Jag jobbar på akuten och mormor kommer in

Jag har börjat jobba natt på akuten. Eller egentligen är det inte riktigt akuten, utan en övervakningsavdelning som tar hand om akutpatienterna.
Jag slår vad om att ingen av er som känner mig trodde jag skulle vara en nattsyrra på akuten. Inte jag heller. Det var det sista jag kunde tänka mig.
Det är bara i vissa kretsar som det är tufft att jobba på akuten. Inte i min, jag tycker det är tufft att jobba med äldre och med palliativ vård. Där det är annat som räknas än bara tempo. Jag hatar tempo men älskar patienterna.

Men det bara blev, och det blev nog för att jag skulle få lära mig det jag helst inte vill. Typ vända helt på dygnet, inte lära känna patienterna, fatta snabba beslut, inte dokumentera ordentligt, stort och ensamt ansvar, prioritera på bekostnad av annat (enligt mig) viktigt, och sen arbeta med fullständigt galet mycket tekniska apparaturer. Det värsta är dock att som relativt oerfaren sjuksköterska tvingas ringa och väcka sura läkarjourer mitt i natten.

Jag tycker dessutom det är väldigt konstigt att ingen av de som jobbade natt på denna avdelning förra sommaren jobbar kvar. Jag tycker också det är lite konstigt att man drar ner på personal under sommaren och helgerna, då trycket på en akutavdelning på just denna (en av Sveriges största sommarorter) ökar markant. Jag tycker också det är lite konstigt att man anställer över 40 nya personer just för denna sommar bara på akutkliniken. Var tog alla andra vägen?

Men än återstår att se, två fullföljda nätter hittills har kanske var extrema, eller så var jag extremt trött vad vet jag. Jag försöker i alla fall se det hela som tre kommande månader av betald utbildning. Och jag får mer lediga dagar när jag har sovit ut, och jag kommer dessutom att lära mig sjukt mycket få jättebra erfarenheter till framtiden.

I förrförrgår när jag precis hade gått av mitt första nattpass och satt mig på bussen hem då ringde mamma och sa att mormor var på väg in. Hon hade fått en stroke, det var i alla fall vad ambulanspersonalen sade. Jag satt på bussen den långa vägen hem och kände mig otillräcklig för att jag inte stannat kvar, men det gick inte alls att vända för jag var så sjukt trött att jag inte visste vad jag hette. Nästa morgon skulle mamma börja sin cellgiftsbehandling och jag skulle jobba natt igen.

Och för att gnälla lite till när jag ändå håller på, Sophie, ja hon fick veta att hon hade Hepatit C. Det är inte alls kul med Hepatit C. Inte, inte alls, det innebär att hon måste få dyr behandling i några månader innan hon alls kan gå igenom transplantationen. Buhuu

Idag hälsade jag på mormor, de hade drogat ner henne så hon sov jättedjupt, de sa att hon krampat så mycket och att egentligen kanske hon aldrig haft någon stroke, utan epilepsi. Men då har hon gått omkring och trott att hon haft en stroke i december förra året fast det i journalen stod att diagnosen var epilepsi. Varför sa dom inget den gången?

Nej imorgon är det midsommarafton, man får ju rycka upp sig lite. Saker är ju på gång i alla fall. Mormor är 91 och vill faktiskt dö. Mamma får behandling och mår rätt bra ändå och Sophie ska få behandling och transplantation. Allt är över om ett halvår. Dessutom är då Sam också här och jag är en mer erfaren sjuksköterska. Jag längtar såå till dess.

Glad midsommar på er mina kära kamrater!
(och förlåt för ett lite gnälligt inlägg)

Sista allt i Indien

Ahhh. Jag vill och jag vill inte åka. Hur ska jag kunna vara utan Sam i fyra månader! Det är inte klokt och inte rättvist. Jag vill inte umgås med honom och känna att det är sista gången vi gör allting nu. Sista gången vi fikar på Infinity, sista gången vi sitter i gungan på taket, sista gången vi tittar på film, sista gången vi dricker morgonkaffe, sista gången vi kramas, sista gången bläääää
Fast egentligen är det ju inte sista gången alls. Utan bara en paus, på fyra månader.

Men så längtar jag ju hem också. Till alla mina fina fantastiska vänner och min fina familj. Till friheten och friska luften.
Det som hänt har hänt och det har nog hänt till det bästa. När jag beklagade mig för Sam att det inte riktigt blev som jag tänkt mig säger den snusförnuftige maken att det var nog det jag skulle lära mig i Indien. Att det inte går att planera, i Indien blir ingenting någonsin som man tänkt sig.

Allt det här hänt med Sams jobb och all energi som lagts på andra håll det har nog varit till det bästa trots allt. Och det är meningen att vi ska flytta till Sverige nu. I början tänkte jag nog inte att jag kunde få jackpot och faktiskt kunna ha både mina älskade vänner, familj OCH Sam på samma gång. Och det känns väldigt väldigt bra när jag tänker på det och nu börjar jag räkna dagarna tills Sam kommer till Sverige.

Idag läggs mamma in på Kalmar lasarett. Imorgon förmiddag opereras hon. Jag landar i Köpenhamn på torsdag kväll, jag tar tåget direkt till Kalmar och mammas fina väninna hämtar mig. På fredag då är jag tillbaka på Öland och förmodligen jätteförvirrad, jag ska då äntligen hälsa på mamma på sjukhuset och förhoppningsvis ta med henne hem. Sen ska jag skriva jobbkontrakt för sommaren. Jag har fått en tjänst som nattsjuksköterska på akuten. Det får bli vad det blir, det är i alla fall bara över sommaren och sommarnätterna i Sverige ska ju vara ljusa sägs det.

Upp, upp upp

Någonting riktigt bra kan vara på väg att hända. Jag vet inte riktigt om jag vågar tro på det ännu, men det kan vara riktigt bra. Sophie har gjort en extra koll med sina blodprover. Och nu säger de att hon INTE har Hepatit C. Jag vet inte mycket mera. Hon kommer hem imorgon och då ska jag ta en ordentlig chatt med henne. I alla fall eftersom vi inte vet säkert ännu skickar hon proverna till ett ledande lab i Pune, där de utreder krim och sånt. För ännu vågar vi inte riktigt hoppas. Men det vore ju väldigt bra för Sophie om de är så inkompetenta på det sjukhuset hon varit att de gett henne fel resultat. Det är klart inkompetens slår på alla breddgrader.

Idag är det till och med lite molnigt. Det är väldigt skönt och om vi har riktig tur blir det regn framåt kvällen.
Jag har nästan läst ut min Afghanistanska bok om den destruktiva knarkaren som nu har börjat med heroin. Jag vet inte, i kontrast till allt annat i mitt liv framstår han som så himla patetisk.

Sam har däremot börjat styrketräna och göra andningsövningar som en galning så han ska få ut allt ont ur kroppen av att ha rökt. Nu är det mer än två månader sen han totalslutade. Han är som en gravid när det osäkra stadiet passerat och det är dags att tala om det och fira. Och han kommer aldrig att börja igen. Nu ska han ta hand om sin bebisnjure som han ska ge till Sophie.


Imorse torkade grannen chilli utanför vårt fönster, innan molnen kom.

Lita aldrig på Indisk sjukvård!!!!!

Som om helvetets jävla skit inte redan drabbat oss. Sophie har nu fått Hepatit C!! Häromdagen var hennes levervärden i obalans och hon skulle göra en extra koll idag. Och det är Hepatit C hon fått. De jävlarna på sjukhuset kollade inte blodet för Hepatit när de gav blodtransfusionen efter hennes operation!

Den gången de knutit bandaget för hårt efter dialysen, vilket gjorde att blodet bildade en propp som kleggade igen systemet.

Det som ledde till att de var tvungna att operera för att ta bort proppen.

Den gången då hon blödde så mycket under operationen att hon förlorade stora mängder blod eftersom de gett henne blodförtunnande medicin för att lösa upp proppen!

Jag tror inte det är sant!! Jag blir så jävla förbannad. Så jävla onödigt. Förbannade skit. Och jag vill inte vara den i familjen som vet vad Hepatit C innebär! Skit skit skit skit. Förbannade jävla skit. Hon är bara 26 år, HELVETE!!!