Bakom dörrarna på vårdcentralen

Vårdval Stockholm

Jippi! tänkte jag när jag fick jobbet. Jag fick en hyfsad lön för att vara sjuksköterska, och för att inte tala om vilka trevliga arbetstider.

Vårdcentralen jag arbetade på var en av många vårdcentraler som privatiserats efter att Alliansen, borgarna införde 2008 det som kallas Vårdval Stockholm. Vilket nu lett till att ca 60% av Stockholms vårdcentraler är privatiserade och nya ploppar upp som svampar. Man sa att det skulle generera en bättre kvalitet för patienterna eftersom man hela tiden kan byta vårdcentral och läkare om man inte är nöjd.

En av de första sakerna jag fick höra från min chef när jag började var att det var bra att ha många unga och friska listade på vårdcentalen. Jag fick veta att tyvärr har vi fått några krångliga patienter, och med det menade man en hemlös man och en mentalt förståndshandikappad patient med svårinställd diabetes och bensår.

Jag fick höra att om det kommer någon från ett annat län ska vi boka in dem direkt på en doktorstid även om det inte är något akut. För att då får vårdcentralen pengar av det andra länet.

Jag arbetade som mottagningssköterska och mitt arbete gick bland annat ut på att arbeta med det som kallas telefonrådgivning.
Rådgivning borde ju innebära att man ska kunna rådgiva människor i telefon om det är berättigat, istället för att de kommer i onödan till vårdcentralen.

Men rådgivning gav/ger inte vårdcentralen några pengar, istället fick vi höra att vi måste fylla de röda tiderna. De fick inte “bränna inne” som det kallades.

I bokningssystemet fanns gröna och röda tider. Vi fick bara boka in de röda, de besök som skall vara avklarade på max 15minuter. De andra skulle doktorerna själva boka in, de var på 30 minuter.

Det var de röda tiderna vi skulle fokusera på, ju fler röda tider vi bokade in destå bättre, för för varje besök fick vårdcentralen skattepengar. Så hellre många korta besök än några långa.

Om det var någon patient som ville träffa en doktor för ett längre besök, ett återbesök, en utredning etc. då fick vi inte boka in dessa patienter utan hänvisa till doktorns telefontid.

Den timmen på morgonen var det inte lätt för alla att komma fram för doktorns telefonkö blev alltid full, och patienterna hänvisade att ringa tillbaka nästa dag. Kanske var det också en slump att de patienterna ofta var de patienter i mest behov av vård.

Men vi hade något som kallades tillgänglighetsmätning. Det innebar att en tillgänglighetsmätning gjordes där vi mottagningssköterskor blev uppringda av ett företag som skulle mäta vår tillgänglighet.
En vårdcentral ska inte ha mer än 90 minuter från att pat ringer in till att de blir uppringda, annars får vårdcentralen böta. Vi hade en lista med alla inkommande samtal som fått en uppringningstid som vi skulle ringa tillbaka till.

Då vi hade möte med chefen sa hon att det var bra att vi lärde oss vilka nummer de ringde från telefontillgängligheten så kunde vi ringa av dem i förväg. Då skulle vårdcentralen få mer pengar. Tyvärr gällde undersökningen inte tillgängligheten till doktorerna.

Problemet är att som patient kan man byta vårdcentral om man vill, men om man är sjuk på riktigt vill ingen vårdcentral att man går till dem.
Det kostar vårdcentralen att ta prover, det kostar dem också att skriva remisser. Nu ska det också börja kosta dem att skriva ut läkemedel, ett nytt förslag från det borgligt styrda landstinget.
Det innebär att alla som är i behov av vård och utredningar och medicinsk behandling är oattracktiva patienter vilka nu kommer att bli ännu mer kostsamma för vårdcentralen.

Det kan vara en slump att det är så många långa och krångliga tryckningar när man sitter i telefonkö. Det kanske bara är en slump att det inte finns möjlighet att höra alternativen i telefonväxeln på något annat språk än svenska.

När vi hade personalmöte kom en ekonom och viftade framför ett diagram och pekade på siffor som visade hur mycket varje patientbesök hade minskat i kostnad sen samma tid förra året, och hur många fler nya patienter som hade listat sig på vårdcentralen sedan förra året.

Så var det personalmöte in och personalmöte ut. De gick alltid ut på att handla om hur många vi listat på, hur många besök vi ökat, och hur vi skulle effektivisera och boka in fler röda tider. Inte ett ord om kvaliteten på vården. Inte ett ord om de som verkligen behövde vård fick vård och om den vården var bra.

Eftersom jag arbetat på vaccinationsmottagning reagerade jag när doktorerna ordinerade vaccin till höger och vänster utan att ta reda på någon bakgrundsinformation som är väsentlig och kan innebära att det kan vara rentalv farligt, eller iallafall verkningslöst, att ge vaccin. Jag tog upp detta med chefen men fick bara till svar att detta inte var någon vaccinationsmottagning.
Men vaccineringar ger pengar till vårdcentralen och därför vaccinerar allt fler vårdcentraler resevaccinationer.

Visst, ett stort antal friska människor blir nöjda av att snabbt få träffa en läkare om de är bekymrade över en vaxpropp i örat, eller om de har en förkylning. De får en bedömning, har de tur snackar de till sig lite antibiotika, de vill ju ha ut något efter att ha varit där.

Men vad händer med alla som verkligen behöver sjukvården? Har de något val i Vårdval Stockholm? Vad händer med alla multisjuka som behöver ha en läkare som har en helhetsbild och kan se över och skriva ut medicin för patientens alla sjukdomar samtidigt? Vad händer med alla psykiskt sjuka som behöver mer än 15 minuter för ett läkarbesök. Vad händer med alla som inte kan svenska språket, de hinner kanske inte förstå på 15 minuter? Vilken vårdcentral vill ta emot dessa vanliga men sjuka människor?

Jävla invandrare

Vi som av Sverigedemokraterna kallas Svenskar har haft turen att bli födda i ett land där trygghet automatiskt blivit en del av vår vardag.
Där vi kan lita på att systemet fungerar att vi har rätt till utbildning och arbete, ett land där vår ekonomiska trygghet gör att alla har en andra chans, vi är ett land med personnummer. Ett land där vi kunnat växa upp utan att vara hotade av krig, eller religiösa konflikter, ett land där vi hur fattiga vi än anser oss vara alltid har mat på bordet, men framförallt tryggheten. Ett land där vi får tak över huvudet, utbildning och rätt till sjukvård.

Kommer någon från ett annat land som inte har haft det vi har så attackerar vi honom. Vi kallar honom för jävla invandrare, muslimjävel, kom inte hit och ta våra jobb.

Men utan invandrare stannar Sverige. Har vi inte fattat det? Invandrare är i princip de enda som är beredda att ta vilket jobb som helst, eftersom de inte är bortskämda med att leva på bidrag eller ta för givet att allt finns där gratis.

Det är därför vi ser invandrare arbeta med alla jobb vi inte vill ha. För vi är så jävla bortskämda att vi inte kan tänka oss att arbeta som städare i tunnelbanan. Det är människor med annan bakgrund än oss själva som kör taxi, som städar, som diskar, som jobbar inom äldreomsorgen, sjukhusen, som startar restauranger, affärer, som sliter som djur och arbetar natt och dag inom det egna företaget, för att de inte tar för givet att livet är gratis.

Vi svenskar skiter i att gå i skolan, vi tycker vår utbildning är tråkig, vårt jobb är tråkigt, att det är jobbigt att vänta i kö på att få gratis sjukvård. Vi gnäller över att det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser för vår bil. Att det är för jävligt att skolan, dagis, osv..

Och drabbas hela världen av en ekonomisk kris, då är det säkert invandrarnas fel.

Svenskar har inte längre någon religion. Svenskarnas religion är klagandets religion, svenskarnas religion är spriten. På helgerna utövar svenskarna sin religion. Tillsammans kräks och spyr de ihop på tunnelbanan som körs av just det, invandraren. Som arbetar natt för att han ska kunna försörja sin familj och sina avlägsna släktingar i hemlandet. Allt emedan vi svenskar mest bekymrar oss för vilka kläder som är snyggast inför nästa gång vi ska ut och praktisera vår religion, konsumtion, religion, konsumtion, religion..

Om man inte kan se att alla människor har lika värde och att alla borde få samma chans i livet oavsett bakgrund så kan man i alla fall konstatera fakta och det är att för att vi svenskar ska kunna gå i pension så behöver vi ha en population av människor i arbetsför ålder som arbetar och betalar skatt. Och i och med att Sveriges befolkningsutveckling ser ut som den gör med den största delen av befolkningen i den övre delen av pyramiden så behöver vi skaffa en jävla massa barn fort som fan. Eller så kanske vi kan tänka på att ta hand om de barn som kommer hit och iallafall låta dom städa tunnelbanan.

Fantastiska Hans Rosling!

Om ni verkligen vill veta hur Sverige ligger statistiskt i jämförelse med övriga världen, vad gäller BNP, demokrati, mänskliga rättigheter, antal rökare, och massa annan intressant statistik så rekommenderar jag starkt att upptäcka Hans Rosling och hans fantastiska program Gapminder som tagit mig med häpnad. Min fina vän Rebecka har introducerat mig till hans TED talk -föreläsningar och de är verkligen bättre än den bästa såpoperan, jag tittar på föreläsning efter föreläsning och vill bara ha mer!! Ännu finns det hopp för världen med människor som Hans Rosling!

Längtan till skogen

Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg från den 19:e Juli. Håll till godo.

Min bror och jag funderar. Vi funderar på mycket när det regnar och vi sitter uppe sent på nätterna och dricker ljummen julöl i sommarnatten. Varför det ska vara så svårt att vara vuxen. Hur man ska tänka. Om karriär och jobb och framtid. Vi försöker komma på en buisness vad man skulle kunna hitta på. Men att man måste vara så beroende av pengar pengar pengar. Att det inte går att skapa sig en egen värld, där man klarar sig själv i ett hus på landet i norrlands inland. Att det liksom inte funkar nu när man måste ha internet och försörjning och skola och sånt. Men vi vill ha hus och natur. Inte bli insmetade i någon slags stockholmslism där man måste bränna det man har på sånt som inte gör en lycklig. Vi kollar på hus på skoj. Runt tre millioner för ett renoveringsobjekt i utkanten av Stockholm. Vi hittar en hel fastighet med tre lägenheter och två butikslokaler i Kramfors för mindre än en femtedel.

Men jobben finns ju ingen annan stans än i storstaden, och vi vet båda att vi skulle få lappsjuka efter en vecka. Men samtidigt är det lockande med lugnet. De stora tallarna och fjälltopparna. Avståndet från svininfluensan och hemskheter i världen. En get en ko och några hönor. Nä vi är nog riktigt präglade av vår uppväxtmiljö. Som inte passar in idag, och inte heller gjorde det då när våra föräldrar försökte leva med husdjur efter husbehov. Eller vad den där boken nu hette som vi läste. Om självförsörjning och ängsslåtter.

Det här med att folk vill bli bönder igen som blivit värsta hypen efter ”bonde söker fru”. Och den fantastiskt fina lilla dokumentären om trädälskaren, säger inte det någonting om vår samtid? Iallafall säger den något om oss som har ett förhållande till skogen. Uppslitna med rötterna, tvingande in i ett samhälle där snurren tagit fart åt fel håll och det går liksom inte att stoppa det. Storstad, urbanisering, ekonomisk kris, klimathot, överbefolkning, krig, ekonomisk tillväxt bla bla bla. Och det gamla är väl inte alltid bättre. Eller är det kanske bara vi som drömmer, som alltid kommer att drömma. Bara för att vi är sådana.

Vi jag pratar om samvetet. Samvetet att man ska ta ansvar för hela världen. Det dåliga samvetet för u-länder, och hur mycket det egentligen betyder med klimathot och att köpa ekologiskt. Vi behöver få tillbaka kontrollen över våra liv. Komma tillbaka till det som är viktigt. Vi är ju bara djur som vilket djur som helst. Min bror pratar om rabarber, om att vi är som rabarber, som vill fortsätta leva, föröka sig. Vi vill inte veta vad som händer imorgon. När det kommer för mycket press, då ska vi krypa in i vår kokong, hålla oss till våra närmaste. Göra det som förväntas av oss på jobbet, men inte mer. Vi måste vara lite mer egoistiska säger min bror. Tänka på oss själva. Det hjälper inte att ha ångest för omvärlden. Om vi bara kan köpa en liten stuga och komma bort, bort från allt samvete. Njuta av livet som det är här och nu. Slappna av och ha roligt. Bry sig on det som är viktigt. Och det är väl dem man älskar, sen kan man ju kompostera också för all del.

Sommarlov fur alle

På jobbet är det sån full rulle att jag knappt hinner gå på toaletten. För hur jag än gör när jag jonglerar med tio patienter samtidigt går det inte riktigt att hinna med det jag ska.

Samtidigt som någon dement man drar ut sin infart med blodtransfusion och det sprutar blod över hela rummet, är någon annan drogmissbrukare som tagit överdos aggressiv och slänger blodtrycksmanschetten i taket, en tredje ung misshandlad kille får en ångestattack, och någon fjärde medelålders man håller på att få en hjärtattack för i alla fall tror han det, för det gör så ont över bröstet. Någon liten tjej som försökt ta överdos tabletter kräks i ett hörn, samtidigt som en man med misstänkt sepsis faller i blodtryck och jag blir tvungen att köra dropp i 120, emedan den storrökande KOL patienten får svårt att andas.

Det är jag och en annan sjuksköterska på arton patienter. Vi har ingen undersköterska som hjälper oss, och till läkarna får vi ringa om det är akut för de ligger och sover. Vi börjar kvällen med tio patienter, sedan släpps det på utifrån akutmottagningen och vi ska skriva in resterande åtta patienter under natten. Framemot tretiden kan det om vi har tur lugnat det ned sig och vi hinner kanske dokumentera det som hände kl 22. Om vi har tur. Sen ska vi övervaka, medicinera, ta prover på de 18 patienterna, och hjälpa de som vill på toaletten. Men det brukar vi inte hinna så de får oftast kissa på bäcken i sängen.

Jag diskuterade detta med min man som bara gapar. Han förstår inte hur vi i Sverige kan ha så konstiga prioriteringar. Att halva sjukvården stänger ner på sommaren, att det är viktigare att folk får semester än att vården fungerar. Att avdelningarna på sjukhuset drar ner på personal och platser så att man ska ha ledigt, SEMESTER!

Vilket på min arbetsplats resulterar i att vi inte längre har en tredje mellansjuksköterska på dagarna, och ingen kvällsundersköterska på kvällarna. Att så gott som all personal är ny och patienterna behandlas av en ny sjuksköterska som avlöses av en annan ny sjuksköterska som tas över av en tredje ny sjuksköterska. Ingen vet var någonting finns och när etikettskrivaren till provtagningsrören pajar mitt i natten, då har ingen någon aning om hur man lagar den.
Med de knappa marginalerna är det lätt att det knyter sig i magen när ambulanserna rullar in på rad.

Till saken hör ju också att en tredjedel av patienterna är utomsocknes, eftersom de är på SEMESTER och solar och badar.

Hur det än är tror jag att jag börjat komma in i tempot och med kroppen full med adrenalin lyckas jag i alla fall göra det nödvändigaste. Och när det fungerar är det faktiskt kul, tiden går supersnabbt och jag hinner knappt med så är det morgon igen. För att inte tala om vad jag lär mig. Men på vems bekostnad?

Sen var det det här med prioriteringar. Hur kan ett land påstå sig ha så bra sjukvård då hälften stänger ner på sommaren? Hör ni inte hur konstigt det låter? Sjukvård, som bör finnas tillgängligt året runt. För att vi ska sola och bada! Vi får ju börja om igen varje år på hösten.

Jag som alltid har slitit i vården på somrarna. Jag har sett hur det fungerar, år ut och år in, jag hör cheferna pusta, ja tack och lov, det gick i år ändå, lite med andan i halsen har man klarat av att inte döda någon på köpet pga. av neddragna resurser och ny personal. Personal som håller en sommar, för sedan är de slut. Ingen ordinarie vill ju jobba under dessa sommarmånader så de gör bäst i att ta ut semester samtidigt då det är som värst. För annars orkar man inte jobba kvar.
Ja svensk sjukvård är bra i teorin, men ska man bli sjuk ska man inte bli det på sommaren. Inte där jag jobbar i alla fall.

Att tidningar, myndigheter, industrier, företag, ja in princip allt - håller ingen eller mycket dålig kvalitet på sommaren, det drabbar ju i alla fall inte någon fattig. Eller gör det kanske? Sverige kanske måste börja tänka om, om vi vill hänga med i framtiden. Ett land som sover två månader om året halkar ju automatiskt efter, ingen tvekan om saken. Vad det än gäller. Oavsett om vi vill sola och bada eller inte.