Upp, upp upp

Någonting riktigt bra kan vara på väg att hända. Jag vet inte riktigt om jag vågar tro på det ännu, men det kan vara riktigt bra. Sophie har gjort en extra koll med sina blodprover. Och nu säger de att hon INTE har Hepatit C. Jag vet inte mycket mera. Hon kommer hem imorgon och då ska jag ta en ordentlig chatt med henne. I alla fall eftersom vi inte vet säkert ännu skickar hon proverna till ett ledande lab i Pune, där de utreder krim och sånt. För ännu vågar vi inte riktigt hoppas. Men det vore ju väldigt bra för Sophie om de är så inkompetenta på det sjukhuset hon varit att de gett henne fel resultat. Det är klart inkompetens slår på alla breddgrader.

Idag är det till och med lite molnigt. Det är väldigt skönt och om vi har riktig tur blir det regn framåt kvällen.
Jag har nästan läst ut min Afghanistanska bok om den destruktiva knarkaren som nu har börjat med heroin. Jag vet inte, i kontrast till allt annat i mitt liv framstår han som så himla patetisk.

Sam har däremot börjat styrketräna och göra andningsövningar som en galning så han ska få ut allt ont ur kroppen av att ha rökt. Nu är det mer än två månader sen han totalslutade. Han är som en gravid när det osäkra stadiet passerat och det är dags att tala om det och fira. Och han kommer aldrig att börja igen. Nu ska han ta hand om sin bebisnjure som han ska ge till Sophie.


Imorse torkade grannen chilli utanför vårt fönster, innan molnen kom.