Klick-människor

I går kväll när jag inte kunde sova låg jag och funderade på lite olika saker. I vanliga fall brukar Sam ligga bredvid och vi brukar prata, bråka, diskutera och fundera tillsammans, men nu var jag ensam. (Sam sitter på tåget på väg till Delhi för att berätta vad jag har för färg på tandborsten)

I alla fall kom jag att tänka på hur märkligt det är att vissa människor är på samma våglängd som en själv. Jag menar de där som det klickar med första gången man ser dem, de som man bara behöver byta ett ögonkast med för att ingå en hemlig pakt som har ett hemligt tyst språk. Precis de där människorna som är mina vänner.

Vissa har jag ramlat in i av en slump, men sedan inte kunna släppa alls sedan dess, och även om de kanske är långt borta och det kan långt emellan gångerna vi ses så läser man vartenda ryck i ögonbrynet och behöver inte säga så mycket. De som man själv förstår, för de är precis som en själv. De som gör det omöjligt att ljuga.
Vad är det då som gör att man förstår och förstås av vissa men andra människor man möter blir det kollision direkt, eller i alla fall känns det som att det inte är någon ide att försöka förklara, för det är liksom inte samma våglängd från början?

Är det inte märkligt? Finns det liksom olika kanaler att kommunicera med? De människorna som inte jag förstår kan ju heller inte förstå mig, och kanske framstår jag för dem som ett mirakel på samma sätt som de för mig? För det mesta känner jag mig som om jag går omkring som en öppen bok som alla kan läsa, för jag tycker inte att jag alls kan dölja någonting. Eller är det bara så att det bara är vissa som kan läsa? Finns det olika sorter av oss, eller varför är det såhär? Vi är ju alla människor på samma planet.

Och för att tillägga har detta ingenting med Indien kontra Sverige att göra, snarare kan jag häpna av att jag kan möta dessa klick-människor här också och ibland utan att ens kunna prata samma språk, det är väl himla märkligt..