Om hur allt började

För två år sedan vinkade jag adjö till Sverige för att åka till Indien och genomföra en fältstudie. Såhär drygt ett och ett halvt år senare sitter jag nu och väntar på min man som kommer flyttandes hit från Indien med pick och pack. Det var det sista jag kunnat tro den gången då jag åkte, att jag skulle gifta mig med en Indier!! Hur galen får man bli!

Och inte trodde vi det heller den första gången vi träffades när vi satt på röda plaststolar smuttade på whiskey och diskuterade svensk hårdrock. Det var i november för snart två år sedan på ett beach café i Karnataka, Indien. Jag tänkte det kanske är dags att berätta hur det hela gick till...


Det började med att min bror och jag båda behövde lite semester, jag från min studie om sjukvård i den avlägset belägna byn i Gujarat, och min bror från novemberrusket i Sverige.
Så lite spontant efter en uppmaning på facebook köpte min bror en resa med två veckors varsel och vi möttes upp i våra vänner diamanthandlarnas hus i Bombay. Vi båda blev lika chockade av att se hur feta vi blivit sedan vi sist sågs. Jag hade ätit söt Gujaratimat i tre månader och inte kunnat motionera överhuvudtaget, min bror hade gett sig på någon slags träningsdiet som gick ut på att först bli fet och sen fixa muskler.

Anyway, efter lite sällskapande med våra Bombayvänner satte vi oss på tåget som gick söderut längs den långa kustremsan. Vi passerade tillslut med glädje Goa och hoppade av nästan i farten från den knökfulla tågvagnen på en liten plats längs Karnatakas kust där vi hoppades på att slippa den värsta turismen.

Och slapp turister det gjorde vi, jag och min bror bodde nämligen helt själva på ett beachresort i en liten liten bungalow. Vi låg på golvet och skrattade helt utan substanser kväll ut och kväll in, medan restaurangägarna var i full fart med att bygga palmtak till restaurangen och servera oss fish curry emellanåt. Det var ännu lågsäsong och monsunen mullrade och det regnade på stranden och på taket till vår betonghydda.

Men vi var lika glada för det och vi sprang långa turer på stränderna, förbi små fiskarbyar och här och var en bajsande fiskargubbe i vattenbrynet. Min bror sprang för det mesta (utom när de bajsade) i vattnet och ändå var det jag som flåsade mest.
Men så efter en vecka i varandras sällskap bestämde vi oss för att byta strand, och pröva på att vara lite sociala.

Vi flyttade till en strand där västerlänningarna klädde sig i oförskämt lite kläder om inga alls och kastade sig efter freesbees i vågorna. Här var vi plötsligt turister och blev behandlade som sådana, försäljare kom och gick längs stränderna och sålde ananas och kartor över Indien för hutlösa priser. Jag hade mycket svårt att förlika mig med att vara turist igen efter tre månader i indiska kläder med mycket traditionellt påklädda nykterister uppe i Gujarat.

Så kom vår räddning en vacker dag. Där vi satt i ångorna av dåligt hash tillsammans med flummiga hippes och israeler kom en grupp indier i moderna kläder vandrande in på vårt beach café.
Dom flyttade in granne med oss och satte sig bekvämt ner utanför vår hydda, slog upp en medhavd whiskey och började spela kort. En stilig lång ung man bjöd in oss och sen satt vi alla och spelade kort och sippade på whiskey, Coca Cola och Sprite.

Vi skojade och skrattade om vikingar och hävde ur oss fördomar mot indier och svenskar. De trodde till en början att min bror och jag ett par och jag trodde att den långa snygga mannen som till min förvåning hette Samuel, var gift med bruden i gänget.

Så förflöt dagarna i skuggan av palmbladen till ljudet av vågornas rullande. En dag skulle min bror och jag åka tillbaka till Gujarat och vi gick till den lilla staden för att hämta våra biljetter som vi beställt hos den suspekta resebyrån. Till vår inte så stora förvåning hade gubben misslyckats med att boka oss biljetter och bad oss komma tillbaka om två dagar.
Den lilla gruppen med våra indiska vänner var också på väg hemåt och vi vinkade dem farväl och skojade om att vi skulle komma och hälsa på dem i Bangalore någon gång. En av dem skulle dock stanna kvar i några dagar, läsa en bok och ta det lugnt, sedan länge planerad ensamtid.

Så där satt jag plötsligt och åt middag med Samuel, den långa killen i blå tenniströja och vi pratade för första gången på tu man hand. Och nu började vi prata på riktigt, inte bara om musik utan om att välja och vilja och följa det man tror på, det var nog mest jag som pratade för jag pratar mycket när jag blir nervös. För jag tyckte att den stora skojaren i gänget nu visade sig nu vara en mycket intelligent, sympatisk och kreativ man som hade mycket intressant att säga. Och vi pratade och pratade. Och jag frågade om varför han inte var gift. Utan att ens tänka åt det hållet, men visst tyckte jag att han var intressant och snygg och attraktiv och allt det där. Men att tänka på att starta något med en Indier, det skulle ju bli alldeles för komplicerat hade jag i bakhuvudet. Det hade min gode kamrat och indienkännaren Mark sagt åt mig att passa mig noga för.

Vi pratade nog i tre dagar ensamma och nyktert över papayajuice och fruktsallad och åt tjocka indiska pannkakor och palak paneer.
Och det kändes bara för bra för att vara sant. Vi var ju likadana, fast ändå inte, men det sa klick, klick, klick, och vi stod på behörigt avstånd men ändå nära och tittade på stjärnorna om kvällarna och på solnedgången med fötterna i det varma vattnet och kände sanden som försvann under tårna i vågorna och vi kunde ha stått kvar hur länge som helst.

Närmare än så kom vi inte, för då var det dags för mig och min bror att åka. Den tjocka resebyrågubben hade tillslut fixat biljetter tillbaka till Gujarat. Sam och jag bytte e-mail adresser och kramades för första gången i vårt liv när vi sa hejdå, och det var då det kändes riktigt sorgligt och jag började förstå vad som höll på att hända.

Jag satt sedan på internetcaféer i Jaipur och började skriva, långa brev och korta brev om viktiga grejer och om de mest triviala småsakerna man kan tänka sig.

Jag åkte hem till Sverige, breven blev tätare och intensivare och plötsligt insåg vi att vi inte kunde låta denna chans gå oss förbi, en chans som endast dyker upp en gång i livet om den ens gör det någon gång. Så vi bestämde oss för att satsa. Så Sam tog mod till sig och berättade för sina föräldrar och först trodde vi aldrig att det skulle gå, men de var så accepterande eftersom vi båda var från kristen familj och sen var det bara för honom att fixa visum och köpa biljetten hit.

Så kom han till Stockholm en dryg vecka i april och det var en vecka på rosa moln då jag insåg att det inte var fantasier eller drömmar utan att jag faktiskt träffat rätt så det bara gnistrade om det. Sen var det inte ett svårt beslut att jag bestämde mig för att flytta till Indien den hösten. Jag gjorde vad som helst för att få vara med honom, och samtidigt få ta ännu större del av det Indien jag redan kände och inte kände till. Så i september åkte jag, och det är väl ungefär därifrån denhär bloggen startade.

Och nu som sagt är vi gifta och vi har varit ifrån varandra alldeles för länge sedan i maj och snart ska vi för tredje gången mötas efter lång väntan då han nu flyttar hit. Och till råga på allt har han fått jobb på en animationsfirma i Stockholm, och vi har lyckats hitta en liten lägenhet på Kungsholmen.

Som slutplädering skulle jag bara vilja säga att om inte jag hade vågat något i mitt liv hade detta aldrig skett och jag är så glad att jag vågade satsa. Somliga tycker kanske man är naiv och tar för stora risker, men som sagts förut om man inte satsar högt, vinner man heller inte stort. Och om man inte vågar följa sitt hjärta går det kanske halvbra, men inte förrän man vågat lyssna helt och hållet till sig själv och det som känns rätt i magen står sen beviset framför ögonen, att allt faktiskt går (nästan) om man bara vågar tro på det. Att livet faktiskt kan bli som en romantisk komedi och att kärlek finns på riktigt, men man måste våga tro på den. Och våga satsa på den. Det tror jag i alla fall. Och när man hittat rätt då vet man det, då behöver man inte tveka längre.

Stockholm i mitt hjärta

Det var helt fantastiskt jättekul att åka till Stockholm. Åhh så jag har saknat allt och alla. Bara att åka tunnelbana kändes riktigt kul, vilken sjuk lyx det är. I perspektiv till hur krångligt det var i Bangalore att ta sig fram är det rena rama paradiset. Från här till där på femton minuter. Folk som plankar och de som tycker det är dyrt har ju ingen aning om vad de betalar för ju! Herregud pengarna måste ju komma någonstans ifrån, tunnelbanor ramlar ju inte ner från himmelen hur som helst.

Den är så skön den där en surrealistiska känslan som brukar komma när man varit borta väldigt länge. Det där perspektivet som gör att man kan sitta och småle åt folk som diskuterar saker som känns så triviala och oväsentliga i det stora sammanhanget att de endast kan uppkomma ur ett välfärdssamhälle där man tappat perspektiven. På det stora hela.

Att säga att man är fattig i Sverige håller inte, det är inte vad man kan kalla fattigdom. Fattigdom är någonting helt annat än att vara student och inte ha råd att gå på konsert en gång i veckan. Fattigdom är att inte kunna göra någonting åt sin situation. För hur lite pengar vi än har till att köpa drinkar och senaste tunikan från Weekday så får vi sjukvård om vi blir sjuka, vi får utbildning, vi får a-kassa, och uppsägningstider och om inte är nog så får vi bidrag, bidrag till boende, bidrag till barnen, bidrag till studierna, bidrag till företaget. Tänk då att ni lever i en värld där inget av detta finns. Om det då händer något, då ni.

I alla fall, på fem dagar hann jag med att träffa mer än tjugo pers, en Bergmanfestival och en examen. Leka med bebisar, tvååringar och hjälpa till med matteläxor. Diskutera meningen med livet, framtiden, kärleken och konsten. Dricka cider, äta crêpes och kolla in nya modet som verkar vara någon slags 90-tals flashback med stora t-shirts och tights i urblekta färger.
Rebeckan lärde mig att kjollängden följer konjunkturen och det är väl fascinerande av något för nu går folk omkring knappt utan kjol.

Sen åt jag soppa med Johanna och pratade om framtiden och bröllopsplaner med Henrik, middag och hallonpaj med Teresas stora familj och akrylmålning med Bea och ett glas rött med Sandy, Anna, Karin och Kaj. Och en till sväng omkring stan med Kajsa och Rebeckan. Sen var det matlagning med Kari med bebisen på höften och kaffe med Tove och Linus på tunnelbanan för att nöjd och belåten åka tillbaka till tysta Öland och alvaret.

Nära döden upplevelse

Dagen innan jag åkte hem utnyttjade Sam och jag vår bröllopspresent från mina bröder. Att flyga i ett väldigt litet flygplan på 230 kg. Kallas Microlight på fackspråk.
Eftersom jag varit så nojig för allt och haft katastroftankar på sista tiden var det bra att utmana ödet lite och känna sig odödlig igen. En ung cool tjej var vår pilot och vi flög trots flygförbud från kontrolltornet på egen risk samtidigt som åskvädret bullade upp sig på ena sidan himlen.

Det gjorde mig lite mer säker på att jag skulle dö där jag satt på 1100 feet när jag såg hur regnet kom allt närmare och flygplanet kastades upp och ner för varje vindpust. Jag tittade ner på husen och bilarna som såg ut som små leksaker och tänkte på hur det borde kännas att störta, om man kan hänga fast i vingarna på något sätt.
Men adrenalinrushen och de skakiga händerna var värt allt ändå när vi lyckats landa och de första regndropparna föll och jag insåg att det nog inte är så lätt att dö trots allt.


Livrädd


I luften


Glad och överlevande

Att sedan säga hejdå till Sophie, Mum och Dad och allra minst Sam var inte det lättaste jag gjort på länge. Det är inte lätt att var känslig, jag fattar inte hur andra människor klarar det. Mina känslor ligger liksom utanpå hela tiden.
Jag fick jobba stenhårt med självkontrollen på flygplatsen för att inte tappa det totalt, men med motivationen att inte vilja bjuda de nyfikna indierna på mer skådespel lyckades jag trots allt behärska mig. Som tur var.

Nu när internet fungerar smidigt passar jag på att ladda upp lite bilder som jag lovade för ett tag sedan. Här är några av de bilder som Sophie hämtade från Chennai.


Mina svärföräldrar


Gammalt familjefoto. Mum och Dad i mitten längst bak med Shirley på armen, innan de andra två var födda.


Sam spelar elgitarr med coola unceln och sin kusin. Shirley på klaviatur

Söndagsslöa

Idag missade vi kyrkan igen. På senaste tiden har vi blivit två okristliga loosers som mest kollar på film halva nätterna och sover halva dagarna. Men när skälet att gå till kyrkan är för inte göra föräldrarna besvikna så tappar man liksom motivationen tillslut. Även om vi inte går till deras konservativa kyrka utan till den mest svenskliknande kyrkan i stan.

Men varje gång vi sitter och lyssnar på predikan letar jag mer eller mindre medvetet efter påståenden och som säger emot föräldrarnas kyrkas sätt att vara. Som tillexempel att man skall inte fördöma eller döma, älska din fiende, behandla alla lika, gud är kärlek, hjälp de fattiga. Men det slutar ju med att jag egentligen inte alls är någon god kristen eftersom jag sitter och letar efter sånt som ger mig rätt och dem fel, och hur accepterade och kärleksfullt är inte detta?

Äh jag tillåter dem tro på det de vill, men då ska jag inte gå till kyrkan för deras skull utan min egen och jag respekterar dem så mycket att jag aldrig skulle få för mig att säga till dem att jag tycker de har fel. Men egentligen finns det ju inget rätt eller fel när det kommer till religion, tro är faktiskt varje människas ensak, det borde ju till och med jag ha lärt mig vid det här laget. De är gulliga och oskyldiga men i mina ögon uppätna av en sektliknande kyrka. Inget jag kan göra något åt.

Igår var vi ut och åt med gänget. Sophie följde också med och vi satt och grillade svampar och drack drinkar på Barbecue nation. Hamsa och Prem kommer nog att gifta sig inom några månader så fort deras föräldrar introducerats för varandra nästa vecka. Det är väl på tiden (i indisk tidräkning) efter att ha varit ett par i fem år. Och så mycket som de hjälpte oss med vårt bröllop så skulle jag gärna vilja vara med vid deras såklart. Hamsa högg mig i armen och tiggde och bad om att jag skulle stanna i Indien.

Jag hade ju verkligen inte tänkt att röva bort Sam så snart efter att vi gift oss och jag hoppas de inte blir allt för arga på mig för det. Förhoppningsvis kommer vi kunna komma och hälsa på en gång om året eller så i alla fall, det är i alla fall föräldrarnas krav nu när Sam gör som storasyster Shirley och flyttar utomlands.

Förra helgen var Sophie och föräldrarna till mammans födelseort i Chennai. Sophie lyckades fotografera av några gamla foton från deras barndomstid. Det är inte klokt vad tjusiga de var föräldrarna då de var unga, lika gamla som Sam och jag är nu. Vad tiderna förändras. Pappan körde tom med smal slips och kvalitetskostymer. Kul med bilder.

Här hade jag tänkt att ladda upp några gamla bilder från den tiden men internet är så fantastiskt slött idag så jag vågar inte riskera något. Förhoppningsvis bättre lycka imorgon. På återseende och godnatt. Nu ska vi slöa oss med ännu en film, tror det blir "In The Mood for Love".

Tandtvätt och Bio

(Det här skrev jag egentligen igår kväll innan Sam distraherade mig med Old Monk och jag glömde posta det;)

Idag har jag inte tänkt så mycket på svin pandemin. Däremot har jag legat och pratat med en ung man som körde gummiförklädda fingrar i munnen på mig emedan vattnet sprutade så och en annan liten mer tystlåten sköterska torkade mina kinder med en näsduk. Vi pratade om att hans föräldrar bor i Hamburg. Och om att tandvård faktiskt är jättedyrt i Sverige och inte alls tillhör det annars så välkända svenska sjukvårdssystemet.
Det var faktiskt riktigt trevligt att rensa tänderna och ta bort allt plack och skräp. Den pratglada doktorn avslutade med en omgång tandtråd mellan mina rader. 1500 rupier fick han för besväret och jag fick skinande rena tänder som kändes mjuka och fantastiskt lena efteråt.

Sen åkte Sam och jag till stan och åt malaysisk lunch och gick på bio. Monsters VS Aliens. Sam har inte missat en enda animerad film på bioduken, och han har smittat mig lite så nu sitter jag också och tittar på detaljer hur håret flyger och människor rör armarna när de springer, och hur man egentligen ser ut när man är förvånad. På samma ställe som bion finns ett spökhus och Sam övertalade mig att vi skulle gå igenom. Jag hade aldrig klarat det ensam så mycket skrek jag och klamrade mig fast vid Sam. Men det var en härlig känsla efteråt då vi överlevt.


Här behövs inga ladugårdar.


Varför inte radda upp kossorna på trottoaren?