Igår kväll torsdagen den 25 juni, 2009 dog min mormor, hon tog sitt sista andetag kl 21.50. Det var väl ungefär samtidigt som man höll på att göra hjärt och lungräddning på Michel Jackson. Jag satt och höll hennes hand och solen färgade himmelen rosa utanför fönstret. Det var så lugnt och stilla. Hon sov djupt och plötsligt började pulsen slå halvfart och hon suckade till.
Mormor bestämde det väldigt bra. Hon kom in till sjukhuset ungefär en vecka innan, epilepsi kramperna var åldersförändringar på hjärnan sa doktorn. Hon var så bestämd att hon ville dö, och det var ingen tvekan att vi inte skulle ge henne dropp och så, hon gjorde det så lätt för oss.
Visst känns det lite sorgligt, en mormor som alltid funnits där, som bakat de godaste kanelbullarna, och alltid kallade mig för Nenne. Men det var så skönt för henne att slutligen få avsluta det långa rika liv hon levt.
Jag har så många gånger tänkt att det känts så märkligt att sitta med någon deras sista stund i livet, en människa som fötts och varit någons lycka, som levt ett helt liv med vänner och bekanta, lekt och skrattat, tänkt och funderat och undrat över saker, blivit förvånad och arg, blivit kär och besviken, orolig och glad.
Allt som en människa har gått igenom, och så många gånger har jag suttit och hållit denna människas hand när hon tar sin sista suck. Det har känts som ett stort privilegie att fått göra detta, och jag har alltid undrat över var deras barn och barnbarn är, alla dessa vänner som den människan samlat på sig genom livet och varför just jag som sjukvårdspersonal har fått den äran. Nu är jag så glad att jag fick också den äran med min egen mormor. Det känns så jätte jättefint, och det kunde inte ha slutat bättre för min lilla mormor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Alltid jobbigt när någon man håller av försvinner från en. Min farfar hade också bestämt sig tror jag. Han gick bort efter ca en vecka i sjukhemssängen utan mat eller vatten. Han var inte kontaktbar på hela veckan men när sjuksyrrorna försökte sätta dropp så drog han ut det och vi lät honom vara. Vi satt med honom i princip hela tiden och till slut somnade han in. Det var faktiskt en lättnad men som sagt; det är jobbigt ändå..../ Annica
Är det verkligen sant att så många får somna för sista gången utan någon anhörig eller annan kär bredvid sig?
Själv satt jag i princip dygnet runt hos min pappa i en veckas tid, för ganska exakt två år sedan, efter att han fått en stroke. Vi visste vilket håll det var på väg och jag klarade knappt av att lämna honom ens en kort stund av rädsla för att han skulle behöva vara ensam när det var dags. Mina barn som då var 6 och 8 år hade höstlov, men även de tyckte att jag skulle vara hos deras morfar så att han slapp vara ensam. Efter att ha pratat med en i personalen om hur jag skulle göra med barnen så rekommenderade hon mig att låta dem komma och säga hejdå till morfar och det är något jag idag är tacksam för att jag gjorde.
Skönt att det finns såna som du som orkar arbeta i ett yrke som innefattar även den här biten!
-Yvonne
Skicka en kommentar