Overhettning och kortslutning

Och hela tiden lära jag mig att inte titta, inte skratta för högt, inte fnissa, inte prata högt, eller för lågt och inte stå för nära, att inte röra mig för mycket och säga saheb och sir och uncle och bror för nu skall jag bete mig. Och någonstans känns det inte bra att behöva lägga banden på, men i sammanhanget betyder allt annat fel signaler till det motsatta könet och då blir det bara ännu mera fel.
Och vad det gäller socialisering har även jag en gräns för jag måste erkänna att jag blir så sjukt irriterad på tonårstjejerna i dressingen som bara pratar Gujarati för de är som klister som aldrig släpper och de samlas i grupp och fnissar och tittar och jag blir riktigt irriterad för jag kommer ihåg högstadiet och tjejgäng och skitsnack och att det var så viktigt att inte sticka ut, så jag får riktigt nog och sätter mig på emergency och skiter i alla regler för där är bara killar men de är i alla fall artiga och pratar engelska. Och nog förstår jag att tonårstjejerna är så imponerade och intresserade för de kommer från en liten håla på gränsen till Pakistan och nog aldrig sett en vit förut, men någonstans får det vara nog för min hjärna är trött och jag vill bara vara ifred och jag orkar inte säga en enda gång till varifrån jag kommer, var jag bor, hur länge jag varit här, att jag bara pratar lite hindi, att jag bor i Bangalore och att jag inte är gift än.
Sen får jag en lapp av vår granne heliga mannen med indisk filosofi och Ellis och jag tar några raska varv runt templet där vägen är fri och vi kan tänka högt och jag får perspektiv igen och inser att en liten hjärna som min tål inte allt för mycket på samma gång.

På kvällen är det underhållning med teater för de 300 i personalen som åkt från Gujarat och Mahesh i egen hög person spelar en bebis som skriker och alla barnen och tonåringarna skrattar så de grater när denne stora man bryter rollerna totalt, och doktorerna kommer med ballonger på magen och Mahesh får lustgas och skrattar så han kiknar när han går till tandläkaren och när skådespelet är slut blir vi förda upp på scen. Mahesh är återigen ivrig att presentera mig som indier med bröllopsdatum utläggning om Sam som har övergått från att vara animatör till dataingenjör. Sen får vi hålla tal och jag pratar engelska och Ellis översätter och som tur är fungerar min lilla hjärna igen för det blir inte helt fel och de viktiga kvinnorna och männen nickar uppskattande, men kanske mer åt Ellis hindi än åt innehållet i mitt tal och vi lovar att dansa Garba (Gujaratisk dans) följande kväll och jag tänker att det kan jag väl bjuda på då.