Compliance

När jag började skriva min blogg hade jag stora ambitioner att skriva om hälsa och sjukdom, i Indien och i Sverige.
Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.

Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.

Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.

Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.

Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.

När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.

När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.

Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.

Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.

Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?

Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.


Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag

Klick-människor

I går kväll när jag inte kunde sova låg jag och funderade på lite olika saker. I vanliga fall brukar Sam ligga bredvid och vi brukar prata, bråka, diskutera och fundera tillsammans, men nu var jag ensam. (Sam sitter på tåget på väg till Delhi för att berätta vad jag har för färg på tandborsten)

I alla fall kom jag att tänka på hur märkligt det är att vissa människor är på samma våglängd som en själv. Jag menar de där som det klickar med första gången man ser dem, de som man bara behöver byta ett ögonkast med för att ingå en hemlig pakt som har ett hemligt tyst språk. Precis de där människorna som är mina vänner.

Vissa har jag ramlat in i av en slump, men sedan inte kunna släppa alls sedan dess, och även om de kanske är långt borta och det kan långt emellan gångerna vi ses så läser man vartenda ryck i ögonbrynet och behöver inte säga så mycket. De som man själv förstår, för de är precis som en själv. De som gör det omöjligt att ljuga.
Vad är det då som gör att man förstår och förstås av vissa men andra människor man möter blir det kollision direkt, eller i alla fall känns det som att det inte är någon ide att försöka förklara, för det är liksom inte samma våglängd från början?

Är det inte märkligt? Finns det liksom olika kanaler att kommunicera med? De människorna som inte jag förstår kan ju heller inte förstå mig, och kanske framstår jag för dem som ett mirakel på samma sätt som de för mig? För det mesta känner jag mig som om jag går omkring som en öppen bok som alla kan läsa, för jag tycker inte att jag alls kan dölja någonting. Eller är det bara så att det bara är vissa som kan läsa? Finns det olika sorter av oss, eller varför är det såhär? Vi är ju alla människor på samma planet.

Och för att tillägga har detta ingenting med Indien kontra Sverige att göra, snarare kan jag häpna av att jag kan möta dessa klick-människor här också och ibland utan att ens kunna prata samma språk, det är väl himla märkligt..

På tåget till Delhi

Jag tillbringar 40 timmar på tåget skumpandes hela vägen från Bangalore till New Delhi. Eftersom jag är envis och tänker på miljön tjänar jag runt 6000 rupier på detta istället för att ta flyget. Förutom att jag blir hemskt trött och slö av tågets vaggande och att det bredvid mig sitter feta män som frågar mig om det ekonomiska läget i Sverige, arbetsmarknad och andra världskriget och att maten inte smakar i närheten av maten jag får hemma är det ändå ganska trevligt.

En ung kille som pluggar i Bangalore är mitt sällskap. Han berättar han växt upp i Shrinigar i Kashmir och han är väldigt ljus så först tror jag nästan tror han är utlänning och han berättar han är muslim och att han saknar Kashmir och han är förvånad över att Sverige verkar så tryggt och att inget land hotar Sverige. Jag lånar honom en av mina böcker som han sträckläser på någon timme. Jag sitter och tittar ut genom fönstret när solen går upp och ser kåkstäder som far förbi och en kvinna som sitter och bakar chappatis utanför ett skjul av räfflad plåt och smala små barn som springer runt nakna och samtidigt sjunger Tomas Öber tra la la lillla molntuss i mina öron och det känns surrealistiskt och lite ledsamt och jag ser en verklighet så långt borta från min egen men samtidigt så nära för den är alldeles utanför fönstret.

På en station ute i ingenstans leker jag med tanken på vad som skulle hända om jag klev av där och konstaterar att det är bäst att inte försöka. På perrongen ligger en liten liten hundvalp på en sko och runt omkring den går ben som inte trampar på den men heller inte ser den och jag är glad att jag inte är en hundvalp.
På husen utanför sitter girlanger och gröna kvistar och på gatorna är det ritat fina krusedulliga mönster med krita och pulverfärg och på de rikare husen lyser mot kvällen fullt det av små små lampor som blinkar och på himlen exploderar raketer som sakta bleknar bort och ersätts av nya i regnbågens alla färger och det är Divali.