Compliance

När jag började skriva min blogg hade jag stora ambitioner att skriva om hälsa och sjukdom, i Indien och i Sverige.
Jag såg framför mig hur jag skulle leta upp massa sjukhus och göra studiebesök. Lära mig om sjukdomar och möta patienter utifrån min profession som sjuksköterska.

Jag gick till ett sjukhus och fick följa med på ett hembesök.
Jag hann inte mer än hem igen förrän jag slungades rakt in i anhörigrollen. Plötsligt satt jag på ett annat sjukhus dagarna i ända och stöttade och oroade mig för Sophie, som hade opererats från den där igenkleggade venen i armen som blödde okontrollerat.

Här hemma sitter min svärmor med ett blodtryck på runt 190/110 och rubbning av thyroidbalansen. Min svärfar har diabetes.

Sam fick sen en allvarlig ögoninfektion, hunden magsjuka och min svärfar plötsligt herpes. Samtidigt som Sophie blev allt tröttare av att ha total njursvikt.

Den riktiga utmaningen blev något helt annat än jag tänkt mig. När min svärmor inte tar sina mediciner och svärfar tror att han har njursvikt så fort han ätit rödbetor. När svärmor vägrar gå upp för trappan för sitt höga blodtryck och när Sam tror att han fått cancer i lungorna när han hostar.

När svärmor pratar om att jag ska äta jättemycket salt för mitt låga blodtryck och om hur alla grönsaker gör ditten och datten i kroppen. När hon kommer hem från kyrkan och konsulterar mig om sina väninnors problem och oro, om menstruationsproblem och huvudvärk och vill höra att de inte behöver gå till doktorn.

När jag ser hur min svärfar fått herpesinfektionen till ögat och jag blir livrädd. När jag får veta att Sam och Sophie inte fått hepatit vacciner som barn. När jag får höra hur föräldrarnas starka religiösa övertygelse hindrade dem från att ta den 11-åriga storasystern till sjukhus när hon hade allvarliga astmaanfall utan kallade på präster istället.

Den största utmaningen är att möta mina svärföräldrar och deras religiösa övertygelse, när deras kyrka har en tro till Guds helande kraft och ser inte att man ska ta mediciner eftersom man då misstror Gud.

Jag försöker förklara för mamman hur viktigt det är att hon tar sina thyroid och blodtrycksmediciner så hon inte får en propp och hur viktigt det är att hon rör på sig. Sam och jag försöker att få pappan att inse att Sophie behöver en transplantation och inte mer böner.

Som sjuksköterska är nog en av de svåraste sakerna man kan göra att få någon att ändra ett hälsofarligt beteende. Och när religionen är viktigare än allt annat och den säger tvärtom, hur går man då tillväga?

Som tur är tar pappan sina mediciner för både för herpes och diabetes. Sam åker glatt till sjukhuset, vaccinerar sig och tar ögondroppar, samtidigt som Sophie frågar mig detaljer om njurtransplantationer. Det är bara min svärmor som envisas med att inte ta sina mediciner. Och kanske ska jag låta det vara och bara vara anhörig, även om det är svårt att se på i rollen som sjuksköterska.


Svärmor lär Sophie laga Biryani till påskmiddag

Upp, upp upp

Någonting riktigt bra kan vara på väg att hända. Jag vet inte riktigt om jag vågar tro på det ännu, men det kan vara riktigt bra. Sophie har gjort en extra koll med sina blodprover. Och nu säger de att hon INTE har Hepatit C. Jag vet inte mycket mera. Hon kommer hem imorgon och då ska jag ta en ordentlig chatt med henne. I alla fall eftersom vi inte vet säkert ännu skickar hon proverna till ett ledande lab i Pune, där de utreder krim och sånt. För ännu vågar vi inte riktigt hoppas. Men det vore ju väldigt bra för Sophie om de är så inkompetenta på det sjukhuset hon varit att de gett henne fel resultat. Det är klart inkompetens slår på alla breddgrader.

Idag är det till och med lite molnigt. Det är väldigt skönt och om vi har riktig tur blir det regn framåt kvällen.
Jag har nästan läst ut min Afghanistanska bok om den destruktiva knarkaren som nu har börjat med heroin. Jag vet inte, i kontrast till allt annat i mitt liv framstår han som så himla patetisk.

Sam har däremot börjat styrketräna och göra andningsövningar som en galning så han ska få ut allt ont ur kroppen av att ha rökt. Nu är det mer än två månader sen han totalslutade. Han är som en gravid när det osäkra stadiet passerat och det är dags att tala om det och fira. Och han kommer aldrig att börja igen. Nu ska han ta hand om sin bebisnjure som han ska ge till Sophie.


Imorse torkade grannen chilli utanför vårt fönster, innan molnen kom.

Lita aldrig på Indisk sjukvård!!!!!

Som om helvetets jävla skit inte redan drabbat oss. Sophie har nu fått Hepatit C!! Häromdagen var hennes levervärden i obalans och hon skulle göra en extra koll idag. Och det är Hepatit C hon fått. De jävlarna på sjukhuset kollade inte blodet för Hepatit när de gav blodtransfusionen efter hennes operation!

Den gången de knutit bandaget för hårt efter dialysen, vilket gjorde att blodet bildade en propp som kleggade igen systemet.

Det som ledde till att de var tvungna att operera för att ta bort proppen.

Den gången då hon blödde så mycket under operationen att hon förlorade stora mängder blod eftersom de gett henne blodförtunnande medicin för att lösa upp proppen!

Jag tror inte det är sant!! Jag blir så jävla förbannad. Så jävla onödigt. Förbannade skit. Och jag vill inte vara den i familjen som vet vad Hepatit C innebär! Skit skit skit skit. Förbannade jävla skit. Hon är bara 26 år, HELVETE!!!

Hett

Bangalore


Maximum Temperature (Deg C) 37.0
Departure from Normal (Deg C) +4

Minimum Temperature (Deg C) 23.7
Departure from Normal (Deg C) +3

24-hour Rainfall (mm) 0.0

Today's Sunset (IST) 18:32 Tomorrow's Sunrise (IST) 06:12


Idag är det hetare än någonsin. Jag sitter uppe på mitt rum och fördriver tankarna med att läsa en roman om en knarkare från Afghanistan och svarar på fina mail från klick-människor medan svetten rinner i pannan.

Mamma var till bröstmottagningen igår och fick veta lite mer om behandlingarna och framtiden. Det är märkligt hur saker kan ändras från en dag till en annan. Operation i maj och sedan cellgift och strålning. Troligtvis. Sen efter ett år är hon förhoppningsvis frisk och stark så hon kan sota pannan och klippa äppelträd igen.

Sam är fortfarande på resande fot. På väg tillbaka hem. Han gjorde intervjun igår, och såklart var det en massa personliga frågor som inte ens svärmor bör veta. Tydligen måste jag också bli kallad till intervju, när jag en gång är i Sverige. Först då kan processen börja, och handläggningstiden är ungefär sex månader.

På detta sätt ser de ju till att separera par och göra klart att de inte får ses på ett halvår! För jag måste vara i Sverige, och han i Indien. Pust. Jag som saknar honom då han är borta en vecka. Sex månader är en väldigt lång tid!

Men sen, jag längtar så tills det är klart, då ska vi bo i Sverige ett tag. Det är ju trots allt lättare att skydda sig mot kylan än mot värmen. Uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" gäller inte i Indien.

Jag tröstar mig med färsk ananas. Och att jag snart kommer till Sverige igen. Och att mamma inte är förlamad eller har någon allvarlig demenssjukdom. Och att Sam kommer hem imorgon.

Klick-människor

I går kväll när jag inte kunde sova låg jag och funderade på lite olika saker. I vanliga fall brukar Sam ligga bredvid och vi brukar prata, bråka, diskutera och fundera tillsammans, men nu var jag ensam. (Sam sitter på tåget på väg till Delhi för att berätta vad jag har för färg på tandborsten)

I alla fall kom jag att tänka på hur märkligt det är att vissa människor är på samma våglängd som en själv. Jag menar de där som det klickar med första gången man ser dem, de som man bara behöver byta ett ögonkast med för att ingå en hemlig pakt som har ett hemligt tyst språk. Precis de där människorna som är mina vänner.

Vissa har jag ramlat in i av en slump, men sedan inte kunna släppa alls sedan dess, och även om de kanske är långt borta och det kan långt emellan gångerna vi ses så läser man vartenda ryck i ögonbrynet och behöver inte säga så mycket. De som man själv förstår, för de är precis som en själv. De som gör det omöjligt att ljuga.
Vad är det då som gör att man förstår och förstås av vissa men andra människor man möter blir det kollision direkt, eller i alla fall känns det som att det inte är någon ide att försöka förklara, för det är liksom inte samma våglängd från början?

Är det inte märkligt? Finns det liksom olika kanaler att kommunicera med? De människorna som inte jag förstår kan ju heller inte förstå mig, och kanske framstår jag för dem som ett mirakel på samma sätt som de för mig? För det mesta känner jag mig som om jag går omkring som en öppen bok som alla kan läsa, för jag tycker inte att jag alls kan dölja någonting. Eller är det bara så att det bara är vissa som kan läsa? Finns det olika sorter av oss, eller varför är det såhär? Vi är ju alla människor på samma planet.

Och för att tillägga har detta ingenting med Indien kontra Sverige att göra, snarare kan jag häpna av att jag kan möta dessa klick-människor här också och ibland utan att ens kunna prata samma språk, det är väl himla märkligt..

Tigersafari

Det är närmare 35 grader på dagarna och gräset är brunt och värmen gör sådanadär vågiga rörelser över vägarna och de torra fälten. Inomhus svettas vi under fläkten som snurrar på högvarv och utomhus bränner solen allt som kommer i hennes väg.
Det är väl vid sådana tillfällen man ska passa på att göra det där roliga och exotiska som man bara kan göra i Indien, tänkte vi och bestämde oss för att åka på tigersafari för att distrahera tankarna. En bra bit utanför Bangalore finns en Biologisk park med tillhörande arealer av tigerland.

Nöjda med att sparat några hundringar på att ha lyckat smuggla in mig genom kassan som indier och inte turist satte vi oss i en kokhet minibuss med gallerförklädda fönster. Den tog oss sedan i en himla fart ut på vischan, ut bland de stora kattdjuren. Sam och jag satt längst bak och hade fin utkik över de andra passagerarna som istället för att titta på mig (för ovanlighetens skull!) satt klistrade vid fönstren.



När vi kommit ut en bit stannade vi och alldeles nära bilen låg ett lejon och gäspade och såg så himla nonchalant ut. Det är inte klokt vad stora det är! En vit tiger kom också nära och gick runt bilen på baksidan och när Sam pratade med den tittade den rakt på oss och man får liksom lust att sträcka ut handen och klappa den för den är ju världens vackraste. Jag hade alldeles glömt bort hur mycket jag tycker om djur och vilket effekt de har på själen.



När vi var tillbaka efter den uppfriskande tigerstrapatsen gick vi i den biologiska parken och tittade på flodhästar och bambihjortar, kobror, pelikaner och klappade på elefanter. Elefanter är väldigt mycket hårdare än man tror på ytan. Som att klappa på en gris med jätte jätte jättehårt skinn med hårstrån på.





Vi tittade på en himla massa djur som jag bara sett som seriefigurer förut, och Sam studerade hur de rörde sig, stod och gick, satt och åt. Men hans favorit blev ändå en brun väldigt anspråkslös fågel stor som en liten höna som han satt och pratade med väldigt länge. Så glad jag är att jag har Sam och att han är som han är. Väldigt glad.


Sams Höna

Viktiga saker

Frågan är om nu man gräver ner sig i sin egen olycka, hittar man någonsin ut igen? Eller blir det som en kvicksilversjö och man bara sjunker och sjunker och det som var i början ens olycka var egentligen bara en liten grästuva som man kunde hålla i och tyckt om om man vetat vad som komma skulle.

För ungefär en vecka sedan fick min mamma veta att hon har bröstcancer. Och jag som tyckte att jag hade rätt att klaga över papper hit och dit och annat trams. Det är som om Gud tittade på mig och tänkte att nu får det vara slut på detta gnällande och ta och skaffa lite perspektiv. Inte för att jag tror att Gud är särskilt inblandad och gör detta för att JAG ska lära mig något, men man vet ju aldrig. Men troligare är väl i så fall att Gud vill lära min mor något, och då tycker jag inte längre Gud är rättvis. För hon har ju alltid varit så frisk och stark, och fött tre barn, ammat länge och sånt som gör att man inte får bröstcancer och dessutom promenerar hon varje dag och äter bra mat, bakar dinkelbröd, gymmar och klipper sina egna äppelträd och allt.

Kanske förstår man inte meningen med livet förrän sådana här slag i ansiktet får en att vakna till. Och såklart vet vi alla väl redan meningen med livet? Finns det någon som säger att det är att måla rummet i rätt nyans, att bli förbannad på medbilister som kör för sakta, att oroa sig om man kommer försent, eller om det nu fortfarande är inne med höga jeans, eller satsa rätt på börsen. För när det kommer till kritan har ju inte ens vad man kan laga för mat, hur mycket pengar som finns på banken, eller hur många bekanta man har i sin vännerlista på facebook inte någon som helst betydelse i det stora hela. Det är ju bara bullshit alltihop.

För vad som verkligen betyder något, och det vet ni ju också redan, är ju de nära och kära som vi har omkring oss, människor som älskar oss och som vi älskar precis som de är, om vi så har fel årsmodell på bilen eller smutsigt hår, eller vad det nu kan vara. Och om man ska ha någon slags inflytande över sitt liv är det väl att försöka styra det till att vara med de man älskar och göra de saker man själv älskar och tala om att man älskar dem man älskar. Det som VERKLIGEN betyder något. Resten kan ju vara.