Utmaningar

Jag lär mig så mycket. Mestadels om mig själv, men också om hur det är att bo i Indien på indiska villkor. Det är inte något exotisk semesterresa jag är ute på och på gott och ont får jag ta del av hur otroligt sårbart samhället och individen är. Igår var Mum och Dad på begravning då en av Dads vänners 24-åriga dotter dog i en bilolycka på tisdagskvällen. Sophie och jag sitter och pratar om hur man måste ta vara på varenda minut och hur skrämmande det är med döden och hur orättvist det är när den kommer så plötsligt och i unga år och själv är hon 25 och har inga fungerande njurar.

Inte konstigt man har höga familjevärderingar i Indien när mycket annat inte fungerar, om man inte är väldigt rik vill säga. Jag lär mig uppskatta hur fantastiskt systemet i Sverige faktiskt är då vi får gratis utbildning, har ett fungerande sjukvårdssystem och anställningstrygghetsavtal, sånt som man här kan titta sig i brasan efter. Och lågkonjunkturen drabbar även oss. Vi fick just veta att Sams systers man i USA förlorade sitt jobb där borta och systern och deras barn flyttar nog också in här runt jul. Och här har Sams företag inga uppdrag längre och det går ut över de anställda som frikopplas i några månader. Utan att ännu ha betalat ut löner sedan i augusti. Sophies sjukvårdskostnader slår i höjden och det är fortfarande inte klart med donator. Och mitt i detta kaos ska vi planera ett giftermål och jag försöker att vänja mig med att leva i en främmande miljö där jag inte kan gå utanför dörren utan att vara beroende av chaufför.

Så vad gör man. Från och med måndag kommer Sam att vara hemma på dagarna han med, och att sitta och planera för bröllopsresa känns sådär kul i tider då man bör hålla i varenda penny. Så många omständigheter, så mycket att lära och mitt i alltihopa smattrar Ak47:or i Mumbai och folk dör och hela Indien skakar. I Chennai regnar det störtfloder och tyfoner rullar in så vädret är grått och den enda bra med det är väl att Sam slipper tvätta bilen och att det är mysigt att tända ljus när elen ransoneras varje kväll.

Tagning action

På tisdagen släpper Sam av mig vid ett medicinskt forskningsinstitut en bra bit utanför city. Internationella Programkontoret är i stan och gör en film om MFS studenter som är lokaliserade i Bangalore. Genom min vän Karin har jag så blivit kontaktad av hennes vän Jessica som nu leder projektet. Vi är på detta institut för att träffa Clara, en tjej som står och trixar med malaria molekyler och Jessica och filmcrewet bestående av två herrar med stora kameror går så runt och filmar, dokumenterar och intervjuar. Jag är ovan att prata svenska och framförallt att träffa så många utlänningar på samma gång så allt känns lite surrealistiskt och väldigt oindiskt till en början. Men dagen flyter på och vi går runt i den enorma gröna park med vajande bambu som knakar i vinden och sjöar där vattnet är brunt men annars otroligt vackert, och detta är ännu en av Indiens kontraster. Bakom chaistånden, skjulen och smutsen döljer sig innanför grindarna dessa otroliga arealer av grönt, långa rabatter med färgglada blommor och hus som skiner av puts och golv som blänker. Vi äter efter filmade och intervjuande tali och dricker godaste druvjuicen som smakar som vindruvorna i morfars växthus.

Sen får de en ide. Vi ringer Sam som tar ledigt från jobbet på eftermiddagen och kommer för att möta upp oss. Vi kör sen hem till oss och filmar mitt liv, liksom vad hände efter MFS, och jag babblar på om integration och kulturkrockar och språkbarriärer och flummar till det ordentligt vad det gäller min egen karriär, för än så länge vet jag bara vart jag vill och inte hur. Mum agerar värsta bollywood skådespelerskan när vi spelar upp ett drama där jag visar henne min bröllopsareen och mina i Delhi införskaffade pärlor, och Sam och jag gungar i hammoken på taket och trixar med inbjudningskorten och grannarna står på taken och tittar på kamerorna som drar till sig hela områdets uppmärksamhet så nu tror de nog att jag måste vara en väldigt viktig person.

Hemma

Äntligen efter 40 timmars ytterligare tågresa är jag hemma igen i Bangalore. Tiden går supersnabbt, för när jag är hemma igen är det bara drygt en månad kvar till bröllopet och det är mycket ska fixas och ordnas och tiden att skriva minskar. Väldigt skönt känns det i alla fall att vara tillbaka och se Sam igen och det känns som om vi har varit ifrån varandra i evigheter och även om inte allt går helt smidigt i planerandet känns det bra att vi har varandra. Vi träffar Sams kompisar i stan på helgen och går ut på restaurang och dricker Old Monk och det är befriande att vara tillbaka. Jag inser att det nog blev lite väl mycket av det exotiska i Bihar för jag är extra känslig inför försäljare och exploderar nästan om någon kommer fram på gatan för att sälja något eller tigga för jag är jättejätteless på att vara vit. Men någonstans vet jag att mina nerver ligger utanpå och att jag måste varva ner och försöka tänka på hur de tänker och att jag bara blivit lite överkänslig och att jag ska läääära mig att hantera detta för det måste jag leva med för jag kommer aldrig bli brun och jag representerar alltid väst och pengar hur fattig eller indisk jag än blir.
På söndagen går vi till en kyrka som är fin och Mum och Dad är glada för de vill att vi går i kyrkan på söndagarna, men papper går ej att fixa att gifta oss i denna kyrka och vi överlämnar oss till Delhiauntie som förhoppningsvis har bakom kulisserna kontakter i en annan kyrka där vi kan knyta oss samman. Vi hamnar av en slump på ett cafe där ett jazzband spelar Miles Davis och jag känner att det hade kunnat vara någonstans i Stockholm, London eller New York. På övervåningen sitter grupper av ungdomar i Sackosäckar och spelar world of warcraft eller något annat hemskt dödaspel på stora monitorer, vi drickar cappuccino och frappe och går sen ut och blir genomblöta för det regnar igen och det är ingen ordning på vädret alls, men det gör ingenting för vi torkar snart igen på annat cafe med Hamsa, Prem och Mani.

Bröllopsshopping i Delhi

I Delhi träffar jag en auntie till Sam och hennes man och de är mycket gulliga och trevliga människor och de tar mig än på det ena caféet och restaurangen efter det andra och vi har intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord och bröllop såklart och allt känns väldigt enkelt och spontant och precis vad jag behöver efter Bihar. En heldag spenderar jag och aunti sedan med att leta bröllopssaree till mig och vi hittar tillslut en fin i cremevit i siden och jag känner mig lite läskigt spontan då jag räcker fram mitt mastercard för det säger bara swish och så försvann det en indisk månadslön. Och så köper vi lite pärlor för halsband och tittar på skor och jag inser att jag är väldigt mycket mer av en funderare på saker och ting än aunti för hon säger bara köp och jag vill liksom tänka lite längre på saken, men jag tror det kan vara precis det jag behöver och så köper jag ett par rajastjhani sandaler med tanken att jag kan ha de i alla fall någon annan gång, och aunti skrattar för att jag inte vill ha något som är mer än simple och sätter mig på tvären mot allt för mycket tingeling och hon köper en annan sidensaree till mig att ha vid annat tillfälle. Sen följer jag med hem till dem och äter middag med Sams kusiner och tittar på deras lilla hund som är en pekines och jag lyfter upp den och tycker den ser märklig ut för bara har jag bara sett sådana i porslin och sent på kvällen kör de mig tillbaka och jag däckar utmattad i Ellis lägenhet i Krishna Nagar i södra Delhi.

Massage

Ellis och jag tycker vi förtjänar att bli lite uppmjukade efter Bihartrippen och går på Spa och beställer helkroppsmassage och steambath. Massagen är en klassiker med olika ayurvediska oljor på hela kroppen och vi har inte mer än en pappersbit mellan benen som är knuten med ett snöre runt midjan och Ellis och jag skrattar över väggen som skiljer våra britsar åt där vi ligger i våra grottmänniskounderkläder och de små nordöstindiska flickorna klappar oss på magen så det smäller. När det är dags för steambath blir vi visade in i ett litet litet dushrum med dush och tvättställ och därinne har man tagit in en slang som det kommer ånga ur och så sitter vi så därinne på varsin plaststol och tycker det ändå är väldigt kul för det var inte vad vi trott men vi blir i alla fall riktigt svettiga och ångiga tillslut.
På kvällen går vi ut med Ellis rumskompis Mette, köper lite grym Indisk litteratur och dricker en välförtjänt Kingfisher och det är så skönt att va i Delhi.

Hysterisk tågresa

Efter att ha sagt hejdå och delat ut lite presenter i smyg till våra nya vänner sätter vi oss på ett överfullt tåg tillbaka mot Delhi. Tyvärr har vi inte fått tag i AC biljetter så vi åker Sleeper och jag tänker inte det ska vara några problem förrän vi sitter på våra platser och kupén fylls mer och mer med stora säckar och kartonger och plötsligt är min brits överfull med grejer och det sitter tolv personer i knät på varandra och väskor på de platser som är avsedda för sex (personer). Jag sitter inklämd mellan en väska och en ung kille i rosa stickad ylletröja och Ellis som har knipit sin upperbirth har tur i oturen men blir tvungen att ligga uppe under taket hela resan. Jag däremot sitter så stilla att jag får träsmak i rumpan för mittemot mig sitter unga män på rad men näsdukar knytna för mun och näsa och bara stirrar och jag är glad att jag inte är ensam utan har min tuffa hindiassistent med mig som vakar på dem uppifrån sin brits. Tillslut när min röv har domnat helt är jag tvungen att kräva min plats däruppe under taket, för även om det är knökfullt så har jag i alla fall betalat för en liggplats. Jag hissar ner väska efter väska i knät på stackarna där nere, sist kastar jag ner mannen som också ockuperat mitt säte, men det går inte så bra att sova, för jag känner att jag inte vill släppa min väska under uppsikt även om den är fastkedjad, men tillslut ger jag upp då den inte går att se under högarna av väskor och människor som lagt sig ihopkurande som rullade hundar uppepå alla väskor nere på platsen där golvet brukar vara. Efter att mannen krupit tillbaka upp på mitt säte och sätter sig ihopkurad vid mina fötter runt fyratiden på morgonen sover jag inte mera. Glada att vara hela, dock något smutsiga men vid liv och med bagaget i behåll anländer vi 17 timmar senare till Delhi och det känns igen som om vi färdats med tidsmaskin för ingen stirrar och det är rent på gatorna och vi hör till och med människor som pratar engelska och det är väldigt skönt att vara civiliserad igen.

Processen

Denna patient ser bara med sitt gråstarrsöga och är därför nästan helt blind.

Först registrerats patienten och kontrollerats för diabetes och blodtryck och om möjligt behandlats de för detta. Ögonfransar klipps och sedan kontrollerats storlek på lins, grad av kataract etc. Och nu efter att fått på sig en rock i den färg som även den signalerar om patienten är fattig/utan anhöriga eller blind på ena ögat är det dags att komma in i preopsalen.

Där får patienten först ögat tvättat och står sedan i kö till lokalbedövningen.

Och så får de injektionen

Sedan är det dags att sy fast trådar i ögonglob och ögonlock och efter detta är preop klart och patienten blir ledd till operationssalen.

Där väntar operationsverktygen

Och så ligger patienten med lokalbedövning på en brits och läkare och assistent gör sitt jobb. Den gamla linsen plockas ut och in sättes den nya.

Nästa dag är det dags för dressing, dvs byte av bandage, koll om allt ser bra ut och om det gör det får det dagen efter åka hem men noggranna instruktioner och mediciner samt solglasögon och om de är fattiga ris och kläder.