Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.
Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.
Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.
Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.
Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.
När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.
När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.
Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.
Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.
Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?
Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.
Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar