torsdag 28 maj 2009

Det var ju inte så farligt egentligen

Det gick bra. Det gick så himla bra att jag blir lite arg på mig själv att jag oroade mig så mycket.
För läkaren som var en kvinna i knallblå byxor med snörsko och långt grått hår i hästsvans, hon pratade om att det kan vara lite jobbigt med cellgiftsbehandlingar och strålning. Men mamma kommer överleva. Och det säkert lika länge som alla andra dödliga.

Hon sa att det var den bästa möjliga i den här situationen. Att tumören är väldigt liten och inte särskilt elak och hormonkänslig, att förmodligen är allt borta nu efter operationen då de tog i med god marginal. Men för att försäkra sig om att slå ihjäl eventuella frön från lymfan så kör de cellgift strålning och hormonbehandling. Som extra livrem, säkerhetsbälte och hjälm. Men det är ju en bagatell i sammanhanget, om hon tappar håret och blir lite trött ett tag. Det viktigaste är ju att hon får fortstätta leva livet, se sina barnbarn växa upp och slippa vara avundsjuk på gamla rynkiga tanter för att de är just gamla och rynkiga.

Så konstigt att vara människa egentligen, att man har förmågan att hitta på en massa saker som växer sig stora som gråa moln i huvudet.
Nej, det man inte kan göra något åt imorgon skall man inte oroa sig för i dag. Det är ju livet självt vi lever och vem som helst kan drabbas av vad som helst närsomhelst, men om alla går omkring och oroar sig för det blir oron själva sjukdomen och inte faran i sig. Jag ska aldrig mera oroa mig. Jag ska lyssna mer på Sam och morfar, de sa från början att det var ju självklart att det skulle gå bra. Nu regnar det sommarregn och vi ska dricka vin och göra upp en eld i kaminen. Hej så länge.

2 kommentarer:

Annica sa...

Vad skönt!!!! Njut nu av sommarvärmen som kommer i helgen :)

Unknown sa...

Härligt! Vilket bra besked :)
Kram