Nu är det väl ändå dags att fortsätta skriva

Jag kanske ska byta rubrik på bloggen snart. Jag flyttade till Indien för kärleken och flyttade tillbaka igen. Inte för att det gick på tok med kärleken utan snarare för att världen drabbades av en finanskris och min mamma fick cancer. Och eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.
Så vad jag ska skriva om nu byter kanske lite perspektiv eftersom jag inte längre bor i kryddornas och de tutande bilarnas land.

Däremot har jag fortfarande en indisk man, och en mamma med cancer. Min mamma som dyker ner i sin trädgård och studerar blommorna hela dagarna, och min man som sitter kvar i det kokheta Bangalore och jobbar febrilt på sin portfolie med animation att visa upp för svenska företag.

Själv sitter jag mitt i den prunkande trädgården och lyssnar på koltrastarna och näktergalen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är tillbaka i Sverige. Det blåser kallt om öronen när jag ger mig ut på joggingtur, men det är fantastiskt att kunna springa ensam på skogsvägarna med havet på ena sidan och de stora gula rapsfälten på andra sidan. Inga lookie lookies någonstans, inga plastpåsar i dikena, inga ljud. Jag ser i ögonvrån hur en sareeklädd rumpa sticker upp mitt i det gula fältet, men när jag tittar dit är det bara en vanlig svensk hare.

Jag lagar mat och friheten att själv laga maten och inte ha någon betjänt som svansar runt benen är fantastisk. Jag lagar spinach dahl med ris och jag experimenterar med pulao och soppa med morötter och ingefära. Fram emot eftermiddagarna sitter mamma och jag i bersån och jag kokar masala chai utan socker med färska kardemummafrön och indisk kanel.

Hon mår rätt bra ändå efter operationen. Den stora rädslan och ångesten är borta och acceptansen och förlikandet är här. Nu återstår väntan på återbesöket och sedan behandlingsperioden med förhoppningsvis cellgift som slår bort de elaka cancercellerna om de överhuvudtaget finns kvar i kroppen. Men det vet vi båda att det kommer bli en tuff period. Och när den är över, när hon gått igenom alltihopa har vi bestämt, Sam och jag och mina bröder att hon skall få en pudelkille i present.

I främmande land

Nu är jag framme i Sverige. Detta sjukt märkliga land där det är så tyst att man hör sin egen hjärna knaka och så kallt att fem lager kläder fortfarande får mig att huttra. Och bilarna kör på fel sida gatan och så rent att man kunde äta från trottoaren. Överallt ser det ut som om människorna sopats bort och lämnat kvar allting i prydliga rader. Var är alla? Det är så stelt och kallt och öde.
Istället för salvar kamez går de unga kvinnorna omkring i kort svart läderjacka. Har jag missat något, är det någon slags uniform? Vissa går t.o.m. omkring i kort kjol och en galen man såg jag gå omkring i t-shirt. I den här kylan!

Åtta månader i Indien gör mig till en främling i mitt eget land. Men det är också häftigt att se på allt med nya ögon. Det är förbluffande hur homogena svenskarna ser ut att vara. Jag som trodde vi var ett spretigt folk. I alla fall tittar jag efter svarta hår och varje gång jag ser ett blir jag lite lättad och tänker att det nog inte blir så svårt för Sam ändå.
På busshållplatsen sitter en muslimsk kvinna med slöja med två små barn. Det är skönt att inte vara ensam främling. Jag funderar på vad hon sett innan, troligtvis något mer omtumlande än några månader i Bangalore.

24 timmar på resande fot kanske bidrar till min groggighet för jag känner mig helt vimmelkantig. Och mamma, ja Mamma! Hon klev upp från operationen och åkte hem på eftermiddagen igår, dagen efter operationen. Så igår natt när jag anlände med mina 60kg i bagage då var hon redan hemma från sjukhuset. Vilken krutgumma hon är min mor, hon ska nog fixa det här.

Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.

Hemma

Äntligen efter 40 timmars ytterligare tågresa är jag hemma igen i Bangalore. Tiden går supersnabbt, för när jag är hemma igen är det bara drygt en månad kvar till bröllopet och det är mycket ska fixas och ordnas och tiden att skriva minskar. Väldigt skönt känns det i alla fall att vara tillbaka och se Sam igen och det känns som om vi har varit ifrån varandra i evigheter och även om inte allt går helt smidigt i planerandet känns det bra att vi har varandra. Vi träffar Sams kompisar i stan på helgen och går ut på restaurang och dricker Old Monk och det är befriande att vara tillbaka. Jag inser att det nog blev lite väl mycket av det exotiska i Bihar för jag är extra känslig inför försäljare och exploderar nästan om någon kommer fram på gatan för att sälja något eller tigga för jag är jättejätteless på att vara vit. Men någonstans vet jag att mina nerver ligger utanpå och att jag måste varva ner och försöka tänka på hur de tänker och att jag bara blivit lite överkänslig och att jag ska läääära mig att hantera detta för det måste jag leva med för jag kommer aldrig bli brun och jag representerar alltid väst och pengar hur fattig eller indisk jag än blir.
På söndagen går vi till en kyrka som är fin och Mum och Dad är glada för de vill att vi går i kyrkan på söndagarna, men papper går ej att fixa att gifta oss i denna kyrka och vi överlämnar oss till Delhiauntie som förhoppningsvis har bakom kulisserna kontakter i en annan kyrka där vi kan knyta oss samman. Vi hamnar av en slump på ett cafe där ett jazzband spelar Miles Davis och jag känner att det hade kunnat vara någonstans i Stockholm, London eller New York. På övervåningen sitter grupper av ungdomar i Sackosäckar och spelar world of warcraft eller något annat hemskt dödaspel på stora monitorer, vi drickar cappuccino och frappe och går sen ut och blir genomblöta för det regnar igen och det är ingen ordning på vädret alls, men det gör ingenting för vi torkar snart igen på annat cafe med Hamsa, Prem och Mani.

Hysterisk tågresa

Efter att ha sagt hejdå och delat ut lite presenter i smyg till våra nya vänner sätter vi oss på ett överfullt tåg tillbaka mot Delhi. Tyvärr har vi inte fått tag i AC biljetter så vi åker Sleeper och jag tänker inte det ska vara några problem förrän vi sitter på våra platser och kupén fylls mer och mer med stora säckar och kartonger och plötsligt är min brits överfull med grejer och det sitter tolv personer i knät på varandra och väskor på de platser som är avsedda för sex (personer). Jag sitter inklämd mellan en väska och en ung kille i rosa stickad ylletröja och Ellis som har knipit sin upperbirth har tur i oturen men blir tvungen att ligga uppe under taket hela resan. Jag däremot sitter så stilla att jag får träsmak i rumpan för mittemot mig sitter unga män på rad men näsdukar knytna för mun och näsa och bara stirrar och jag är glad att jag inte är ensam utan har min tuffa hindiassistent med mig som vakar på dem uppifrån sin brits. Tillslut när min röv har domnat helt är jag tvungen att kräva min plats däruppe under taket, för även om det är knökfullt så har jag i alla fall betalat för en liggplats. Jag hissar ner väska efter väska i knät på stackarna där nere, sist kastar jag ner mannen som också ockuperat mitt säte, men det går inte så bra att sova, för jag känner att jag inte vill släppa min väska under uppsikt även om den är fastkedjad, men tillslut ger jag upp då den inte går att se under högarna av väskor och människor som lagt sig ihopkurande som rullade hundar uppepå alla väskor nere på platsen där golvet brukar vara. Efter att mannen krupit tillbaka upp på mitt säte och sätter sig ihopkurad vid mina fötter runt fyratiden på morgonen sover jag inte mera. Glada att vara hela, dock något smutsiga men vid liv och med bagaget i behåll anländer vi 17 timmar senare till Delhi och det känns igen som om vi färdats med tidsmaskin för ingen stirrar och det är rent på gatorna och vi hör till och med människor som pratar engelska och det är väldigt skönt att vara civiliserad igen.

Overhettning och kortslutning

Och hela tiden lära jag mig att inte titta, inte skratta för högt, inte fnissa, inte prata högt, eller för lågt och inte stå för nära, att inte röra mig för mycket och säga saheb och sir och uncle och bror för nu skall jag bete mig. Och någonstans känns det inte bra att behöva lägga banden på, men i sammanhanget betyder allt annat fel signaler till det motsatta könet och då blir det bara ännu mera fel.
Och vad det gäller socialisering har även jag en gräns för jag måste erkänna att jag blir så sjukt irriterad på tonårstjejerna i dressingen som bara pratar Gujarati för de är som klister som aldrig släpper och de samlas i grupp och fnissar och tittar och jag blir riktigt irriterad för jag kommer ihåg högstadiet och tjejgäng och skitsnack och att det var så viktigt att inte sticka ut, så jag får riktigt nog och sätter mig på emergency och skiter i alla regler för där är bara killar men de är i alla fall artiga och pratar engelska. Och nog förstår jag att tonårstjejerna är så imponerade och intresserade för de kommer från en liten håla på gränsen till Pakistan och nog aldrig sett en vit förut, men någonstans får det vara nog för min hjärna är trött och jag vill bara vara ifred och jag orkar inte säga en enda gång till varifrån jag kommer, var jag bor, hur länge jag varit här, att jag bara pratar lite hindi, att jag bor i Bangalore och att jag inte är gift än.
Sen får jag en lapp av vår granne heliga mannen med indisk filosofi och Ellis och jag tar några raska varv runt templet där vägen är fri och vi kan tänka högt och jag får perspektiv igen och inser att en liten hjärna som min tål inte allt för mycket på samma gång.

På kvällen är det underhållning med teater för de 300 i personalen som åkt från Gujarat och Mahesh i egen hög person spelar en bebis som skriker och alla barnen och tonåringarna skrattar så de grater när denne stora man bryter rollerna totalt, och doktorerna kommer med ballonger på magen och Mahesh får lustgas och skrattar så han kiknar när han går till tandläkaren och när skådespelet är slut blir vi förda upp på scen. Mahesh är återigen ivrig att presentera mig som indier med bröllopsdatum utläggning om Sam som har övergått från att vara animatör till dataingenjör. Sen får vi hålla tal och jag pratar engelska och Ellis översätter och som tur är fungerar min lilla hjärna igen för det blir inte helt fel och de viktiga kvinnorna och männen nickar uppskattande, men kanske mer åt Ellis hindi än åt innehållet i mitt tal och vi lovar att dansa Garba (Gujaratisk dans) följande kväll och jag tänker att det kan jag väl bjuda på då.

Nya tankar och nya ideer

Såklart är ingen av oss oumbärliga och vi behövs inte alls på lägret som arbetskraft utan det finns det personal så det räcker och blir över. Nog kan vi korrigera här och där och instruera i hygien till vissa, men vi skall inte tro att vi är västerlänningar som kommer till Indien för att göra gott och hjälpa de fattiga (genom att köpa en dyr flygbiljett och förstöra miljön lagom mycket) för rädda vårt eget samvete över att överkonsumera och leva i lyx. Så vad ska vi göra då tänker vi, vi är inbjudna som gäster och nu får vi se allt detta fantastiska sociala arbete som drivs av kunniga lokals som har kännedom om de lokala förhållandena och vi funderar på hur mycket utländska så kallade volontär organisationer egentligen är en bluff och hur mycket som handlar om människors dåliga samvete och vad man skulle kunna göra istället.

Vi bestämmer oss för att ta tillfället i akt då vi båda är sjuka teoretiker som älskar att analysera skriva och teoretisera och trots allt har Eleonor en master i South Asian studies och pratar hindi och jag är legitimerad sjuksköterska och vi borde kunna göra en intressant field study och intervjua patienterna och skriva en snitsig artikel för någon lämplig tidning och så går vi och sätter oss på ett lokalt hak och brainstormar idéer över en limesoda. Sen tappar jag rösten och kan inte prata mer och jag vet inte om det är min kropps reaktion på alla frågor jag får och äntligen får jag vara tyst och jag stannar hemma på eftermiddagen för att reflektera och meditera, eller snarare skriva och sortera tankarna. Ikväll ska vi följa med en av tonåringarna som Ellis stått med i blocket hem och göra Puja och äta frukt för det är sista dagen på en lång festival som väckte oss fyra i morse då det handlar om att se gudarna i naturen och vattnet istället för i statyer och gudabilder och något som firas av alla kast och därför var alla uppe och sköt raketer medan vi låg i våra myggnätssängar och höll för öronen.

Khana banana (laga mat)

Jag ska inte säga att vi är bästa kompisar, men surdoktorn var snäll idag och stod och lyfte på locken och bredde toast åt oss när vi åt frukost. Plötsligt var jag jättetrevlig och verkade som en snäll man och det blir så tydligt vilka olika roller man går tar beroende på vem man möter och jag vet inte om jag tycker det är värre eller bättre att han smörar (ha ha) för oss. Och jag tänker att hårdhänthet och höga rop och bufflighet och sånt som kan se väldigt abrupt ut, i själva verket är en del av den indiska kulturen och att sånt som jag uppfattar som kränkande kanske inte uppfattas så av någon annan, aven om det han gjorde var fortfarande fel.
Gårdagen tillbringade vi i dressingen där alla opererade patienter får byta bandage dagen efter operationen. De unga volontärerna som Bhansalis rekryterat från Gujarat och Bihar, och några studenter i social work, glömde alldeles bort att ge ögondroppar och lägga om förband då vi kom in. Efter att ha pratat med dem och svarat tusen gånger på frågor om vad vi heter, var vi bor och var vi kommer ifrån, och bokstavligen skakat av oss dem då de tar fast i kläderna kom saker någorlunda tillbaka till sin normala rytm och vi knyter förband och droppar ögondroppar några timmar. Patienterna ligger i långa rader och när vi passerar tror de antagligen att vi är läkare för de börjar ställa massa frågor och som tur var kan Ellis prata med dem och de berättar att de kan se igen och vi håller upp fingrarna och de kan räkna antal fingrar med sina nya ögon och det är jättehäftigt jag blir nästan tårögd. Men sedan kommer klicken salva och ögondroppar och de blir blinda igen bakom bandaget, men nu bara för några dagar. Små barn kommer med sina mammor eller farmors och de är jätterädda allihopa utom en liten pojke som är sju år och han skrattar hela tiden.

Vi går runt och tittar på hela lägret och ser de olika avdelningarna, akutvårdsavdelningen, inskrivning, blodsockermätning, dataregistrering, kontroller och check ups, utskrivning och till när de går ut får med sig en påse ris, mediciner, ett klädesplagg, solglasögon och ögondroppar. På det första två och en halv dagarna har man opererat 2061 patienter, på en dag alltså drygt åttahundra patienter. Vi går för att dricka vatten på eftermiddagen men det slutar med att vi hamnar på golvet i köket och hackar tonvis med grönsaker och snoppar hinkar med chilli. Efter någon timmes hackande kommer eldprovet då chappatiekavlar och brädor plockas fram och plötsligt sitter vi i mitten av en grupp sjungande kvinnor och kavlar bröd som blir rundare och rundare, men såklart håller gräddarmästaren (och min gamle käre bror kocken från Deesa) upp mitt bröd när han lägger det på den stora plåten över öppna elden och alla skrattar men det är trevliga skratt och vi har väldigt mysigt där lyssnade till de erfarna kvinnornas meditativa sång och jag känner mig mer som en indisk kvinna än någonsin för detta är inte ett skämt och prova på för jag bakar säkert flera hundra parotas (som chappaties fast med olja i degen och vikta i fyra) på de tre timmar vi sitter hopkrupna på golvet tills vi är tvungna att ge upp och lagom möra masa oss in i doktorernas mess och äta middag och det blir lite märkligt för nu är vi kökskvinnor som äter med doktorerna och vi reflekterar över vår fördel att kunna röra oss mellan alla samhällsklasser och att vi fortfarande inte kan förstå hur det är att vara fattig.
Efter arbetsdagens slut går vi med en grupp personal för att titta på det stora templet som Budhgaya är känt för och vi vandrar barfota på kalla stengolvet runt templet och tittar på gyllene Buddhas som klär utsidan och vi ber en skvätt utanför Buddhas träd och det är så häftigt med tempel och detta är verkligen ett lugn och en plats för reflektion och meditation mitt i det annars så skräniga Indien och på kvällen konstaterar vi att vi nog pratar med hundra människor varje dag och det är inte så konstigt vi blir lite trötta i huvudet.

Tuppar och fina manniskor

Idag är det andra dagen på kampen och jag har varit i blocket idag igen. Som svensk sjuksköterska har jag sjukvårdsutbildning, (men kanske mindre erfarenhet av att injicera i ögonen). Men (eftersom jag är tjej? eftersom jag är yngre än tupparna som håller i sprutorna? eftersom sjuksköterskor i Indien har sjukt låg status? eller bara för att jag är utlänning) känner jag inte att man litar till min kompetens.

Eftersom några av männen beter sig som tuppar av hög rang blir jag frustrerad när de gör saker som i jag tycker är fel. När en läkare kommer in och i egenskap av detta anser sig ha rätt att ge injektionen utan handskar och med händerna fulla med guldringar (dvs absolut inte rent) i en liten pojkes öga och när pojken är rädd så han skakar och gnyr lappar han till honom på kinden och skrattar när han gråter och det värsta är att hans attityd är så vidrig och så äcklig man kan dö, och jag vill bara slå honom hårt. Och jag tänker att ord är starkare än slag men jag är tyst och önskar istället att han låg på britsen så jag kunde sticka en lång kanyl i ögat på honom och smacka till honom om han ens ryckte i ögonbrynet och så skulle jag skratta och alla andra tjejer med mig, för han skulle skrika och jag skulle kräva han rörde på ögonen upp och ner och om han inte gjorde som jag sa skulle jag sticka honom igen och blända honom med lampan så han inte såg någonting alls och sen putta iväg honom hårt ut på golvet och skratta högt när han faller.

Ja det var i alla fall skönt att skriva det. Jag vill verkligen inte påstå att det är alla läkare, och till oss som har lätt att generalisera så säger jag bara, alla människor är mer eller mindre lyckade i sina yrkesval, även läkare och tyvärr finns det människor med omänsklig attityd over hela varlden, men man kommer tyvärr oftare ihåg de otrevliga än de bra. Förutom den incidenten och att jag var tvungen och ta en diskussion med en annan tupp för att få tillåtelse att dra upp sprutor, var det en riktigt trevlig dag. Vi började kl 06.30 i blocket så vi var tvungna att gå hemifrån runt kvart i sex tiden för att hinna med frukost. En veterinär som heter Shivsharam är också en kompis till moster Karin och han är en mycket fin liten man. Vi skrattade gott där vi satt och drog upp bedövningssprutorna (efter att jag övertalat tuppen) och en kvinna som ger injektioner kommer ihåg mig från Deesa men jag känner bara igen henne utan masken fast hon vet allt om mig.

Patienterna har en lapp runt halsen och på den har de satt sitt fingeravtryck för de flesta kan inte skriva, och även fast de ser ut som nittio eller mer är de bara femtio och anledningen till att de fått gråstarr är troligtvis undernäring. Patienterna har man under förundersökningar hämtat upp från byar och orter runt omkring i Bihar och nu får de alltså gratis behandling med mat och husrum för anhöriga och uppföljning och allt annat man kan tänkas kan behövas för och omkring operationen. Så nu vill jag gå ifrån den lilla lilla doktorsmänniskan till att tänka på de otroligt stora människor med varma hjärtan som faktiskt lägger 80 miljoner? (är lite osäker på siffran) dollar på detta och gör 33 tusen blinda människor seende igen och som aldrig bokstavligen skulle göra en fluga förnär.

Morgonbestyr

Idag vaknade jag som vanligt runt sjutiden av att det tutas och plingas i klockorna i templet utanför. Människorna har börjat med morgonbestyren och slår i hinkar, hundar skäller och bilen som backar spelar trudelutten Dhooom och det är omöjligt att sova fastän jag somnade sent igår kväll med. Klockan åtta utför jag mitt enda uppdrag som hemmafru. Jag går upp och tassar över det blanka marmorgolvet in till Sams rum och ruskar i honom. Eftersom han är som min bror Simon dvs helt omöjlig att väcka börjar jag redan klockan åtta.

Sen går jag till köket och värmer vatten och gör te till mig och pulverkaffe med en sked socker till Sam. Sen går jag tillbaka och väcker honom igen, denna gång med kaffet under näsan och han frustar och pustar och pratar i sömnen och om jag har tur vaknar han på riktigt och ser att det är jag och då är han inte längre sur och skäller på Hindi. Jag får väl skylla mig själv att jag tog över detta uppdrag från Bhaia för nu ser jag framför mig femtio år av morgnar med svårväckta Sam.

Klockan kvart i nio är han vaken och klarar av att gå upp och då går jag och lägger mig och vilar igen medan han tar bad och rakar sig. Under tiden lagar Bhaia frukost, gröt och nypressad juice och stekt ägg . Vi äter frukost tillsammans innan han pussar mig på pannan och försvinner till jobbet och det är väl där jag är ungefär nu. Fram till klockan 14 kan jag använda datorn för sedan är det ransonering av strömmen dvs. strömavbrott mellan 14 och 18 och då läser jag min bok på taket i svänggungan eller svettas häcken av mig på träningsmaskinen.

Igår satt jag med Mum på nedervåningen i flera timmar medan hon berättade om gladiatorer och Roms historia och sen om hur Engelsmännen var de första att invadera Amerika med båten Mayflower och hon berättar om människorna i Punjab och hur de är ett festande vilt och glatt folk och sen om Rajasthan och Gujarat och hon är som en levande historiebok med en kristen twist och hon berättar om Martin Luther och tyskarna och hur Engelsmännen invaderade Indien och hur de kristna i Indien varit kristna långt tidigare och hur en som hette Thomas mördades i Tamil Nadu för länge sedan men att Hinduerna ändå är ett fredligt folk.

Och hon frågar om hur det är i Europa och berättar Dad’s syster som bor i England och som inte tycker om Engelsmän, för de är alla snobbiga och inte familjeorienterade. Och hur Sam har två kusiner där som är födda där och nu är advokater och vill gifta sig med engelska flickor men hur mamman i familjen vägrar för de borde gifta sig indiskt och jag frågar om de vet om mig och Sam och hon säger nej och jag undrar när den dagen kommer. Och hon frågar hur det är i Sverige och jag försöker att inte generalisera något men det är svårt för hon vill veta hur alla folk är och om det finns ett folk som heter vikingar och vad de levde av och var de bodde och jag kan inte någonting om min egen historia.

Integration

Ibland funderar jag på vad jag gett mig in på. Det hände i förrgår. Plötsligt insåg jag att jag är i samma situation som någon som flyttar till Sverige och inte har något jobb eller arbete, vänner eller studier, ska lära sig ett nytt språk, en ny kultur. Och att tänka sig att komma som ny till Sverige har jag alltid tyckt varit riktigt läskigt. Att bli integrerad är ju inte helt lätt, det blir en massa missförstånd och saker som är annorlunda.

Ibland önskar jag att jag kunde gömma mig i mängden, att jag skulle se ut som alla andra så att jag kunde gå till tidningskiosken som vilken indiska som helst utan att bli utstirrad. Så inser jag att jag aldrig kommer att kunna göra det, jag kommer alltid se annorlunda ut, oavsett hur länge jag än bott här eller hur indiska kläder jag än bär, eller hur indisk jag än känner mig. Människor kommer alltid tro att jag är rik och kommer från England även om jag så vore född här och något jag måste lära mig förhålla mig till. Det är det som gör det lite svårt att vara självständig. Indien är ju också trots allt ett land där kvinnor inte har samma frihet som män, där kvinnor tas omhand och vördas, men anses inte kunna ta samma ansvar som män. Jag tror att jag i egenskap av vit kvinna hamnar i en situation där jag blir mer beskyddad än vore jag indiska, och detta bekymrar mig en aning.

Det speglar samhället och ansvaret som min nya familj har för mig för de vill inte utsätta mig för risker, farliga män eller rånare. Och naivt uppväxt i ett säkert och tryggt Sverige måste jag erkänna att jag inte riktigt ser faran med att gå ut själv. Och trots att Sam förstår och föreslår jag ska trotsa rädslan och Mum pratar om hur hemskt det är i nordligare stater där de förtrycker kvinnor så är ändå samhället vi lever i just nu på vissa sätt gammalmodigt och på både gott och ont försöker jag förstå och anpassa mig så gott det går.

Ensam hemma

Idag ska Sophia (men kallas Sophie eftersom detta nu förvirrar er) få komma hem från sjukhuset. Hennes kaliumnivåer åker jojo mellan dialyserna, men Mum tror att vi kan bota det med rätt sorts mat. Tillexempel ska hon inte äta bananer eller juice. Det är en tung börda för familjen med Sophies sjukdom och Mum har svarta ringar under ögonen och jag vet inte hur Dad ser ut men han har nog åldrats rejält efter drygt en vecka på sjukhuset.

Jag är hemma ensam idag för första gången sedan jag kom hit. Varje dag har Mum åkt till militärjeepen till sjukhuset och jag följt med men eftersom mina bakterier i magen hade ett litet världskrig i igår efter att ätit corn in cup på gatan i lördags. Sam nu säger att de svenska bakterier som var i befäl har dödats och nu skall lära sig ta order från indiska bakterier och eftersom de inte ens pratar hindi utan kannada, borde jag förstå att de behöver lite extra tid för att klara av att styra där inne och därför ta det lite lugnt.

Jag övertalade Mum att jag klarar mig fint hemma och att jag inte skall svara i telefon eller öppna dörren för främlingar då hon påstår det kan vara farligt för mig att vara hemma själv, och jag blir lite irriterad för jag känner mig inlåst som en prinsessa i ett slott, men det är bara hennes sätt att ta hand om mig för vem vet vad som kan hända med vita flickor säger hon och jag lovar inte öppna. Jag ringer Sam och beklagar mig och han skrattar och säger att jag visst kan gå ut, i alla fall på taket och terrassen och jag försöker förstå hur Mum tänker och acceptera att jag är en indisk kvinna nu, i alla fall får jag anpassa mig till vissa saker. Typ att jag inte kan ta mig själv in till stan, att jag ibland vaknar av att någon kryper runt och skurar mitt golv, att män i uniform håller upp dörren åt mig, och att jag inte kan hålla Sam i handen, förutom när vi går över gatan. Annars är mitt indiska liv nemas problemas.

I lördags gick vi till en juvelerare och beställde ringar och det kändes lite mäktigt och jag vet inte riktigt om någon av oss fattat att vi faktiskt ska gifta oss, det är ju bara sådant som vuxna gör. Vi hade iallafall en väldigt fin dag tillsammans och shoppade kläder åt mig och träffade samma söta dam som sa Sam var bästa spegeln och nu kände vi henne och hon frågade om vi träffats på samma företag och Sam fick berätta och hon log och sen gick vi och åt på sydindisk restaurang. Ps. det var inte jag som betalade Ds.

Ditten och datten

När allting känns mycket lugnare idag kan jag ju berätta lite om hur det är annars. Bhaia kallar mig för bhabhi som betyder brothers wife, och eftersom Sam också kallar honom Bhaia (bror) verkar det ju rimligt. Igår när jag var ledsen och satt och slet mitt hår över Sophies höga puls kom han med en kopp te. Och när pratar lite hindi med honom och då skiner han som en sol, men det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig vid att ha någon som passar upp mig. Mum och jag har kommit närmare varandra och hon berättar om ayur vedisk medicin och hur hon inte vill ta engelska mediciner för sitt höga blodtryck. Istället kommenterar hon nästan alltid maten vi äter med att detta är bra för det, eller det och detta är nyttigt för magen eller blodsockret eller trycket. Överhuvudtaget är maten här hemma väldigt nyttig och inte alls oljig och friterad och vi skrattar över hur mycket söt mat jag fick i Gujarat och hur vi båda älskar mörk choklad.
Överhuvudtaget är mamman väldigt lugn och trygg och sjunger lite då och då och det finns ingen stress, igår visade hon Sam hur hon hittat snake på mobilen och berättar att hon tycker det är väldigt kul och det är ju väldigt gulligt, ungefär lika gulligt som att hon tagit med sig en chokladkaka (hon fått av mig) i handväskan som smält och det var choklad precis överallt men hon liksom inte bryr sig utan försöker mata Sophie med smulorna.
Det där med religionen märks inte så mycket bara av att Mum tittar på Godchannel på förmiddagarna och ber innan vi ska gå ut genom dörren och sen tog hon ju dit den där prästen som Sophie sedan blev skitsur på för att han tydligen sagt att hon skulle bli frisk om hon kom till deras kyrka och det blev ett jättegräl mellan henne och föräldrarna eftersom det är en konservativ kyrka var det skönt att höra Sophie skälla ut dem och säga det är inte hennes syn på gud och gud fördömer inte, och det var också bra med lite ilska för det betyder hon är pigg.