På tisdagen släpper Sam av mig vid ett medicinskt forskningsinstitut en bra bit utanför city. Internationella Programkontoret är i stan och gör en film om MFS studenter som är lokaliserade i Bangalore. Genom min vän Karin har jag så blivit kontaktad av hennes vän Jessica som nu leder projektet. Vi är på detta institut för att träffa Clara, en tjej som står och trixar med malaria molekyler och Jessica och filmcrewet bestående av två herrar med stora kameror går så runt och filmar, dokumenterar och intervjuar. Jag är ovan att prata svenska och framförallt att träffa så många utlänningar på samma gång så allt känns lite surrealistiskt och väldigt oindiskt till en början. Men dagen flyter på och vi går runt i den enorma gröna park med vajande bambu som knakar i vinden och sjöar där vattnet är brunt men annars otroligt vackert, och detta är ännu en av Indiens kontraster. Bakom chaistånden, skjulen och smutsen döljer sig innanför grindarna dessa otroliga arealer av grönt, långa rabatter med färgglada blommor och hus som skiner av puts och golv som blänker. Vi äter efter filmade och intervjuande tali och dricker godaste druvjuicen som smakar som vindruvorna i morfars växthus.
Sen får de en ide. Vi ringer Sam som tar ledigt från jobbet på eftermiddagen och kommer för att möta upp oss. Vi kör sen hem till oss och filmar mitt liv, liksom vad hände efter MFS, och jag babblar på om integration och kulturkrockar och språkbarriärer och flummar till det ordentligt vad det gäller min egen karriär, för än så länge vet jag bara vart jag vill och inte hur. Mum agerar värsta bollywood skådespelerskan när vi spelar upp ett drama där jag visar henne min bröllopsareen och mina i Delhi införskaffade pärlor, och Sam och jag gungar i hammoken på taket och trixar med inbjudningskorten och grannarna står på taken och tittar på kamerorna som drar till sig hela områdets uppmärksamhet så nu tror de nog att jag måste vara en väldigt viktig person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar