennes man och de är mycket gulliga och trevliga människor och de tar mig än på det ena caféet och restaurangen efter det andra och vi har intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord och bröllop såklart och allt känns väldigt enkelt och spontant och precis vad jag behöver efter Bihar. En heldag spenderar jag och aunti sedan med att leta bröllopssaree till mig och vi hittar tillslut en fin i cremevit i siden och jag känner mig lite läskigt spontan då jag räcker fram mitt mastercard för det säger bara swish och så försvann det en indisk månadslön. Och så köper vi lite pärlor för halsband och tittar på skor och jag inser att jag är väldigt mycket mer av en funderare på saker och ting än aunti för hon säger bara köp och jag vill liksom tänka lite längre på saken, men jag tror det kan vara precis det jag behöver och så köper jag ett par rajastjhani sandaler med tanken att jag kan ha de i alla fall någon annan gång, och aunti skrattar för att jag inte vill ha något som är mer än simple och sätter mig på tvären mot allt för mycket tingeling och hon köper en annan sidensaree till mig att ha vid annat tillfälle. Sen följer jag med hem till dem och äter middag med Sams kusiner och tittar på deras lilla hund som är en pekines och jag lyfter upp den och tycker den ser märklig ut för bara har jag bara sett sådana i porslin och sent på kvällen kör de mig tillbaka och jag däckar utmattad i Ellis lägenhet i Krishna Nagar i södra Delhi.