Tandtvätt och Bio

(Det här skrev jag egentligen igår kväll innan Sam distraherade mig med Old Monk och jag glömde posta det;)

Idag har jag inte tänkt så mycket på svin pandemin. Däremot har jag legat och pratat med en ung man som körde gummiförklädda fingrar i munnen på mig emedan vattnet sprutade så och en annan liten mer tystlåten sköterska torkade mina kinder med en näsduk. Vi pratade om att hans föräldrar bor i Hamburg. Och om att tandvård faktiskt är jättedyrt i Sverige och inte alls tillhör det annars så välkända svenska sjukvårdssystemet.
Det var faktiskt riktigt trevligt att rensa tänderna och ta bort allt plack och skräp. Den pratglada doktorn avslutade med en omgång tandtråd mellan mina rader. 1500 rupier fick han för besväret och jag fick skinande rena tänder som kändes mjuka och fantastiskt lena efteråt.

Sen åkte Sam och jag till stan och åt malaysisk lunch och gick på bio. Monsters VS Aliens. Sam har inte missat en enda animerad film på bioduken, och han har smittat mig lite så nu sitter jag också och tittar på detaljer hur håret flyger och människor rör armarna när de springer, och hur man egentligen ser ut när man är förvånad. På samma ställe som bion finns ett spökhus och Sam övertalade mig att vi skulle gå igenom. Jag hade aldrig klarat det ensam så mycket skrek jag och klamrade mig fast vid Sam. Men det var en härlig känsla efteråt då vi överlevt.


Här behövs inga ladugårdar.


Varför inte radda upp kossorna på trottoaren?

Svinpanik och bakvänd etik

Ännu en kokhet dag. I Delhi nytt värmerekord för årstiden på 42,2. Tre grader över det normala.
Så var det pandemin. Svin pandemin. Det rimmar ju.
Vad kan det bero på? Överbefolkning och övergödda grisar, köttproduktion? Användning av antibiotika vid djurhållning. Konstgödning, genmanipulering eller dålig hygien och brist på rent vatten? Eller bara naturens sätt att slå tillbaka när vi blir för många. Grisar såsom människor.

Flygplatsen här i Bangalore sceenar nu alla internationella resenärer.
Svenska tidningar skriver om att det finns medicin, och Sverige är ju alltid förberett, tar hand om sin befolkning med antidoter hit och dit. Men de skriver inte om vad som händer om det kommer till Indien. Överbefolkning och dålig hygien, brist på vatten och sjukvård. Det är de fattiga länderna som inte kan försvara sig. Återigen.

Då Spanska sjukan härjade i början av 1900-talet var jordens befolkning densamma som Afrikas befolkning idag. Och det är inte ens hundra år sedan.
Naturen måste väl rensa ur lite då och då om vi inte slutar upp med att bara tänka på oss själva och fortsätta föröka oss. Om människosläktet vore ett djur (det är vi i och för sig) vore det ju äckligt att se hur det myllrar av dem överallt. Ett djur som tagit över jorden, som en gräshoppsinvasion.

Jag vill ta Sam och Sophie med mig och rymma till Norrlandsskogarna. Köpa en hälsosam get och tanka den på getmjölk odla mina egna grönsaker, filtrera luften från alla skit och klippa ullen, spinna tråden och sticka garnet.

Jag vill ha tillbaka kontrollen. Om jag äter en grönsak vet jag ju inte ens om den är genmanipulerad eller inte. Kemikalierna finns ju överallt, i tandkrämen, i vattnet, i luften, i kläderna, i maten, madrassen, i deodoranten, trycksvärtan.
Vi kan ju inte rulla på som om ingenting hänt. Jag vill tro att vi människor är smartare och mindre egoistiska än så.

Men vad kan vi göra åt saken frågar ni då, om man ska klaga och vara en sån gnällkärring som jag kanske man ska ha ett bättre lösning istället för att göra folk mer deprimerade.

Så för alla ni som inte redan gör det; Köp ekologiskt! Och sluta överkonsumera, konsumera medvetet. I alla fall, det är ju det minsta vi kan göra, och alltid är det väl något, även om det kanske inte stoppar en svin pandemi.

Sverige i sikte

Bil kommer lastad med.. Mangos!


Jag och Freddy tjyvkikar på byggnadsarbetarna



Sam kan nu säga "danskjävlar", "det regnar", "jag heter Samuel", "tufsig hund", "hund somna", "min gulliga fru" och ett antal fler uttryck. Anledningen att han kan säga danskjävlar är såklart eftersom vi tittat på Riket och "danskjävlar" är numera Sams favoritsvordom och vad han kallar vårdslösa bilister.

Häromdagen fick jag papper från migrationsverket i Sverige och de bad mig fylla i en bekräftelse om att vi är gifta. Detta enkla papper betyder att jag slipper kallas till intervju, och jag slipper skriva i den långa historian om hur vi träffades som annars krävs av anhöriga till personer som söker uppehållstillstånd pga. av nyetablerade förhållanden. Detta innebär alltså att Sam var trovärdig i Delhi på intervjun, och att de ser oss redan som ett etablerat förhållande utan frågetecken. Tack Migrationsverket, eller snarare tack Svenska ambassaden i New Delhi.

Tyvärr tar det några månader av handläggningstid innan han får beslutet om uppehållstillstånd och innan detta måste han motta i Indien innan han kan komma till Sverige.

Jag trodde det var långt kvar till 7 maj, men när mamma talar om att hon ska opereras om en vecka och två dagar, då inser jag att jag lämnar Indien om en vecka och tre dagar och jag får inte så lite panik. Jag har ju inte ens lärt mig att laga riktig dahl ännu!
Jag har väldigt blandade känslor inför att åka hem. Å ena sidan vill jag ju inget hellre än att springa på gröna fält och andas frisk luft, å andra sidan vill jag absolut inte skiljas från Sam igen.

Jag har irriterat mig så fördömdast på att vara kvinna i ett land där kvinnor gör bäst i att sitta kvar i bilen om man så bara ska köpa en påse chips. Jag har många gånger önskat att jag kunde gömma mig, bli osynlig för att slippa alla blickar.

Men jag är så glad för denna erfarenhet, att jag har lärt mig allt detta, att jag har lärt mig att uppskatta så mycket av det bra vi har i Sverige. Och kanske jag förstår lite av hur det är att vara kvinna här. Och att det är så långt kvar, men det är så sorgligt att se. Kvinnor själva väljer att ta på sig burkan, långbyxorna titta ned i marken, eftersom de annars blir attackerade med blickarna. Det är inte deras män som tvingar dem, det är samhället i sig. Den kvinna som vill vara fri får betala ett högt pris om hon går i kjol.

Den fördömda korruptionen, egoismen, kvinnoförtrycket, starkaste överlever, religionens grepp, överbefolkningen. Men samtidigt vill jag inte åka hem och känna mig besegrad. Jag trodde jag kunde fixa det här, jag menar bo i Indien och anpassa mig. Men det kanske inte finns något annat alternativ. Anpassning för en kvinna i detta land kanske betyder likamed att lida som alla andra, skillnaden är att jag vet hur det är att ha friheten. Eller att lidandet kanske inte uppkommer om man inte vet vad man kan få.

Och trots att Sam uppmuntrar mig att gå ut med Freddy på promenader i grannskapet så efter några försök att vara stark, försöka skita i vad någon tycker, och ta min självklara rätt så backar jag tillslut och vill inte gå ut längre. Priset är för högt när män samlas i klungor för att bara stirra. Och jag menar, jag rebellerar inte alls med kort kjol eller något annat utmanade, det räcker med att jag är vit, eller kanske kvinna, eller kanske är det båda delarna.

Sam försöker få mig att tänka att jag är en superkändis. Och det är nog så det måste kännas. Alltid granskad, alltid en knuff i magen från en till en annan, en viskning, ett skratt, tio ögonpar, ständigt, jag känner det i nacken och det är då jag vill ha min burka. Stackars prinsessan Viktoria. Alla ni som inte är kändisar och läser detta, var så himla glada för det. Ni har en frihet att gå till affären i mjukbyxor. Det ni!

Och den friheten längtar jag efter. Samtidigt som jag är rädd eftersom det jag kommer tillbaka till är så annorlunda än då jag for. Mamma opereras dagen innan jag kommer till Kalmar, hon kommer att ligga på sjukhuset då jag kommer med tåget från Köpenhamn. För första gången kommer hon inte stå och ta emot mig när jag kommit från Indien. Och det känns absurt, när jag kramade henne hejdå och grät en skvätt efter bröllopet i januari då var ju allt som vanligt.

Val och talibanfiskar

Bygget fortsätter

Igår var Sam och röstade. Idag stod det i tidningen att det 6 % mer valdeltagande än vid förra valet. Valdeltagandet var uppgick till 50% i Bangalore. Röstdagen till en public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. På landsbygden var röstdeltagandet betydligt högre med 60%. Vad säger detta? Sam säger att flera av hans kompisar inte röstar, den största gruppen icke röstare är utbildade människor i storstäderna runt 40-årsåldern. De tillhör en generation som gett upp, eller så är de för lata för att stå i kö. Rätt oroande utveckling, men tydligen är den något yngre generationen mer angelägen.

Valet står nu mellan de två största blocken det ena som leds av BJP som är ett hindunationalistiskt konservativt parti och i opposition Kongresspartiet och dess systerpartier.
Om BJP vinner valet stöds också de moralpoliser som jag skrivit om i tidigare inlägg, och om något vore bra för Indiens framtid, så vore det ju att värna om en bättre jämställdhetspolitik och minskat kvinnoförtryck och då är inte BJP det rätta valet.

För att återgå till att prata om djur som i det förra inlägget så kissade Freddy inne idag på min nya väska, jag googlade som vanligt när något problem dyker upp och läser att det kan vara stressrelaterat, kanske beror det på att han är förvirrad vem som är hans ledare. Bhaia matar och promenerar med honom men är lägst i rang hemma, huva, jag vill inte ha tjänare något mera.

I förrgår smet en vildkattmamma och två kattungar in i vårt sovrum och skrämde Gecko och sedan dess har hon varit försvunnen. Som grädde på moset i djurfrågan dödade Sam en akvariefisk idag eftersom den var elak och jagat och bitit en annan fisk. Sam säger att den döda fisken var en talibanfisk som orsakade så mycket mental ångest och oro hos sina offer att den måste dö. Men är det etiskt försvarbart? Vad tycker ni?


Den mobbade fisken har lärt sig att simma jättesnabbt

Husdjur

Häromnatten bröts hettan av ett kraftigt åskväder och det regnade stora floder vilket ledde till temperaturen sjönk några behagliga grader. Jag har aldrig varit så tacksam för ett regn i hela mitt liv. Lukten av våt lera, vinden som smällde i fönstren och blixtar fräste på himmelen. Vi kunde till och med tända några ljus när strömmen gick utan att vara rädd de värmde oss för mycket.
Men när regnet forsade och fyllde varenda grop kom också andra saker upp ur sina hålor.

I går mötte Bhaia och Freddy en kobra när de var ute på sin dagliga eftermiddags promenad. Som tur han Bhaia se kobran innan Freddy klev på den, men den var låång, längre än Bhaia själv beskrev han och förklarade hur hans hår stod rakt upp, Bhaias alltså.
Jag har som tur var sovit ganska gott eftersom Sam försäkrade att kobror inte kan klättra i trappor även om jag ser till att tända lampan nu när jag går upp på toan på natten. Jag lärde jag mig faktiskt det redan häromdagen eftersom jag klev på något hårt som knastrade lite och sedan var försvunnet när jag tände lampan.

Däremot har vi skaffat ett annat husdjur. En pytteliten Geckoödla springer runt i vårt rum och försöker fånga myggor på nätterna. Hon är inte så jättesnabb på att fånga dem ännu och vi har bara sett henne misslyckats så Sam slog några myggor och klistrade fast dem på väggen för att hjälpa henne såhär i början. Hon kanske är lika lång som ett lillfinger och har väldigt små tassar. När vi tittar på film lyfter hon på huvudet och tittar rakt på oss med små pepparkaksgubbsögon. Igår tittade vi nog mer på henne än på filmen. Hon får heta Gecko.

Foton från en vardag

Nytt hus byggs på ganntomten


Indisk Volvo#1


Indisk Volvo #2


Utanför mitt fönster


Byggnad under konstruktion


Sams nya look


Solnedgång på verandan

Kokheta vardagsfunderingar

I natt drömde jag en himla massa. Bland annat att jag var så sjukt arg på de svenska myndigheterna eftersom jag var tvungen att göra ett prov i geologi innan de skulle påbörja Sams ansökan om uppehållstillstånd. Geologi av alla ämnen! Jag stod och skrek och svor och sa att det kan väl inte vara rimligt att sätta sådana krav för att jag ska få vara med min man i Sverige? Och jag svor ännu mer och spottade och sa att det var jävligt fult av Fredrik Reinfeldt och co att hitta på sånna dumma regler för att göra det svårt för invandrare att komma in i landet.

Det är fortfarande sjukt varmt och jag känner mig så slö eftersom jag för det mesta ligger och titta på när fläkten snurrar i taket och undgår att röra mig eftersom svetten rinner så mycket då. Det är förlamande med värmen. Bangalore har aldrig varit såhär varmt tidigare och regnen som brukade komma emellanåt under sommarmånaderna har slutat komma. Alla träd hänger med huvudena och vi är tvungna att ha alla fönster stängda och fördragna på dagarna för att isolera oss så mycket det går mot värmen. Att gå ut är inte att tänka på och de korta stunder Freddy går ut bränner han tassarna så han vill gå in igen.
På nätterna är det i alla fall lite kallare, då tittar Sam och jag på film, cyklar på träningscykeln och ibland dricker vi Brandy eller rom med ingefärsvatten.

Det finns mycket tid att tänka. En dag googlade jag på min morfars namn och insåg att han faktiskt är en riktig författare. Han har skrivit flera böcker och åker fortfarande runt och håller föredrag. Det är så enkelt att ta för givet en massa saker bara för att de alltid funnits där sedan jag varit liten. Till exempel pappas skägg, morfars växter, mammas hembakta bröd och farmors stickade strumpor. Sånt som inte alla får lyxa sig i men som jag uppskattar så himla mycket. Ja pappa vore väl kanske lika bra utan skägg men han är grym på att spela schack, laga mat efter recept och bygga båtar också.

Ibland tänker jag på mumintrollen, hattstugan, trasdockorna och bröderna lejonhjärta och jag är så himla tacksam för min barndom. Det är något väldigt fint med att vara barn. Jag funderar om man hela livet söker efter det där som gjorde barndomen magisk. Om det egentligen är det vi letar efter hela tiden. Det vi hade och det vi drömde om.

Nä nu ska jag gå och äta middag med Sam som dagen till ära struntat i att raka mustaschen för att få lite omväxling. Han ser ut som en sjukt snygg hallick och jag börjar bli lite rädd för hur jag ska kunna hålla tjejerna borta från honom då vi kommer till Sverige.