Om hur allt började

För två år sedan vinkade jag adjö till Sverige för att åka till Indien och genomföra en fältstudie. Såhär drygt ett och ett halvt år senare sitter jag nu och väntar på min man som kommer flyttandes hit från Indien med pick och pack. Det var det sista jag kunnat tro den gången då jag åkte, att jag skulle gifta mig med en Indier!! Hur galen får man bli!

Och inte trodde vi det heller den första gången vi träffades när vi satt på röda plaststolar smuttade på whiskey och diskuterade svensk hårdrock. Det var i november för snart två år sedan på ett beach café i Karnataka, Indien. Jag tänkte det kanske är dags att berätta hur det hela gick till...


Det började med att min bror och jag båda behövde lite semester, jag från min studie om sjukvård i den avlägset belägna byn i Gujarat, och min bror från novemberrusket i Sverige.
Så lite spontant efter en uppmaning på facebook köpte min bror en resa med två veckors varsel och vi möttes upp i våra vänner diamanthandlarnas hus i Bombay. Vi båda blev lika chockade av att se hur feta vi blivit sedan vi sist sågs. Jag hade ätit söt Gujaratimat i tre månader och inte kunnat motionera överhuvudtaget, min bror hade gett sig på någon slags träningsdiet som gick ut på att först bli fet och sen fixa muskler.

Anyway, efter lite sällskapande med våra Bombayvänner satte vi oss på tåget som gick söderut längs den långa kustremsan. Vi passerade tillslut med glädje Goa och hoppade av nästan i farten från den knökfulla tågvagnen på en liten plats längs Karnatakas kust där vi hoppades på att slippa den värsta turismen.

Och slapp turister det gjorde vi, jag och min bror bodde nämligen helt själva på ett beachresort i en liten liten bungalow. Vi låg på golvet och skrattade helt utan substanser kväll ut och kväll in, medan restaurangägarna var i full fart med att bygga palmtak till restaurangen och servera oss fish curry emellanåt. Det var ännu lågsäsong och monsunen mullrade och det regnade på stranden och på taket till vår betonghydda.

Men vi var lika glada för det och vi sprang långa turer på stränderna, förbi små fiskarbyar och här och var en bajsande fiskargubbe i vattenbrynet. Min bror sprang för det mesta (utom när de bajsade) i vattnet och ändå var det jag som flåsade mest.
Men så efter en vecka i varandras sällskap bestämde vi oss för att byta strand, och pröva på att vara lite sociala.

Vi flyttade till en strand där västerlänningarna klädde sig i oförskämt lite kläder om inga alls och kastade sig efter freesbees i vågorna. Här var vi plötsligt turister och blev behandlade som sådana, försäljare kom och gick längs stränderna och sålde ananas och kartor över Indien för hutlösa priser. Jag hade mycket svårt att förlika mig med att vara turist igen efter tre månader i indiska kläder med mycket traditionellt påklädda nykterister uppe i Gujarat.

Så kom vår räddning en vacker dag. Där vi satt i ångorna av dåligt hash tillsammans med flummiga hippes och israeler kom en grupp indier i moderna kläder vandrande in på vårt beach café.
Dom flyttade in granne med oss och satte sig bekvämt ner utanför vår hydda, slog upp en medhavd whiskey och började spela kort. En stilig lång ung man bjöd in oss och sen satt vi alla och spelade kort och sippade på whiskey, Coca Cola och Sprite.

Vi skojade och skrattade om vikingar och hävde ur oss fördomar mot indier och svenskar. De trodde till en början att min bror och jag ett par och jag trodde att den långa snygga mannen som till min förvåning hette Samuel, var gift med bruden i gänget.

Så förflöt dagarna i skuggan av palmbladen till ljudet av vågornas rullande. En dag skulle min bror och jag åka tillbaka till Gujarat och vi gick till den lilla staden för att hämta våra biljetter som vi beställt hos den suspekta resebyrån. Till vår inte så stora förvåning hade gubben misslyckats med att boka oss biljetter och bad oss komma tillbaka om två dagar.
Den lilla gruppen med våra indiska vänner var också på väg hemåt och vi vinkade dem farväl och skojade om att vi skulle komma och hälsa på dem i Bangalore någon gång. En av dem skulle dock stanna kvar i några dagar, läsa en bok och ta det lugnt, sedan länge planerad ensamtid.

Så där satt jag plötsligt och åt middag med Samuel, den långa killen i blå tenniströja och vi pratade för första gången på tu man hand. Och nu började vi prata på riktigt, inte bara om musik utan om att välja och vilja och följa det man tror på, det var nog mest jag som pratade för jag pratar mycket när jag blir nervös. För jag tyckte att den stora skojaren i gänget nu visade sig nu vara en mycket intelligent, sympatisk och kreativ man som hade mycket intressant att säga. Och vi pratade och pratade. Och jag frågade om varför han inte var gift. Utan att ens tänka åt det hållet, men visst tyckte jag att han var intressant och snygg och attraktiv och allt det där. Men att tänka på att starta något med en Indier, det skulle ju bli alldeles för komplicerat hade jag i bakhuvudet. Det hade min gode kamrat och indienkännaren Mark sagt åt mig att passa mig noga för.

Vi pratade nog i tre dagar ensamma och nyktert över papayajuice och fruktsallad och åt tjocka indiska pannkakor och palak paneer.
Och det kändes bara för bra för att vara sant. Vi var ju likadana, fast ändå inte, men det sa klick, klick, klick, och vi stod på behörigt avstånd men ändå nära och tittade på stjärnorna om kvällarna och på solnedgången med fötterna i det varma vattnet och kände sanden som försvann under tårna i vågorna och vi kunde ha stått kvar hur länge som helst.

Närmare än så kom vi inte, för då var det dags för mig och min bror att åka. Den tjocka resebyrågubben hade tillslut fixat biljetter tillbaka till Gujarat. Sam och jag bytte e-mail adresser och kramades för första gången i vårt liv när vi sa hejdå, och det var då det kändes riktigt sorgligt och jag började förstå vad som höll på att hända.

Jag satt sedan på internetcaféer i Jaipur och började skriva, långa brev och korta brev om viktiga grejer och om de mest triviala småsakerna man kan tänka sig.

Jag åkte hem till Sverige, breven blev tätare och intensivare och plötsligt insåg vi att vi inte kunde låta denna chans gå oss förbi, en chans som endast dyker upp en gång i livet om den ens gör det någon gång. Så vi bestämde oss för att satsa. Så Sam tog mod till sig och berättade för sina föräldrar och först trodde vi aldrig att det skulle gå, men de var så accepterande eftersom vi båda var från kristen familj och sen var det bara för honom att fixa visum och köpa biljetten hit.

Så kom han till Stockholm en dryg vecka i april och det var en vecka på rosa moln då jag insåg att det inte var fantasier eller drömmar utan att jag faktiskt träffat rätt så det bara gnistrade om det. Sen var det inte ett svårt beslut att jag bestämde mig för att flytta till Indien den hösten. Jag gjorde vad som helst för att få vara med honom, och samtidigt få ta ännu större del av det Indien jag redan kände och inte kände till. Så i september åkte jag, och det är väl ungefär därifrån denhär bloggen startade.

Och nu som sagt är vi gifta och vi har varit ifrån varandra alldeles för länge sedan i maj och snart ska vi för tredje gången mötas efter lång väntan då han nu flyttar hit. Och till råga på allt har han fått jobb på en animationsfirma i Stockholm, och vi har lyckats hitta en liten lägenhet på Kungsholmen.

Som slutplädering skulle jag bara vilja säga att om inte jag hade vågat något i mitt liv hade detta aldrig skett och jag är så glad att jag vågade satsa. Somliga tycker kanske man är naiv och tar för stora risker, men som sagts förut om man inte satsar högt, vinner man heller inte stort. Och om man inte vågar följa sitt hjärta går det kanske halvbra, men inte förrän man vågat lyssna helt och hållet till sig själv och det som känns rätt i magen står sen beviset framför ögonen, att allt faktiskt går (nästan) om man bara vågar tro på det. Att livet faktiskt kan bli som en romantisk komedi och att kärlek finns på riktigt, men man måste våga tro på den. Och våga satsa på den. Det tror jag i alla fall. Och när man hittat rätt då vet man det, då behöver man inte tveka längre.

Upp, upp upp

Någonting riktigt bra kan vara på väg att hända. Jag vet inte riktigt om jag vågar tro på det ännu, men det kan vara riktigt bra. Sophie har gjort en extra koll med sina blodprover. Och nu säger de att hon INTE har Hepatit C. Jag vet inte mycket mera. Hon kommer hem imorgon och då ska jag ta en ordentlig chatt med henne. I alla fall eftersom vi inte vet säkert ännu skickar hon proverna till ett ledande lab i Pune, där de utreder krim och sånt. För ännu vågar vi inte riktigt hoppas. Men det vore ju väldigt bra för Sophie om de är så inkompetenta på det sjukhuset hon varit att de gett henne fel resultat. Det är klart inkompetens slår på alla breddgrader.

Idag är det till och med lite molnigt. Det är väldigt skönt och om vi har riktig tur blir det regn framåt kvällen.
Jag har nästan läst ut min Afghanistanska bok om den destruktiva knarkaren som nu har börjat med heroin. Jag vet inte, i kontrast till allt annat i mitt liv framstår han som så himla patetisk.

Sam har däremot börjat styrketräna och göra andningsövningar som en galning så han ska få ut allt ont ur kroppen av att ha rökt. Nu är det mer än två månader sen han totalslutade. Han är som en gravid när det osäkra stadiet passerat och det är dags att tala om det och fira. Och han kommer aldrig att börja igen. Nu ska han ta hand om sin bebisnjure som han ska ge till Sophie.


Imorse torkade grannen chilli utanför vårt fönster, innan molnen kom.

Hett

Bangalore


Maximum Temperature (Deg C) 37.0
Departure from Normal (Deg C) +4

Minimum Temperature (Deg C) 23.7
Departure from Normal (Deg C) +3

24-hour Rainfall (mm) 0.0

Today's Sunset (IST) 18:32 Tomorrow's Sunrise (IST) 06:12


Idag är det hetare än någonsin. Jag sitter uppe på mitt rum och fördriver tankarna med att läsa en roman om en knarkare från Afghanistan och svarar på fina mail från klick-människor medan svetten rinner i pannan.

Mamma var till bröstmottagningen igår och fick veta lite mer om behandlingarna och framtiden. Det är märkligt hur saker kan ändras från en dag till en annan. Operation i maj och sedan cellgift och strålning. Troligtvis. Sen efter ett år är hon förhoppningsvis frisk och stark så hon kan sota pannan och klippa äppelträd igen.

Sam är fortfarande på resande fot. På väg tillbaka hem. Han gjorde intervjun igår, och såklart var det en massa personliga frågor som inte ens svärmor bör veta. Tydligen måste jag också bli kallad till intervju, när jag en gång är i Sverige. Först då kan processen börja, och handläggningstiden är ungefär sex månader.

På detta sätt ser de ju till att separera par och göra klart att de inte får ses på ett halvår! För jag måste vara i Sverige, och han i Indien. Pust. Jag som saknar honom då han är borta en vecka. Sex månader är en väldigt lång tid!

Men sen, jag längtar så tills det är klart, då ska vi bo i Sverige ett tag. Det är ju trots allt lättare att skydda sig mot kylan än mot värmen. Uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" gäller inte i Indien.

Jag tröstar mig med färsk ananas. Och att jag snart kommer till Sverige igen. Och att mamma inte är förlamad eller har någon allvarlig demenssjukdom. Och att Sam kommer hem imorgon.

Två plus

Idag har jag varit med om två väldigt positiva saker. För det första hittade jag ett riktigt italienskt café i stan som serverade den mest fantastiska cappucino utan socker och en wrapliknande sak med mängder av grönsaker och varm spenat och sallad! Den andra bra grejen var ett par öronproppar. Vilken fantastisk uppfinning. Efter att ha pluggat igen öronen gick jag runt mitt i trafiken och kände mig så otroligt lugn. Inga försäljare kunde störa mig och inga tutor eller visselpipor skar längre i öronen. Som en film i slow motion. Så otroligt skönt. Mitt nya kan inte leva utan.

Utmaningar

Jag lär mig så mycket. Mestadels om mig själv, men också om hur det är att bo i Indien på indiska villkor. Det är inte något exotisk semesterresa jag är ute på och på gott och ont får jag ta del av hur otroligt sårbart samhället och individen är. Igår var Mum och Dad på begravning då en av Dads vänners 24-åriga dotter dog i en bilolycka på tisdagskvällen. Sophie och jag sitter och pratar om hur man måste ta vara på varenda minut och hur skrämmande det är med döden och hur orättvist det är när den kommer så plötsligt och i unga år och själv är hon 25 och har inga fungerande njurar.

Inte konstigt man har höga familjevärderingar i Indien när mycket annat inte fungerar, om man inte är väldigt rik vill säga. Jag lär mig uppskatta hur fantastiskt systemet i Sverige faktiskt är då vi får gratis utbildning, har ett fungerande sjukvårdssystem och anställningstrygghetsavtal, sånt som man här kan titta sig i brasan efter. Och lågkonjunkturen drabbar även oss. Vi fick just veta att Sams systers man i USA förlorade sitt jobb där borta och systern och deras barn flyttar nog också in här runt jul. Och här har Sams företag inga uppdrag längre och det går ut över de anställda som frikopplas i några månader. Utan att ännu ha betalat ut löner sedan i augusti. Sophies sjukvårdskostnader slår i höjden och det är fortfarande inte klart med donator. Och mitt i detta kaos ska vi planera ett giftermål och jag försöker att vänja mig med att leva i en främmande miljö där jag inte kan gå utanför dörren utan att vara beroende av chaufför.

Så vad gör man. Från och med måndag kommer Sam att vara hemma på dagarna han med, och att sitta och planera för bröllopsresa känns sådär kul i tider då man bör hålla i varenda penny. Så många omständigheter, så mycket att lära och mitt i alltihopa smattrar Ak47:or i Mumbai och folk dör och hela Indien skakar. I Chennai regnar det störtfloder och tyfoner rullar in så vädret är grått och den enda bra med det är väl att Sam slipper tvätta bilen och att det är mysigt att tända ljus när elen ransoneras varje kväll.