Jag ska börja blogga igen

Två månaders bloggpaus. Det finns så mycket att skriva om, nu blir det ungefär som när man var liten och inte hade skrivit brev till brevvännen på länge, länge. Så jag börjar såhär

Hej!
Hur mår du? Förlåt att jag inte skrivit på länge.
Jag mår bra, idag regnar det här. Vädret är jättetråkigt. Jag längtar till det blir soligt igen.
Jag är kär i en kille. Jag tror att jag berättade för dig om honom i förra brevet. Han heter Samuel och är jättefin. När han ler känns det bra i magen. Idag ska vi äta Dahl, Rasam, Sabji och ris till middag. Det tycker jag är jättegott. Jag håller på att lära mig allt om indisk matlagning.

Igår på jobbet pratade alla om julen. Jag önskar mig inte så många julklappar men att jag får umgås med min familj. Nästa år kanske mamma har en hund. Den ska heta Pluto. Fast jag vet en julklapp ska jag få. Jag önskar det blir snö snart så vi kan åka skidor.

Skriv snart söta sockertopp så kommer svar så snabbt!

Tusen Kramar!

Stina

Längtan till skogen

Jag hittade ett gammalt opublicerat inlägg från den 19:e Juli. Håll till godo.

Min bror och jag funderar. Vi funderar på mycket när det regnar och vi sitter uppe sent på nätterna och dricker ljummen julöl i sommarnatten. Varför det ska vara så svårt att vara vuxen. Hur man ska tänka. Om karriär och jobb och framtid. Vi försöker komma på en buisness vad man skulle kunna hitta på. Men att man måste vara så beroende av pengar pengar pengar. Att det inte går att skapa sig en egen värld, där man klarar sig själv i ett hus på landet i norrlands inland. Att det liksom inte funkar nu när man måste ha internet och försörjning och skola och sånt. Men vi vill ha hus och natur. Inte bli insmetade i någon slags stockholmslism där man måste bränna det man har på sånt som inte gör en lycklig. Vi kollar på hus på skoj. Runt tre millioner för ett renoveringsobjekt i utkanten av Stockholm. Vi hittar en hel fastighet med tre lägenheter och två butikslokaler i Kramfors för mindre än en femtedel.

Men jobben finns ju ingen annan stans än i storstaden, och vi vet båda att vi skulle få lappsjuka efter en vecka. Men samtidigt är det lockande med lugnet. De stora tallarna och fjälltopparna. Avståndet från svininfluensan och hemskheter i världen. En get en ko och några hönor. Nä vi är nog riktigt präglade av vår uppväxtmiljö. Som inte passar in idag, och inte heller gjorde det då när våra föräldrar försökte leva med husdjur efter husbehov. Eller vad den där boken nu hette som vi läste. Om självförsörjning och ängsslåtter.

Det här med att folk vill bli bönder igen som blivit värsta hypen efter ”bonde söker fru”. Och den fantastiskt fina lilla dokumentären om trädälskaren, säger inte det någonting om vår samtid? Iallafall säger den något om oss som har ett förhållande till skogen. Uppslitna med rötterna, tvingande in i ett samhälle där snurren tagit fart åt fel håll och det går liksom inte att stoppa det. Storstad, urbanisering, ekonomisk kris, klimathot, överbefolkning, krig, ekonomisk tillväxt bla bla bla. Och det gamla är väl inte alltid bättre. Eller är det kanske bara vi som drömmer, som alltid kommer att drömma. Bara för att vi är sådana.

Vi jag pratar om samvetet. Samvetet att man ska ta ansvar för hela världen. Det dåliga samvetet för u-länder, och hur mycket det egentligen betyder med klimathot och att köpa ekologiskt. Vi behöver få tillbaka kontrollen över våra liv. Komma tillbaka till det som är viktigt. Vi är ju bara djur som vilket djur som helst. Min bror pratar om rabarber, om att vi är som rabarber, som vill fortsätta leva, föröka sig. Vi vill inte veta vad som händer imorgon. När det kommer för mycket press, då ska vi krypa in i vår kokong, hålla oss till våra närmaste. Göra det som förväntas av oss på jobbet, men inte mer. Vi måste vara lite mer egoistiska säger min bror. Tänka på oss själva. Det hjälper inte att ha ångest för omvärlden. Om vi bara kan köpa en liten stuga och komma bort, bort från allt samvete. Njuta av livet som det är här och nu. Slappna av och ha roligt. Bry sig on det som är viktigt. Och det är väl dem man älskar, sen kan man ju kompostera också för all del.

Vuxenångest x2

En annan sak som också fått mig att fundera på det här angående att växa upp, bli vuxen, eller ska man kanske säga förstå att man är vuxen, är när alla möjliga människor som man känt eller lärt känna genom åren plötsligt bombadera Facebook med bebisbilder. Oh herregud. Det var så det gick. Det som hände, så det blev- känslan liksom. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Jag blev ditten, han datten och vi fick denna på patten. Ha ha liksom. Hjälp.

Att det är Sam och jag det är jag så fantastiskt jätteglad för, men betyder denna ålder att man måste bli vuxen, fixa fast jobb och få barn, köpa lägenhet eller möjligtvis hus och sitta hemma och kolla på tv på kvällarna för man är alldeles för trött för att hitta på annat. Sen möjligtvis om man har tur blir man alldeles för full någon enstaka gång om året när man lyckats få barnvakt och går på fest, och då sitter man iallafall bara och diskuterar dagisplatser och skolor och nya kombibilen. Att man ska sluta tro på framtiden och bli alldeles för upptagen bakom blöjbergen så man inte orkar göra revolution längre? Att man kanske kan unna sig en resa till Mallorca en gång om året och bada i pool med andra småbarnsföräldrar? Nej dra på trissor.

Jag kanske bara jobbar på ett jobb med alldeles för vanliga småbarnsföräldrar med vanliga funderingar och prioriteringar, som läser Hemmets Veckotidning och Damernas Värld och diskuterar smakerna på lösgodis. Och vad är det för fel på det egentligen? Det är nog bara mig det är fel på som inte förstår det, jag vill förstå det men jag kan ju inte, jag kan ju bara inte bli sådan! (eller kan jag det?)
Hmmm

I allfall, hursomhelst, vuxen eller inte, jag har en mycket god nyhet. Sam kommer hit den 24 augusti. Nu är det bestämt och biljetten redan köpt och betald. Jippijejjjeeejj. Jag kan börja kryssa av i almanackan. Det ska bli så fantastiskt skönt att få se honom igen, jag är så så otroligt otroligt glad för detta!!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När jag var yngre då var jag odödlig. När hela livet låg framför fötterna och det verkade lika rimligt att bli stadsminister som rockstjärna. Jag skulle bli stor konstnär, journalist, veterinär eller psykolog. Jag skulle köpa ett stort vitt trähus som låg vid havet och plocka snäckor på stranden i solnedgången. Vi skulle göra revolution mina kompisar och jag, vi diskuterade Marx och bildade band och skulle turnera över hela världen.

Det värsta är att jag vet fortfarande inte vet vad jag ska bli. Jag har provat på att bli rockstjärna, sociolog och konstnär. När jag valde att bli sjuksköterska tänkte jag att jag skulle gardera mig mot tristessen och begränsningarna då psykolog var så enformigt och sociolog så universitetsbundet, rockstjärna så bandbundet och konstnär så egoistiskt. Så jag blev sjuksköterska. För att det fanns så många möjligheter, och för att jag älskade att höra på historierna och vara viktig och betydelsefull när jag kokade kaffe i hemtjänsten.

Jag ville kunna svara på frågorna och hjälpa till med det som gjorde ont. Jag ville inte att människor skulle behöva vara ensamma och jag ville kunna allt om mediciner och biverkningar och vara med och utveckla vården. Jobba för det som ger bättre hälsa, oavsett om det var medicinskt eller psykiskt. Ur ett samhällsperspektiv lika väl som ur individsynpunkt. Jag bestämde mig en gång för att bli vårdforskare. Längre har jag inte kommit, men nu funderar jag igen för det verkar ju som om man måste bli politiker för att kunna påverka vården. Vem lyssnar på en omvårdnadsforskare om inte resurserna finns att förändra?

Jag är så förvirrad, för samtidigt vill jag ju bli konstnär, jag vill kommentera min omvärld och vara fri att göra detta, inte styras av någon annans åsikter. Kanske skulle jag bli journalist och börja om för att läsa på journalisthögskolan för att sedan upptäcka att det suger hästballe att slicka röv på Aftonbladet. Jag kommer ju ingenstans, jag blir bara äldre för varje år som går. Är det här som kallas trettioårskris, eller är det problemet med min generation som har för många valmöjligheter? Eller I –landsproblem som det så ironiskt kan kallas.
Vad tycker ni att jag ska bli? Snälla några tips kanske?

Allt om kungafamiljen

Den senaste tiden har jag intresserat mig lite extra för kungafamiljen. Och det händer inte särskilt ofta. Egentligen tycker jag ju att monarkin är ett gammalt konservativt tjabbel som borde avskaffats för länge sedan.

Jag blev lite nyfiken och kollade upp vad monarki egentligen betyder och jag läser att det är den äldsta formen av stadsstyre, och grundar sig på hur stammar styrdes. Monarkerna sågs som gudomens eller gudarnas representant på jorden. De var ofta präster, gudar och kungar en i samma person.
Ja är inte vår självaste Konung lite gudomlig (!)

Jag tycker synd om kungafamiljen. Att de till skillnad från de flesta andra som föds i detta land inte själva har val att bestämma vem de får gifta sig med och vad de vill säga. Att de förväntas svara korrekt på allt och le åt alla. Och om de inte gör de får de på moppe.

Det som förvånar mig mest är att så stor del av svenska befolkningen stödjer denna förlegade form av stadsstyre. Kanske har vi monarki på samma sätt som det är roligt att hålla apor i en bur. Vi har något att titta på och skvallra om och kritisera. Om de var något annat än kungliga hade de kunnat dra sig ur, välja att inte ställa sig i rampljuset, men om man är född i detta kast vad har man för val?

Inte ens Indien har Monarki för guds skull, även om väldigt många i Indien inte får gifta sig hur som helst alla gånger. Kastsystem, arrangerade äktenskap, giftermål inom samma släkt för att blidka släktens sociala och ekonomiska intressen. Ja det finns visst några paralleller här.

Både hans Gudomliga Majestät Konungen, men också vår inte längre så rundkindade stadsminister Fredrik Reinfeldt måste tydligen godkänna vem kronprinsessan Viktoria får gifta sig med. Jag säger då det.

Men hursomhelst, i alla fall, jag hoppas nu att det går bra för Daniel Westling med hans nya njure, och Sverige har ju trots allt kommit en bit på väg som vågar acceptera någon som inte har blått blod att se som blivande prins. Och denne blivande prins verkar ha lyckats med att få fler svenskar att anmäla sig till donationsregistret. Något bra kanske det är med den svenska monarkin trots allt.

Kossor och daggmaskar och hundar på indiska tåg

Prestationsångest. Jag vet inte vad jag ska skriva om längre när jag inte är i Indien. På dagarna är jag i Sverige. På nätterna däremot är jag där igen.

Jag stod mitt på en väg mellan några lastbilar, i den indiska trafiken såklart. Plötsligt kom det en svart ko springande mellan bilarna. Och bakom den en ung tjej. Hon slog på kon med en piska och kon blev arg och sprang rakt emot mig för att stångas. Jag kom ingenstans eftersom bilarna var i vägen. Men då stannade kon. Och jag blev arg på tjejen som piskade kon, för hade hon inte gjort det hade den aldrig attackerat mig. Jag vill ju vara snäll mot djuren.

På dagen när jag var i Sverige umgicks jag med morfar, vi var bakom hans hus och jag tittade på hur han skötte sina blommor. Plötsligt hittade han en daggmask som låg i solen.
– Inte ska du ligga här lilla vän och stekas i solen, kom så ska du få komma till en mörk och fuktig plats, sa min morfar.
Så tog han upp den lilla daggmasken varsamt och medan han höll den i sin slutna hand grävde han en liten grop och stoppade sedan ner den lilla masken.


Morfar

Jag tycker mycket om min morfar. Han var ju en av de första ekologiska odlarna i Sverige, han har varit vegetarian och förstått vitsen med att inte använda konstgödsel i över trettio år, och det är först nu som folk börjar fatta allvaret med miljöproblemen. Dessutom har han ju uppfunnit sand och gräsklippsmetoden.

Nu skryter jag allt, men jag är ju lite stolt, gräsklippet gör så blommorna blommar och allting blir frodigt och grönt, betydligt bättre och kraftigare än de med konstgödsel.

Om min morfar var född i Indien, då skulle han nog varit Jain, en sådan som inte dödar något levande, men kanske skulle han varit lite greenpeaceaktivist, naturdoktor och buddist också.
Läste någonstans att det går åt 30 gånger mer energi för att producera ett kilo nötkött än ett kilo vegetarisk mat. Och då sade man också att matkonsumtionen står för nästan en tredjedel av vad varje svensk släpper ut i koldioxid.

Denna tanke är lite skrämmande tanke nu när Indierna övergår mer och mer till att äta kött, kött är det lyxiga, det som ger status. Bjuder man på middag i Indien i en något välställd familj, då måste det vara kött. Man vill ju inte verka fattig. För vegetarisk mat är för fattiga, kött för rika. Kött har blivit en statussymbol precis som ljus hy.

Man kan ju prisa hinduismen och tycka att det är tur att så många av jordens befolkning är hinduer och därmed betraktar korna som heliga. Att äta fågel och fläsk var enligt den där undersökningen betydligt bättre för miljön än ko, men inget går ju upp mot vegetarianismen ;)

En annan natt drömde jag att jag åkte Indiskt tåg. Som vanligt beställde jag mat på tåget, men jag var allt lite orolig för hur det skulle gå med min hund. För jag hade en hund med ombord, det har jag aldrig sett i Indien, jag tror inte det går där. Medveten om detta hundproblem blev jag mycket förvånad när serveringspersonalen kom med en tallrik mat som var formad till tre fina ben med örtkryddor strödda på och gav denna till min hund. Detta trodde jag inte om Indiska tåg.
Drömtydning någon?

Skärpning

Så nu när jag gnällt av mig lite och spelat teaterapa och fått alla stackars människor att tycka synd om mig då känns det genast mycket bättre. Egentligen är det ju inte alls synd om mig. Ja, min mamma har cancer, men det får var 10:e kvinna, Sophie är sjuk och det är faktiskt inte rättvist, men hon ska få en operation och hon har alla möjligheter i världen att må som vem som helst efter det. Och min indiska familj har råd med operationen, hur många indiska familjer har det?

Sen kan jag ju gnälla över allt annat möjligt, men jag har jättefina vänner som bryr sig och jag vill ju faktiskt vara här på Öland med min mamma. Idag har koltrastarna sjungit lite mer och de är ju glada och kvittrar på även om de kanske heller inte glider på en räkmacka hela tiden. De måste ju jobba häcken av sig för att överleva och vilket kort liv sedan. De är ju så glada ändå.

Nu är det dags att jag lär mig att bli lite nyanserad, som de flesta andra människor på denhär planeten. Jag har det jättebra, jag har en man som älskar mig, två fina bröder, min älskade mamma och pappa och alla andra släktingar som finns nära fast långt borta. Som Teresa skulle säga ”nu får du ta och skärpa till dig”. Och det ska jag. Nu skärper jag mig. Tack för de fina mailen och telefonsamtalen som jag kanske inte ens vågade svarade på.

Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.

Kokheta vardagsfunderingar

I natt drömde jag en himla massa. Bland annat att jag var så sjukt arg på de svenska myndigheterna eftersom jag var tvungen att göra ett prov i geologi innan de skulle påbörja Sams ansökan om uppehållstillstånd. Geologi av alla ämnen! Jag stod och skrek och svor och sa att det kan väl inte vara rimligt att sätta sådana krav för att jag ska få vara med min man i Sverige? Och jag svor ännu mer och spottade och sa att det var jävligt fult av Fredrik Reinfeldt och co att hitta på sånna dumma regler för att göra det svårt för invandrare att komma in i landet.

Det är fortfarande sjukt varmt och jag känner mig så slö eftersom jag för det mesta ligger och titta på när fläkten snurrar i taket och undgår att röra mig eftersom svetten rinner så mycket då. Det är förlamande med värmen. Bangalore har aldrig varit såhär varmt tidigare och regnen som brukade komma emellanåt under sommarmånaderna har slutat komma. Alla träd hänger med huvudena och vi är tvungna att ha alla fönster stängda och fördragna på dagarna för att isolera oss så mycket det går mot värmen. Att gå ut är inte att tänka på och de korta stunder Freddy går ut bränner han tassarna så han vill gå in igen.
På nätterna är det i alla fall lite kallare, då tittar Sam och jag på film, cyklar på träningscykeln och ibland dricker vi Brandy eller rom med ingefärsvatten.

Det finns mycket tid att tänka. En dag googlade jag på min morfars namn och insåg att han faktiskt är en riktig författare. Han har skrivit flera böcker och åker fortfarande runt och håller föredrag. Det är så enkelt att ta för givet en massa saker bara för att de alltid funnits där sedan jag varit liten. Till exempel pappas skägg, morfars växter, mammas hembakta bröd och farmors stickade strumpor. Sånt som inte alla får lyxa sig i men som jag uppskattar så himla mycket. Ja pappa vore väl kanske lika bra utan skägg men han är grym på att spela schack, laga mat efter recept och bygga båtar också.

Ibland tänker jag på mumintrollen, hattstugan, trasdockorna och bröderna lejonhjärta och jag är så himla tacksam för min barndom. Det är något väldigt fint med att vara barn. Jag funderar om man hela livet söker efter det där som gjorde barndomen magisk. Om det egentligen är det vi letar efter hela tiden. Det vi hade och det vi drömde om.

Nä nu ska jag gå och äta middag med Sam som dagen till ära struntat i att raka mustaschen för att få lite omväxling. Han ser ut som en sjukt snygg hallick och jag börjar bli lite rädd för hur jag ska kunna hålla tjejerna borta från honom då vi kommer till Sverige.

Klick-människor

I går kväll när jag inte kunde sova låg jag och funderade på lite olika saker. I vanliga fall brukar Sam ligga bredvid och vi brukar prata, bråka, diskutera och fundera tillsammans, men nu var jag ensam. (Sam sitter på tåget på väg till Delhi för att berätta vad jag har för färg på tandborsten)

I alla fall kom jag att tänka på hur märkligt det är att vissa människor är på samma våglängd som en själv. Jag menar de där som det klickar med första gången man ser dem, de som man bara behöver byta ett ögonkast med för att ingå en hemlig pakt som har ett hemligt tyst språk. Precis de där människorna som är mina vänner.

Vissa har jag ramlat in i av en slump, men sedan inte kunna släppa alls sedan dess, och även om de kanske är långt borta och det kan långt emellan gångerna vi ses så läser man vartenda ryck i ögonbrynet och behöver inte säga så mycket. De som man själv förstår, för de är precis som en själv. De som gör det omöjligt att ljuga.
Vad är det då som gör att man förstår och förstås av vissa men andra människor man möter blir det kollision direkt, eller i alla fall känns det som att det inte är någon ide att försöka förklara, för det är liksom inte samma våglängd från början?

Är det inte märkligt? Finns det liksom olika kanaler att kommunicera med? De människorna som inte jag förstår kan ju heller inte förstå mig, och kanske framstår jag för dem som ett mirakel på samma sätt som de för mig? För det mesta känner jag mig som om jag går omkring som en öppen bok som alla kan läsa, för jag tycker inte att jag alls kan dölja någonting. Eller är det bara så att det bara är vissa som kan läsa? Finns det olika sorter av oss, eller varför är det såhär? Vi är ju alla människor på samma planet.

Och för att tillägga har detta ingenting med Indien kontra Sverige att göra, snarare kan jag häpna av att jag kan möta dessa klick-människor här också och ibland utan att ens kunna prata samma språk, det är väl himla märkligt..

Nya tankar och nya ideer

Såklart är ingen av oss oumbärliga och vi behövs inte alls på lägret som arbetskraft utan det finns det personal så det räcker och blir över. Nog kan vi korrigera här och där och instruera i hygien till vissa, men vi skall inte tro att vi är västerlänningar som kommer till Indien för att göra gott och hjälpa de fattiga (genom att köpa en dyr flygbiljett och förstöra miljön lagom mycket) för rädda vårt eget samvete över att överkonsumera och leva i lyx. Så vad ska vi göra då tänker vi, vi är inbjudna som gäster och nu får vi se allt detta fantastiska sociala arbete som drivs av kunniga lokals som har kännedom om de lokala förhållandena och vi funderar på hur mycket utländska så kallade volontär organisationer egentligen är en bluff och hur mycket som handlar om människors dåliga samvete och vad man skulle kunna göra istället.

Vi bestämmer oss för att ta tillfället i akt då vi båda är sjuka teoretiker som älskar att analysera skriva och teoretisera och trots allt har Eleonor en master i South Asian studies och pratar hindi och jag är legitimerad sjuksköterska och vi borde kunna göra en intressant field study och intervjua patienterna och skriva en snitsig artikel för någon lämplig tidning och så går vi och sätter oss på ett lokalt hak och brainstormar idéer över en limesoda. Sen tappar jag rösten och kan inte prata mer och jag vet inte om det är min kropps reaktion på alla frågor jag får och äntligen får jag vara tyst och jag stannar hemma på eftermiddagen för att reflektera och meditera, eller snarare skriva och sortera tankarna. Ikväll ska vi följa med en av tonåringarna som Ellis stått med i blocket hem och göra Puja och äta frukt för det är sista dagen på en lång festival som väckte oss fyra i morse då det handlar om att se gudarna i naturen och vattnet istället för i statyer och gudabilder och något som firas av alla kast och därför var alla uppe och sköt raketer medan vi låg i våra myggnätssängar och höll för öronen.

På tåget till Delhi

Jag tillbringar 40 timmar på tåget skumpandes hela vägen från Bangalore till New Delhi. Eftersom jag är envis och tänker på miljön tjänar jag runt 6000 rupier på detta istället för att ta flyget. Förutom att jag blir hemskt trött och slö av tågets vaggande och att det bredvid mig sitter feta män som frågar mig om det ekonomiska läget i Sverige, arbetsmarknad och andra världskriget och att maten inte smakar i närheten av maten jag får hemma är det ändå ganska trevligt.

En ung kille som pluggar i Bangalore är mitt sällskap. Han berättar han växt upp i Shrinigar i Kashmir och han är väldigt ljus så först tror jag nästan tror han är utlänning och han berättar han är muslim och att han saknar Kashmir och han är förvånad över att Sverige verkar så tryggt och att inget land hotar Sverige. Jag lånar honom en av mina böcker som han sträckläser på någon timme. Jag sitter och tittar ut genom fönstret när solen går upp och ser kåkstäder som far förbi och en kvinna som sitter och bakar chappatis utanför ett skjul av räfflad plåt och smala små barn som springer runt nakna och samtidigt sjunger Tomas Öber tra la la lillla molntuss i mina öron och det känns surrealistiskt och lite ledsamt och jag ser en verklighet så långt borta från min egen men samtidigt så nära för den är alldeles utanför fönstret.

På en station ute i ingenstans leker jag med tanken på vad som skulle hända om jag klev av där och konstaterar att det är bäst att inte försöka. På perrongen ligger en liten liten hundvalp på en sko och runt omkring den går ben som inte trampar på den men heller inte ser den och jag är glad att jag inte är en hundvalp.
På husen utanför sitter girlanger och gröna kvistar och på gatorna är det ritat fina krusedulliga mönster med krita och pulverfärg och på de rikare husen lyser mot kvällen fullt det av små små lampor som blinkar och på himlen exploderar raketer som sakta bleknar bort och ersätts av nya i regnbågens alla färger och det är Divali.