Jag kanske ska byta rubrik på bloggen snart. Jag flyttade till Indien för kärleken och flyttade tillbaka igen. Inte för att det gick på tok med kärleken utan snarare för att världen drabbades av en finanskris och min mamma fick cancer. Och eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.
Så vad jag ska skriva om nu byter kanske lite perspektiv eftersom jag inte längre bor i kryddornas och de tutande bilarnas land.
Däremot har jag fortfarande en indisk man, och en mamma med cancer. Min mamma som dyker ner i sin trädgård och studerar blommorna hela dagarna, och min man som sitter kvar i det kokheta Bangalore och jobbar febrilt på sin portfolie med animation att visa upp för svenska företag.
Själv sitter jag mitt i den prunkande trädgården och lyssnar på koltrastarna och näktergalen och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är tillbaka i Sverige. Det blåser kallt om öronen när jag ger mig ut på joggingtur, men det är fantastiskt att kunna springa ensam på skogsvägarna med havet på ena sidan och de stora gula rapsfälten på andra sidan. Inga lookie lookies någonstans, inga plastpåsar i dikena, inga ljud. Jag ser i ögonvrån hur en sareeklädd rumpa sticker upp mitt i det gula fältet, men när jag tittar dit är det bara en vanlig svensk hare.
Jag lagar mat och friheten att själv laga maten och inte ha någon betjänt som svansar runt benen är fantastisk. Jag lagar spinach dahl med ris och jag experimenterar med pulao och soppa med morötter och ingefära. Fram emot eftermiddagarna sitter mamma och jag i bersån och jag kokar masala chai utan socker med färska kardemummafrön och indisk kanel.
Hon mår rätt bra ändå efter operationen. Den stora rädslan och ångesten är borta och acceptansen och förlikandet är här. Nu återstår väntan på återbesöket och sedan behandlingsperioden med förhoppningsvis cellgift som slår bort de elaka cancercellerna om de överhuvudtaget finns kvar i kroppen. Men det vet vi båda att det kommer bli en tuff period. Och när den är över, när hon gått igenom alltihopa har vi bestämt, Sam och jag och mina bröder att hon skall få en pudelkille i present.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
vad bra att du fortsätter att skriva för vi är ju ännu en bra bit ifrån varandra... puss ctotten
"en pudelkille"? Jag hoppas att det inte är en inslagen hårdrockare Eva ska få i present!
Ja egentligen är det ganska märkligt för bara för att jag är i Sverige betyder det ju inte att jag är nära någon av er, och det känns ju ännu mer surrealistiskt för det är ju det jag längtat efter.
Det är en dessutom en Stor Pudel kille. Kanske hade en hårdrockare gått bra också nu när jag tänker på det ;)
Skicka en kommentar